Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 17. Den 22 Januari 1905 - »Segraren» af Sti Hög - Chalmerska institutets i Göteborg 75-årsjubileum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHALMERSKA INSTITUTETS I GÖTEBORG 75-ÅRSJUBILEUM.
PROF. AUG. WIJKANDER,
Institutets föreståndare.
Chalmerska institutet i Göteborg har i slutet af förra veckan högtidlighållet 75-årsminnet af sitt instiftande.’ Samtidigt firades
invigningen af till institutet lagda nya lokaler, den s. k. Vasabyggningen.
Fcto. Jonaton,
CHALMERSKA INSTITUTET : Den nybyggda delen åt Vasagatan.
(Forts. fr. sid. 264.)
Så hade det kommit dåliga år och andra
bekymmer, mannen hade slappnat af, och istället för att
sköta om jorden, hade han slagit sig på affärer och
haft otur. Då började han att tala om att sälja
hemmanet och fara till Amerika, och den tanken hade
vuxit sig allt starkare hos honom. Det var endast
hustruns motstånd, som han inte kunde bryta. Hon
hyste en oöfvervinnerlig motvilja för det främmande
landet, och när mannen talade om de dåliga tiderna,
hade hon förebrått honom för hans lättja och påmint
honom om, att de kunde ha haft en bättre
användning för pängarna, än att de skulle kastas bort på
henne, jäntan, som aldrig försummade att infinna sig.
Så hade det fallit ord igen, som sargat och sårat.
Hon fuktade på fingrarna för att stryet skulle
löpa lättare, och därvid kom hon att se på sina
händer. Hon skakade på den vänsta för att se, hur
stora guldringarna blifvit, och de skulle ha fallit af,
om inte knogen varit svullen. Den dag hon tagit
dem på sig, hade hon varit glad.
Pojken vid bordet slog igen katkesen, och för väl
tionde gången läste han den första trosartikeln.
Bakom honom var rutan hvit och isig, och andedräkten
stod som en rök. — Jag tror på Gud Fader,
himmelens och jordens skapare, läste han. Det gick
ändtligen utantill, och orden ramlade öfver hvarandra med
en oaufbruten hastighet som hvirflarna i en fors.
Flickan på spisbänken vaknade, gned sig i ögonen
med ett par små smutsiga näfvar och stirrade på
lågorna med halföppna läppar och en blank och
sömn-drucken blick. Men så fick hon lif i sig, och for ned
från bänken för att infånga katten, som hon upptäckt
på golfvet.
Det ljöd stampningar utanför, och husbonden i
gården kom in. Han lade ifrån sig mössa och
skinnvantar och satta sig fram till elden utan att säga
någonting. Men medan hustrun slog i kaffe åt honom
såg hon, att han tog fram ett bref med ett utländskt
frimärke ur rockfickan.
Hon kväfde en hård och skarp hostning, men
hon gjorde ingen fråga, förrän han själf började tala
om brefvet. Det var från en af hans bröder, som för
många år sedan rest till Amerika. Han ville, att
familjen skulle komma ut till våren, och han lofvade
att möta den och hjälpa dem med inköpet af jord och
annat.
Ja, det är bäst, att du börjar att ställa dig i
ordning då, sade hustrun.
Mannen hade väntat sig ett annat svar. Men när
hustrun tycktes ta det så fogligt, kände han sig helt
förnöjd, och han började att tala vidt och bredt om
det förlofvade landet, om de höga arbetsförtjänsterna
där, och om jordens fruktbarhet.
Och den bygd, som sett honom födas, krympte
liksom tillsammans för honom och blef allt mera karg
och fattig. Hvad hade han att tacka den för? Hvad
hade den gett honom annat än slit och släp, och
hvad gaf den för framtid åt hans barn?
Hustrun hörde tyst på honom, men det, att hon
inte motsade honom som vanligt, tog han som ett
tecken till, att hon ändtligen började att ge
honom rätt.
Därför somnade han belåten på kvällen, men
hustrun låg vaken under skinnfällen, och hon tänkte att
han kunde väl glädja sig åt sin seger, men att det
var en annan, som var starkare än han.
När hon var barn, hade hon sett modern vara i
arbete från morgon till kväll, och det var en brådska
öfver henne, som om dagarna inte skulle ha räckt till
för allt det hon ville förvärfva sig. Men så hade det
kommit en annan tid, när hon förmådde mindre, och
när den ihåliga hostan följde henne hvart hon gick
och till sist tvingade henne ned till en hvila, från
hvilken hon aldrig mera skulle komma upp.
— 268 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
