Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 15. Den 8 Januari 1905 - »Poste restante» af Arvid Molby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
kommo och han måste skrifva för bröd, då hade hans
förhoppningar ofta nog gäckats. Men nu —
tidskriftens tendenser syntes honom en borgen för att hans
stycke skulle mottagas. Alltså — friskt mod!
Han gick in i pöste restante-afdelningen, men
förblef stående, utan att framföra sitt ärende. Han
kände sig så underligt torr i halsen — frågan liksom
torkade fast vid hans strupe — nej, han ville vänta,
tills det blef mer ledigt.
En ung, sprättig herre kom in och hämtade ett
rekommenderadt bref; han småhvisslade sorglöst, medan
han kvitterade, och lämnade med en elegant bugning
/ plats för några helt unga flickor, som kommo in
hviskande och förlägna, men med något tjufpojksaktigt i
munvinklarna och ögonvrårna, hvilket syntes omöjligt
att betvinga; de stannade villrådiga och småfnittrande
ett stycke från disken och försökte skuffa fram
hvarandra tills slutligen den yngste af dem, i blå
bulgarmössa och fläta på ryggen, tog på sig en obesvärad
min och frågade med onaturligt hög röst, om det
fanns något bref till "Arftagerska, 20 år".
Posttjänstemannen behöfde ej leta länge, utan
tvekan gick han rätt på ett fack och plockade fram en
hel bunt — icke mindre än 11 stycken — som han
med ett förstulet småleende räckte den unga damen.
Nu vardt det ett lif — tre par händer
bokstafligen sletos om brefven, och under ett fåfängt försök
att kväfva en omåttlig skrattlust, rusade de på
dörren, tisslande hvarandra i öronen: "Porträtt du —
porträtt i nästan allesammans!"
Under tiden hade en beslöjad dam stått orörlig
som en bildstod vid disken och hennes: "bref till
fröken Elise Helmer?" kom som en knappt hörbar
hviskning. Nej, det fanns intet! En ryckning syntes
i de fina läpparna, och hon vände sig långsamt mot
dörren, då hon kallades tillbaka och mottog en liten,
utsökt elegant biljett. Men en rörelse, snabb som
tanken, stack hon den, djupt rodnande, i muffen och
skyndade bort.
Så blef det då hans tur.
"Är det kommet något bref till Axel?"
Den tillfrågade kastade en likgiltig blick på
honom. Här var tydligen icke fråga hvarken om lustiga
upptåg eller romantiska hemligheter — bara torra
prosan. Han gick fram till hyllan och började sitt
letande. Ett par glupska ögon slukade hvarje hans
rörelse. Nu tog han upp det sista brefvet.
"Finns inte".
Då visade sig ett biträde med en ny bunt.
"Jo, här är visst ett bref till Axel."
Blodet rusade våldsamt genom hans ådror och
han lutade sig tungt mot disken. Men herrn på
andra sidan gjorde sig ej så brådtom. Med ryggen
vänd emot honom, gick han långsamt igenom packen.
Stort eller litet format, därpå berodde det nu.
Så — nu vänder sig den breda ryggtaflan om,
men "Axel" hade knipit ihop ögonen — han vågade
icke se, förrän det låg där framför honom — ett stort,
brungult kuvert–-
Han gick öfver Vasabron i det varma solskenet
och frös, frös, så han skalf.
Det var så allvarligt, så behjärtansvärdt, hade man
svarat, man hade läst det med så mycket intresse,
men — beklagade att utrymmet icke tillät–-o. s. v.
Han stoppade bref och manuskript åter in i kuvertet,
och slängde alltsamman ut i strömmen. Ett
ögonblick hvirflade det omkring i glädtig dans — hans
ljusa framtidsdrömmar, hans hopp om bröd och
härbärge för den dag, som var.
Han gick vidare öfver Riddarhusbron och tog af
till höger förbi de gamla offentliga byggnaderna in på
den ruckliga gården, nött af så många, tunga, tunga
fjät, öfver den dystra förstugan, belamrad af gamla.,
med krita numrerade möbler och vidare in i den stora
sal, dit solskenet aldrig hittade in, men som gömde
så oändligt mycket mörker i alla sina fullproppade
vinklar och vrår, där män och kvinnor, som stupat
omkull under okets tyngd i de branta backarna, året om
gingo ut och in.
Blek och med tårskum blick, grep han i
västfickan efter en liten, kullrig guldring, som en gång
blänkt på en mjuk, liten hand, hvilken brunnit het
under hans kyssar, en öm, liten hand, som smekt hans
panna och röjt undan törnena så mycket den förmådde
från hans stig, en stark, en trofast liten hand, som nu
multnade i jorden.
"En slät guldring 6 kr.", ljöd det monotona ropet
bakom skranket.
Det var det sista, han ägde, som vandrat samma
väg. Han trängdes åter därute i det brokiga vimlet,
där man köpslog och smilade, bedrog och bedrogs —
ett evigt virrvarr — ett ändlöst karnevalståg, en
oafbruten batalj, där smärtans rop dö bort i
krigsmusikens muntra toner.
Han gick och tänkte på några ord, hvilka han
läst hos en författare, som kände lifvet och
människorna mer än de flästa: „Fattigdom med pretention
är det olyckligaste arf, föräldrar kunna ge sina barn".
Och det var ett sådant arf han fått. Hela hans
ungdom hade varit en knytnäfskamp mot fattigdomen,
men han var icke vuxen den kampen, han var
uppfostrad att lefva på herremanér och så gick han
omkring med hvita, välskötta händer och välborstad
herremansdräkt på en utsvulten kropp och den
konventionella belåtenheten på ett af existensbekymmer
för-pinadt ansikte.
Nu var allt förbi. Hvarför hade han då icke mod:
att dö, han som andra, när lifvets alla möjligheter
voro uttömda? Hvarför hade han varit så ömklig och
pantsatt sin döda älsklings trolofningsring för att skaffa
sig ännu något mål mat?
Han dref länge omkring, utan att veta, hvar han
befann sig. Liksom det aftacklade skeppet
öfverlämnar sig åt stormen, så lät han sig ryckas med af
folk-böljorna, tills den rådande tystnaden kom honom att
förvånad se sig omkring. Huru hade han kommit till
denna aflägsna park? Med speglande dammar
mellan de åldriga träden, hvilkas nakna grenar släppte
så mycket solljus igenom. Icke höstens melankoliska
solsken, ty i de afbladade kvistarna började lifvets
safter jäsa och under de bruna, knastrande lofven,
som lågo tjockt på marken, spirade vårens unga brodd.
Han stod där midt i solskenet, vårens
värmande-löftesrika solsken, och såg med en pröfvande blick
ned i dammen, som om han velat mäta dess djup.
Men detta mörka, stilla vatten lockade honom ej.
Och dock — hvarför icke? Den breda, strida
strömmen var icke för honom — hvardagsbekymrens
smutsgråa pölvatten hade ju droppe efter droppe gjort
honom andligt dödssjuk, och då kunde det ju vara en
värdig final att stå på hufvudet i en gyttjig damm!
Nej, han ville icke dö, emedan han ännu icke
lefvat. Lefva! Hvad var det nu att lefva? Att hålla
kropp och själ tillsamman. Han hade hört någon säga„
att om han bara vore riktigt ihärdig och icke strax
gåfve tappt, så skulle det kanske lyckas honom att
bli murarehandtlangare och att man förtjänade så
pass-därpå, att man kunde bo som logerare ihop med ett
par tre stycken och äta sig skäligen mätt åtminstone
en gång om dagen.
Hans beslut var fattadt. Han ville lefva, men.
hvilket som för honom var bäst — att lefva som
murarehandtlangare eller dränka sig i en damm — det
syntes honom ännu problematiskt.
— 232 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
