Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 27. Den 2 April 1905 - Till 100-årsdagen af H. C. Andersens födelse - Den stora eldsvådan i Göteborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Med offentligt understöd fick han företaga en
utomlandsresa till Italien. Den litterära frukten af
denna resa blef romanen "Improvisatoren", som rönte
mycken framgång.
Det är här icke tillfälle att närmare följa
Andersens produktion. Han fick ganska snart smaka
något af den berömmelsens sötma som han så ifrigt
efterträdde och kunde vid ett besök i Paris gå
omkring och glädja sig åt att vara den "kände"
författaren. Han hade solsken rundt omkring sig och växte
och trifdes i detta. Det skulle dock icke saknas moln.
Hemma i Danmark var man ännu icke fullt på det
klara med den danske författarens oomstridda
berömdhet. En af hans pjäser "Agnete og Havmanden"
uppfördes och — uthvisslades. Och nu fick
Andersen veta att han icke satt tryggt på sin Parnass.
I ett bref från denna tid skrifver han: "Gid
aldrig mit Øie maa see det Hjem, som kun har Øie
for mine Feil, men ikke Hjærte for hvad Gud har
givet mig. . . Fra Danmark komme altid de kolde
Luftninger, der forstene mig ude . . . Her i den store
fremmede By staar Europas bekjendteste og ædleste
Aander hjærtligt omkring mig... og i mit Hjem
sidde Drengene og spytte paa mit Hjærtes bedste
Skabning ..."
Det var, som man kan förstå icke första gången
det mulnade för honom. Icke häller var det sista.
Men alltid var mulenheten öfvergående. Kanske man
hade en del att förarga sig öfver; men han menade
ju ändock så innerligen väl, och till slut voro alla
goda på honom och goda mot honom. Han fick
ordnar och dem var han glad åt, han fick klokt
folks beröm — det svalde han gärna — och
mindre klokt folks smicker — och icke häller det
försmådde han. Men så hade han ju också blifvit
Andersen, sagoförtäljaren. De första sagorna (de
utkommo redan 1835) hade man icke så mycket fäst
sig vid. Så småningom kom man dock att inse
hvad dessa små tid efter annan utkommande häften
innehöllo för skatter — och det var då man icke
hade ord nog att tacka sin store, käre Andersen.
Andersen har en gång sagt om sig själf sant,
och ovanligt ödmjukt: "Jeg er af de Naturer, der paa
Livets Sø, naar de faae Kjolen af et Ulykkens Fartøi
over sig, strax dukker tilbunds; men jeg bliver der
ikke; lidt efter lidt kommer jeg op igjen, og om
jeg end ikke bringer Perler med fra Dybet, saa faar
jeg dog Øvelse i at dykke".
Allt för ödmjukt: ty pärlor fann han nästan
alltid, och af dem samlade han en skatt, som han
gifvit mänskligheten i arf till evärdliga tider.
DEN STORA ELDSVÅDAN I GÖTEBORG.
T
!
— 434 —
Foto. L. Larson, Göteborg.
Häromdagen inträffade i och vid Göteborg
tvenne stora eldsvådor omedelbart efter
hvarandra, i det först på f. m. Ahlafors spinneri vid
Nols järnvägsstation nedbrann, hvarvid genom
byggnadens instörtande tvenne arbetare dödligt
sarades, och sedan på e. m. en häftig eldsvåda
härjade den för tre år sedan nedbrunna, och
sedan återuppbyggda Rosenlundsfabriken, nu
disponerad af Gustaf Melins stora kartong- &
albums-fabrik.
Klichi: Kern. A.-B. Bengt Silfvereparre Sthlm—Gbg.
DEN BRINNANDE ROSENLUNDSFABRIKEN I GÖTEBORG.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
