Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14. Den 1 Januari 1905 - Carl Wilhelmson. Af Hans Honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
kommande och
bortseg-lande, han såg naturens och
människornas karghet, och
lärde sig förstå det hjärta
som klappade under en
försagd yta. Gossens
käraste leksak var en sax —
med den saxen klippte
han "gubbar". Och när
han icke klippte, så ritade
han. Det var hans sätt
att leka.
En gång i veckan kom
söndagens afbrott i
enformigheten. Då var
alltid gossens undran större
än eljest. Han iakttog
alla dessa människor som
han kände från
hvardagslifvets släp, och kände
nästan en beklämning
inför deras sträfva
högtidlighet. Han var själf ett
•drömmarnes, ett det
orörliga stirrandets barn, och
ibland kunde han tycka
att han aldrig kom dessa
människor så nära, som
•då de sutto i tämplets
andakt eller någon gång
gåfvo sig en
sommaraftons stillhet i våld.
Åren gingo och
ynglingen ville alltjämt leka
gosselekar, fast det började
loli otydligt förnimbart för
honom, att det1 nu var
något mera än en lek för
honom, att det rent af
trädde fram med kallets
okränkbara helighet. Men
det är icke alltid nog med
att veta hvad man vill
Tiär i lifvet. Vid 15 års
ålder kom han till
Göteborg för att bli — litograf.
Det var ju på tiden, att ynglingen lärde sig något
nyttigt. Dock — envist tittadt, hälften hittadt, och
•ett par år senare finna vi vår man bland eleverna på
Valand, hvars målar-skola på den tiden förestods
af Carl Larsson. Och efter ytterligare en tid har
litografen trängts ändå mera till sidan, och en ung
:herr Wilhelmson reser till Paris i den oryggliga
föresatsen att utbilda sig till konstnär. I sju år dröjde
"han som elev för Jules Lefebvre, Benjamin Constant
•eller Tony Robert Fleury i Paris, och icke alltid hade
han det så lätt. Han hörde till de stilla i landen och
kunde icke hålla sig framme där mecenaterna funnos.
Det var att bita ihop tänderna många gånger och afstå
från många timmars nattsöm och sitta och peta med
illustrationsarbete o. d. af mer eller mindre
uppbyggligt slag för att få något att offra på idealens altare.
Det gick icke fort att komma fram, hvarken till
erkännande eller klarhet med sig själf. 1893 inköptes
hans tafla "Det gamla paret" af Konstföreningen, men
det blef honom snart tydligt att denna enstaka
framgång icke innebar så mycket som han i första
glädjeögonblicket väntat. Och från eröfrandet af ett par
skolmedaljer till vinnande af verkligt erkännande
visade det sig också vara långt. En 1896 målad duk
"Mor och barn", där konstnären så att säga följt den
ibreda vägen, med möjligheter åt olika håll, utvisar huru
— 213 —
långsamt hans teknik kom till fasthet. Men när han detta
år återvände till Sverige, tycks han nästan på en gång
ha nått herraväldet öfver medlen. Ty nu möta vi den
Wilhelmson, som sedan hastigt nog vann berömmelse.
98 99 utställdes den förträffliga "I kyrkan" i Wien
och stannade genom köp i denna stad. Och när han
1901 samtidigt utställde i München och Wien
uppmärksammades hans arbeten så mycket, att man äfven
hemma fann för godt att gent emot honom pruta af
på den välvilligt beskyddande förbehållsamhet, med
hvilken man i de flesta fall hugnar unga krafter vid
deras framträdande.
Wilhelmson kan icke sägas gå helt fri från ett
mycket modernt fel, som återfinnes inom alla
konstarter, den att vilja drifva manéret till gränsen af mani:
i sin sträfvan att hans gång till naturen skall vara
så snörrätt och så mycket hans som möjligt, kan han
snudda vid onaturen. Den frivilliga begränsningen
är en styrka, men kan verka torr. Att ämnesvalet
alltid måste vara svenskt, ja i de flesta fall
bohuslänskt, är icke utan vidare en förtjänst. (I "Juniafton
i Värmland" äro åtminstone kvinnorna bohuslänskor).
Han är ett stycke "specialist", med hvad detta
innebär.
För Wilhelmson är vid målningen teckningen det
första och färgen det andra. I hans utvecklingsgång,
Efter fotografi. Klicht: Bengt Silfversparre.
CARL WILHELMSON: »I kyrkogårdsporten».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
