Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12. Den 18 December 1904 - »Två skisser» af Peter Norden - Oändligheten - En gång när Axelina var liten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR
8
DAG
(Forts. fr. sid. 186.)
Katten hörde dem kanske, och kanske han
blifvit framlockad i onödan så många gånger, att han
nu med flit höll sig undan. I alla händelser ropade
barnen förgäfves.
De hade nu hunnit så långt ned i trädgården,
att den stora myrstacken bara var några steg undan.
Tioåringen kom att tänka på att myrorna tyckte
om huggorm. Då åte de nog mört också.
— Ska vi lägga’n i myrstacken? frågade han.
— Näij! tyckte fyraåringen. Katten ska ju ha’n!
— Ja, men katten är inte hemma.
— Hvaffö de? Tror du han åt opp ansiktet
först? . . . Myrorna äter väl inte fisk häller?!
— Jo då. Di äter ormar. Kom så lägger vi’n där!
— Kan vi se när di äter då?
— Ja då. Kom!
Så fick myrorna fisken. Barnen stodo och
tittade, hur de kommo svärmande från alla håll.
— Tror du att myrorna är rädda för att fisken
ser på dom? undrade fyraåringen.
— Hva du ä dum!
Lång tystnad.
— Det var allt bra att inte katten fick’en, sade
fyraåringen och petade fisken bättre till rätta med en pinne.
När han lyfte upp pinnen följde en myra med.
Hon kröp först till ena ändan af pinnen och sedan
mot den andra. Innan hon hunnit dit, hade gossen
ömsat hand, och myran fann icke häller vid denna
ända annat än tomma luften. Hon vände och sökte
rundt om och fram och tillbaka efter ett fäste för
pinnen. Men gossen passade alltid på att ömsa sitt
tag i rätt ögonblick och myran förbryllades alltmera.
Hon tyo te, att detta stred emot alla naturlagar.
Fyraåringen var outsägligt intresserad. Hvarenda
nerv var spänd i påpasslighet. Hur skulle myran bli
klok på detta?
— Det är allt konstigt, sade han allvarsamt.
— Hvilket? Fisken? frågade tioåringen, som inte
hade en aning om hvad han tänkte på.
Fyraåringen försökte att svara, men kunde icke.
I detta ögonblick slutade myran att grubbla och
släppte sig handlöst ut i det tomma.
Fyraåringen ville åter säga något, men det
stockade sig för honom. Det blef bara en underlig kluck,
och systern såg förvånad upp.
Sannerligen, det är ej för fyraåringar att sätta
sådana tankar i ord.
EN GÅNG NÄR AXELINA VAR LITEN.
Axelina stod på en stol vid stora skåpet i salen.
Far hade lämnat skåpsdörren öppen efter sig —
en ovanlig glömska — och Axelina begagnade sig
opåaktad af det enastående tillfället att taga alla
härligheterna i betraktande.
På nedersta hyllan stod sockerskålen nyfylld och
frestande. Men Axelina stred tappert emot lockelsen
och tog resolut ögonen från den farliga hyllan.
Hon sträckte sig på tå och såg efter hvad öfre
afdelningen af skåpet kunde gömma allt.
Men där fanns ingenting som kunde täfla med
sockerskålen. Rent ut tänkt, så hade Axelina alltid
trott att det oåtkomliga skulle vara mycket roligare att
se på nära håll. När hon nu ändtligen fick mätta sin
nyfikenhet, fanns där ju endast hyflar och spik och
hammare och tänger och rakt ingenting som var
lifvadt. Det skulle nog vara lustigt att plocka till sig
några spik och slå i golfvet, men dels hade Axelina
en oklar förnimmelse af att mamma eller pappa skulle
göra slut på det nöjet hastigare än vanligt, och dels
kom hon ihåg hur illa hon en gång slagit sig på
fingrarne, då hon olofvandes hade varit framme och
lånat hammaren.
Axelina lyfte försöksvis på den minsta hyfveln och
funderade, om hon skulle gå och titta på grisen i stället?
Det var nämligen så, att far och skolläraren hade
köpt en gris tillsammans — slaktad förstås, ty när var
ett nöje fullständigt här i världen? — och den grisen
låg nu uppe på bordet i vindskammaren och väntade
på att bli styckad, eller "ändå mera dödad", som
Axelina i sitt medlidsamma sinne föreställde sig saken
Hon satte hyfveln tillbaka, och skulle just till att
klifva ned från stolen, då hon fick syn på ett
instrument som verkligen intresserade henne. Det var en
liten, icke längre särdeles blank tång, som såg helt
oskyldig ut där den låg, men som hvarken Axelina
eller bröderna kunde se utan en rysning. Det var
doktorstången, som alltid far kom med, då barnen hade tänder
att fälla. Och Axelina knep ofrivilligt ihop läpparna.
Plötsligt sträckte hon sig ifrigt på tå igen och
grep fatt på tången. Hon hade fått en glänsande idé.
Det kunde vara roligt att vara doktor en gång
också, att inte alltid vara offer. Grisen däruppe, han
behöfde minsann icke sina tänder mera, han kunde godt
släppa till ett par af sina betar, så att Axelina kunde
få se om hon var lika duktig som doktor, som när
hon satt i fars knä och gapade och nöp far i armen
och — borde varit duktigare. Axelina kom i håg,
hur hvita griständerna hade lyst i det halföppnade
gapet, när grisen bars upp för trappan.
Sagdt och gjordt. Axelina tog tången under
förklädet och smög sig på tå ut ur rummet. Ingen
upptäckte henne, icke ens vid den farligaste punkten,
köksdörren, och hon kom osedd och ohörd uppför
trappan. Dörren till kammaren stod öppen och
därinne låg mycket riktigt grisen på bordet. Tandraden
lyste mot den blodiga nosen.
Var det inte ändå synd om grisen? Att dra ut
hans, vackra hvassa tänder? Det gjorde bestämt
förfärligt ondt. Tänderna voro icke lösa som Axelinas,
när de skulle ut.
Axelina bekämpade sin vekhet och förhärdade sig
ståndaktigt. Skulle de icke snart skära hela grisen i
bitar, och hade icke mor sagt, att det kände han icke
det allra minsta?
Tyst — kom det någon i trappan? Nej då, allt
var tyst, märkvärdigt tyst, alldeles som på kvällen i
mörkret, när det kunde vara så tyst så det hördes.
Och så var gardinen nere, och dagern var kuslig i
rummet. Men Axelina förhärdade sig.
Med klappande hjärta tog hon fram tången som
hon med något öfverdrifven försiktighet hela tiden
hållit gömd under förklädet, och nalkades bordet.
Hon vågade icke se sig om, utan stirrade endast
på den hvita tandraden framför sig. Hon tyckte att
grisen log, hälften hånfullt och hälften som i en svår smärta.
Så lyfte hon tången, fumlande och tafatt. Hon
var yr af att stirra på en punkt, och hon samlade all
sin beslutsamhet för att kasta den förlamande
skräckkänslan af sig.
Till sist lyckades det. Det var icke så litet
karaktär i Axelina; hon kunde både vilja och icke vilja.
Axelina drog ett djupt andedrag. Hon kände den
befriande lättnad, man alltid erfar efter en dylik
själf-öfvervinnelse. Nu trotsade hon både skymningen och
tystnaden.
Nu lilla nasse! Just den där stora grymma
hörntanden . . .
På en gång stelnade Axelina i en krampaktig
förfäran. Grisen såg på henne!
Hon kunde icke ropa, icke andas, icke röra sig.
Hon trodde att hon skulle dö af ångest. . .
Mor var sysselsatt med middagen nere i köket.
Hon stod just och öfverlade hvar Axelina kunde hålla
hus, då hon hörde något tungt som föll i golfvet uppe
på vindsrummet, medan strax därpå hennes flicka
kom nedrusande för vindstrappan och ohejdadt
gråtande kastade sig i mors armar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
