Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10. Den 4 December 1904 - Veckans porträttgalleri - »På allfarsvägen» af Signe Lagerlöw
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VECKANS PORTRÄTTGALLERI.
—
C. J. R. SÖDERQUIST. †
Den 12 nov. afled i Helsingborg
förre stadsingeniören därstädes, Carl
Johan Robert Söderquist, vid 64 års
ålder. 65 anst. vid statens järnv.
trafikafd. 72 kassör o. byràing. hos
styr. för Bersl. järnv. 75—97
stads-ingeniör i Helsingborg.
G. A. KOCK. †
Den 10 nov. afled i Sköfde förre
stadsfiskalen och stadsfogden
Gustaf Aron Kock. Född 25,
stads-fiskal i Sköfde 73-94.
K. MAGNUSSON. †
Handlanden Karl Magnusson i
Fellingsbro afled den 14 november
i en ålder af 65 år. En af stiftarne
af Bellingsbro folkbank och 28 årig
medlem af dess styrelse. En tid
ordförande i fattigvårdsstyrelsen.
C. H. G. HEIBERG. †
Kaptenen i Bohusläns regementes
reserv, Charles Herman Gerhard
Heiberg, afled den 15 nov. i en
ålder af 56 år. Officer 71, kapten 90
öfvergick H. 01 till reserven.
FA ALLFARSVÄGEN.
Skiss af Signe Lagerlöw.
En lång, hvit landsväg i ett kuperadt landskap.
Eftermiddagssol. Till höger vid dikesrenen en öppen plats, genom
hvilken en bäck risslar fram ur skogen. På en sten sitter en man.
Gammal. Brungrå hy. Röda händer, hopknäppta som till bön.
Dräkten är luggsliten och trasig, och skorna sakna nästan klackar
och sulor. Elt positiv står bakom honom. Lutad mot en
trädstam sitter en kvinna. Grön klädning med bjärt blått förkläde.
Ögonen äro stora och glupska. Hon bär ringar i öronen. En
bur med tvänne fåglar står framföi henne. Hon äter på en svart
brödkant och talar dessemellan.
— Det är långt mellan husen här i trakten. Jag har gått i
dag, så att mina fötter värka. Och ingen mat har jag fått.
— Hon kommer nordifrån. Där vankas hvarken mat eller
dryck. Ett snålt folk, som reglar dörrarna väl om sig.
— Kommer han nerifrån? Det ser just inte ut som han
heller fått något till lifs.
— Nä’gu’1 Mitt speleverk är sönder, och jag tigger inte.
Kvinnan räcker honom brödkanten.
— Hvad tjänar det till att tigga, när man intet får.
Gubben skjuter brödet tillbaka
— Behåll det själf, hon! Jag har inga tänder; därför får jag
som en gammal hund gå från benen, som barmhärtigheten kastar ut.
Kvinnan börjar åter gnaga på den svarta kanten. Hennes blick
irrar spelande rundt landskapet. Solen dröjer glänsande ofvan
skogsbrynet. Dess glans återspeglar sig i hennes hungriga, vida ögon.
— Det är ett fattigt land ni har. Jag längtar hem igen.
— Alla land äro väl fattiga för fattigt folk. Och sådana
stackare som vi ha hem öfverallt och ingenstädes.
Kvinnan upphör att gnaga.
— Detta kallar jag inte hem alls. Här fryser och svälter
man bara, men det gjorde man inte därhemma.
— Hon är väl kommen långt ifrån då. Jag har gått rundt
hela detta rike, men aldrig sett annat än elände.
— Mitt land heter Italien. Det ligger många hundra mil härifrån.
Gubben ser slött på henne. — Då ligger det väl så långt bort
man kan komma. Är det inte där Vår Herre föddes?
— Hvem är er herre? Inte vet jag hvem er herre är.
— Hon vet väl hvem Gud Fader är i alla fall?
— Gud Fader! Kvinnan blir plötsligen mörk i ansiktet och
lyfter upp handen mot pannan. — Han är nog inte född
därhemma. Det har jag aldrig hört åtminstone. Men vi ha en påfve.
Han har makt, han!
— Påfve? Han är klädd i guld förstås?
— Ja. Och så har han krona på hufvudet.
Gubben nappar några fransar af rockärmen. — Krona, ja.
Sådant har kungarna också. Vår kung har svit med.
— Svit? Hvad är det för något?
— Jaså, hon vet inte hvad svit är. Det visste jag när jag
var sex år. Min farfar kände till sådant, han. Och han såg
kungen ofta i sina unga dar. Svit är en hel massa människor,
hästar och vagnar och ståt. Och plymer också.
— Jaså, plymer också. Jag har aldrig haft en plym.
Gubben blinkar med ögonen. — Det kan jag väl tro. Hur
länge har hon varit här i landet?
— Fem år till hösten. Hvad det var kallt att komma.hit upp.
Jag frös i tio månader, frös så att jag trodde jag skulle dö. Men
så kom sommaren — och sedan var jag van vid allt möjligt.
— Allt möjligt? Hvad kan det vara?
— Det är allt möjligt uselt här i världen.
— Känner vi titi något annat än uselhet, vi?
Kvinnan funderar. — Åhnej, jag vet inget. — Så suckar hon.
— Jag fick pängar en gång af en fin herre. Mycket pängar.
En hel blank tvåkrona.
Gubben skrattar tyst. — Var hon ung då?
Kvinnan sjunker samman och sätter händerna under hakan.
Det blir tyst ett ögonblick. Så talar hon åter. — Han höll på
att köra ihjäl mig med sin vagn. Jag fick en väldig stöt för
bröstet, så att jag föll ner och tkrek. Och så den här skråman
i ansiktet! Han kan se ärret tvärs öfver kinden. Och då fick
jag pängarna för att jag inte skulle gråta.
Solen dalar sakta. I öster börjar himmelen mörkna.
Gubben vaggar af och an med slutna ögonlock.
— Hvar skall man ligga i natt, tro?
— Ja, hvar? Hon stirrar ut med tom blick. Händerna hafva
allit ned och ligger slappa utöfver knäet. Fåglarna hoppa då
och då med en duns mot botten och pipa hest.
— Ah, hvad jag längtar hem! — Rösten lallar något utaf
brytningen.
— Hvarför ger hon sig inte iväg hem då?
— Det är så långt dit. Och jag har ju inga pängar.
— Hvad skulle hon här att göra? — När det var bra där
hemma.
— Det vet jag inte nu längre. Men då visste jag det väl.
Ingenting går som man tänker.
— Aldrig om man tänker väl. Skall hon gå neråt nu kanske?
— Ja, det blir väl ingen annan råd.
— Där får hon nog mat. Bönderna äro mestadels fattiga
men snälla.
— Hur kan de ha råd att ge något, när de äro fattiga ?
— Ja, säg det! Hur kan den rike låta bli att ge fastän han
har händerna fulla?
— Full hand, knuten hand. Tomt hus står gärna öppet.
— Hör man på! Det är nog visst och sant, det.
— Skall du inte gå också nu, gubbe? Det är snart kväll.
Gubben upphör att vagga. — Jag är så trött ännu. Jag
menar jag stannar här jag silter.
— Och mina fötter svida som eld, när jag trampar på dem.
Skinnet är rödt som blod, och på somliga ställen är det bara
köttet.
— Då kan du väl inte gå.
— Jag måste väl.
— Ja, för oss är det bara måste och måste. Det är väl att
man också måste dö en gång.
Kvinnan lutar pannan i händerna och tiger. Gubben fortfar:
— Somliga vill inte dö. De ha det nog godt här i lifvet.
Jag tror också, att om jag hade en säng och en bit mat, så ville jag
lefva ännu en tid. Men nu kan det vara detsamma, när en
ingenting har.
— Ja, när en ingenting har, så begär en just ingenting heller.
Då är det bäst att sofva. Det blir alltid någon plätt att ligga på.
Hon reser sig mödosamt och lyfter upp buren. — Oj. oj, oj,
mina fötter, som de värka. Jag vet aldrig, hur jag skall orka
fram med dem.
— Så får du väl stanna på halfva vägen. Det är minsann
ingen, som väntar dig.
Kvinnan ser tröstlöst på honom. — Inte dig häller, men du
går väl ändå.
Han nickar slött och blinkar. — Akta dig för hundarna
härnere vid första gården. De gå lösa nattetid, så där är ej lönt du
försöker komma in.
Ah, jag kan väl svälta natten öfver i värsta fall.
Hon släpar sig trött iväg. Gubben spänner positivremmen
öfver axeln och letar sig liksom framåt med käppen.
Solen står mellan trädstammarna. Rödgul och blid.
Oster-ifrån kommer skymningen allt närmare och närmare. Ljus,
fridfull sommarnattsskymning.
— 160 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
