Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 25. Den 19 Mars 1905 - Ryssland just nu. VI. Af Oleg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
en jättelik fresk, framställande det nya tyska rikets
grundläggning, symboliskt med kejsar Wilhelm,
Bismarck, Moltke och en par tre segergenier. Det gjorde
en rent af storartad effekt.
Och vägvisaren nickar bifallande och gläds att
själf ha litet del, som tysk, i sina landsmäns ära;
men innerst tänker han på något annat, han vill så
snart som möjligt föra mig till bazaren, ty där har
han åtskilliga vänner, hvilkas näring han gärna vill
hjälpa till att uppamma. I Konstantinopel äro alla
människor så hjälpsamma, mot en obetydlig ersättning.
Vi slå alltså in på vägen till bazaren och göra
endast ett hastigt besök i janitscharmuseet, som vi
passera. Det är ett ganska kuriöst panoptikon, där
man kan se alla de måleriska dräkter, ministrars,
hof-mäns, prästers, soldaters, som försvunno i och med
sultan Mahmud II:s blodiga reformer år 1826, då de
oroliga och själfrådiga janitscharerna utrotades. Det
var säkerligen politiskt klokt, men hvilket estetiskt
vansinne, att begrafva hela denna brokiga och vackra
orientaliska maskerad, som utställd i ett museum ännu
för tankarna till Tusen och en natt, Kalifens äfventyr
och Kadins visa domar. I Seraljens förgård ser man
ett annat janitschariskt minnesmärke, den mycket mer
än sekelgamla lönn, där de muntra soldaternas
höfdingar brukade hålla rådplägning och hvarifrån de
väntade att få se, uthängda öfver "den kejserliga
porten", de blodiga hufvuden, som de begärt i gåfva af
sin härskare. Tiderna förändras, de muntra soldaterna
äro inte mer, och i stället för de forna vizirerna, i
sina orientaliska dräkter, sitta nu i Höga Porten
korrekta gentlemän i svart bonjour.
Jag följer ånyo undergifvet min vägvisare, som
skryter med sina stora kunskaper i turkisk historia
och islamitiskt samhällslif, men som i en
handvändning förväxlar Mahmud reformatorn med den store
sultanen från 15:e århundradet, Konstantinopels
eröfrare. Vi träda in i bazaren, Stambuls labyrint, som
ingen främling lämnat utan att ha blifvit dragen vid
näsan af två skälmar, som låtsas lura hvarandra, men
alltid lura en tredje, som inte nödvändigt behöfver
vara en skälm. Vi komma rakt in på siden- och
broderikrämarnas gata, hvarje olika grupp af handelsmän
bildar liksom ett särskildt skrå och har slagit sig ner
vid sin särskilda gata, i olikhet med de ryska
baza-rerna, där butikerna äro blandade om hvarandra.
Vägvisarn för mig in i en butik, som han särskildt
rekommenderar, och den artiga och leende krämaren
dukar fram sina varor. Och hvad finns det inte allt!
Det finns till och med byzantinska antikviteter, små
silfverdosor med kristna emblem, inte alls illa
medfarna af tidens tand och så billiga, att man undrar
hvilken firma i Wien, Odessa eller Smyrna, som kan
ha tillverkat dem. Men det finns andra mycket vackra
saker: cigarettmunstycken, fint bearbetade i silfver
och pärlemor och måhända så gamla som de ge sig
ut för; sällsamma dolkar med rikt sirade fästen och
underliga inskriptioner på klingan; armband och
halsband, radband och prydliga sigill. Men hvad
krämaren är säkrast på att få sälja, det är vackra
sidendukar från Brussa och andra håll, schalar och blusar,
alla broderade i brokiga färger och konstiga mönster,
stundom med inskriptioner ur Koranen. Priserna äro
just inte billiga, men vägvisarn har ju varit vänlig
underrätta, att man kan och bör pruta.
Märker krämarn, att han har en allvarlig
spekulant framför sig, så skickar han en gosse efter kaffe,
ty vid mokkan skall köpet efter häfd och sed
uppgöras. Det turkiska kaffet serveras i ytterst små tunna
koppar, det består nästan till hälften af sump, men
mycket smaklig sump, som man delvis dricker med i
sista klunken.
Uppgörelsen kan inte uppskjutas längre, och den
blir en ganska lustig komedi. Tolken uppmanar mig
att bjuda ungefär halfva priset eller mindre och
delger mig sina intryck af varorna, men det är omöjligt
att meddela sig ogeneradt, ty krämarn kan alla
möjliga språk, ryskan hjälper inte bättre än andra. Han
jämrar sig öfver mina låga bud och ger tolken ilskna
blickar, som inte äro så illa menade. Han slår ner
priset med en god procent, men kan vid Gud inte
gå längre. Tolken står energiskt på mitt bästa, han
blir förbittrad öfver krämarns prejeriförsök, och det
kommer till en skarp ordväxling, jag förstår, hvad
frågan gäller, ty hedersmännen tala franska. Det låter
som den vildaste träta, så kommer några lugnande
repliker på turkiska, underhandlingarna tyckas
emellertid ha strandat, och vi närma oss dörren. I sista
stund ropar oss krämarn tillbaka, mottar vårt bud,
trots att det är så löjligt lågt, och säger åt mig i
försonlig ton:
— Tillåt mig intyga, att ni har en utmärkt tolk,
han förstår konsten att göra affärer, men mig har han
halft ruinerat.
Och jag är tvungen småle tacksamt och välvilligt
mot min utmärkta tolk och undrar för mig själf, hur
stor procent den ärkeskälmen får af sin halft ruinerade
kompanjon. Så ge vi oss åter ut på vandring i denna
kolossala labyrint, där det finns mer än 3000 olika
magasin och bodar, hvilkas ägare tillhöra en mängd
olika nationaliteter: turkar, greker, perser, judar,
armenier, araber. Turkarna gälla för de hederligaste i sin
handel, och de anse det under sin värdighet att truga
sina varor på de besökande, springa efter dem och
hålla dem kvar i rocken som grekerna bruka, eller
locka och tubba dem att köpa som judarna ha för
sed. Det är därför så angenämt att vandra i
vapen-bazaren, där nästan alla krämare äro turkar och där
man kan finna mycket vackra saker, dolkar med rikt
sirade fästen, bössor med flintlås, sablar med arabiska
inskrifter, fina porslinssaker och gamla venetianska
speglar. Som öfverallt i bazaren ha orientens skatter
tyvärr blifvit blandade samman med västerlandets
värdelösa, men fiffigt fabricerade kram.
Vi lämna bazarens halfmörka gator och styra
vägen tillbaka till Pera. Men innan vi lämnat Skutaris
slingrande gränder, bli vi vittnen till en egendomlig
scen: på en bänk i ett gathörn håller en
kringvandrande läkare på att behandla en sjuk. Med hastiga
rörelser för han bladet af en knif öfver pasientens
ansikte, mumlande några besvärjeformler. . . Den sjukes
ögon äro slutna och han sitter stel och orörlig,
tydligen redan hypnotiserad.
— Tror ni att den där mannen förstår sin konst
och kan böta stackaren? frågar jag min tolk.
— Kanhända, ty Allah är vis och mäktig, svarar
tolken skrattande, men det är så mycket säkrare, att
sjuklingen är af med sina pängar, när han vaknar.
Det gläder mig nästan att höra, hur alla
människor, utan hänsyn till nationalitet och religion, någon
gång bli lurade i Konstantinopel; och jag drar mig
till minnes ur häfdeböckerna, att det redan på
Herodotos’ tid existerade en särskild kast i Orienten,
vägvisarna och förklararena af minnesmärken, och att
historiens fader, enligt sitt eget vittnesbörd, fann dem
vara ett bedrägligt och pänninggirigt släkte.
___O leg.
-^
/ HVAR 8 DAGS den 25 dec. 1901 utlysta pristäflan
för utmärkta svenska originalromaner, år det utfästa
prisbeloppet
Kr. 6,000 (Sextusen).
Tåflingstiden utgår den 15 aug. 1905. Alla våra
skriftställare inbjudas att deltaga.
— 402 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
