Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 29. Den 16 April 1905 - »I afgörandets stund» af Per
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
mycket af. I kväll, redan om ett par timmar, skulle
det fällas hårda, bittra, fördömande ord om henne här,
farmor var gammaldags sträng, hon, och skulle nog
inte skona henne. Men ändå var hon glad att den
gamla skulle vara här, då han fick veta allt. Det
skulle vara godt för honom att ha sin mor hos sig.
Signe visste nog att han skulle ta’ det djupare än
någon som inte kände honom kunde ana
Men alla tankar på detta sköt hon undan genast
de kommo, det enda hon nu ville tänka på, var Sven,
Sven som hon svärmat för som liten flicka och som
hon älskade nu, älskade så att allt annat, allt som
förr varit hennes lifs innehåll, blef till intet i
jämförelse med honom.
Hon gick oroligt omkr ng och tittade i hvar
minut på klockan. Tiden kröp fram som en s-nigel tyckte
hon. Om hon bara väl vore hos honom och sutte på
tåget som förde dem bort! Det var så förfärligt att
gå så här ibland alla de minnen som hemmets
väggar gömde!
Långt innan tiden var inne, hade hon redan låst
dörren efter sig och med en liten resväska,
innehållande endast det nödvändigaste i handen, begifvit sig
på väg till järnvägsstationen.
Det var stark, hastigt mörknande skymning och
lampor och lyktor voro tända på gatorna och vid
stationen. Perrongen var tom ännu, så när som på
en gammal fru med en massa reseffekter och ett par
järnvägstjänstemän. Signe såg på klockan i
väntsalen, att det ännu fattades en halftimme till dess tåget
skulle gå.
Men det var bättre att vänta här än där hemma.
Hon gick fram och tillbaka, fram och tillbaka på
perrongen. Ett lokomotiv växlade på spåren bredvid;
det hvisslade och frustade och vände, när man minst
väntade det.
Det kom ett par halfvuxna flickor med rufsiga
hårflätor promenerande, den ena hade en liten flicka
vid handen. De drogo långsamt förbi ett par
stationskarlar som stodo och hängde vid dörren till
resgodsmagasinet och sneglade kokett och tillgjordt på dem.
— Grannt väder i kväll, att gå och vänta på
fästman i! ropade en af karlarne skrattande till dem.
— Å skäms, så ni prater Anderson, fnissade en
af flickorna, vi skulle fäll ha’ nån’ då!
Och så utspann sig en af flin, fnissanden och
gapskratt ideligen afbruten konversation.
Den lilla flickungen ryckte emellanåt i handen på
flickan som höll henne, hon fann tydligen intet nöje
i att höra på allt väsendet som hon inte begrep utan
ville röra på de små benen, men hennes ihärdiga
försök voro utan all annan påföljd än en ilsken ruskning
då och då.
Signe hade satt sig på en af sofforna och följde
med ögonen den lillas rörelser. Barnet vred och vände
sig för att komma loss från det fasta greppet och
slutligen efter en ny kraftig ruskning och ett argt:
— Men stå nu stilla här bre’ve säger jag!
släpptes hon lös och började så sakteliga traska omkring
på egen hand, först i närheten af den uppsluppna
gruppen och sedan allt längre bort.
Signe såg och såg på den lilla rödklädda
figuren, som så lycklig öfver sin frihet sprang omkring
henne. Det hängde litet lent hvitgult hår under
mössan, hår som hon tyckte sig ha haft mellan händerna
många, många gånger — Greta borde få en sådan
där röd kappa till sommaren. Hvad den skulle passa
henne bra.
Så kom hon ihåg sig med en plötslig känsla af
svidande smärta. Hvad hade hon med Gretas
sommarkappa att göra! Hon skulle ju aldrig mer få se
henne själf en gång. Hon hade ju frivilligt afsagt
sig det, hon skulle aldrig mer få kyssa den röda,
skrattande lilla munnen och se in i de klara oskyldiga
barnaögonen; inte känna den varma liffulla lilla
kroppen i sin famn.
Hon knäppte plötsligt hårdt ihop händerna. Hur
skulle hon kunna — hur skulle hon kunna lämna
Greta, sin lilla tös, sin lilla älskling! Hon slöt
ögonen med en våldsam känsla af bitter sorg och tyckte
sig se det undrande oroliga uttrycket i det lilla
ansiktet just nu — för nu borde väl farmor ha kommit
hem med Greta och funnit henne borta — och funnit
afskedsbrefvet också —
Nej hon fick inte tänka på detta, det var ju för sent
nu. Hon öppnade ögonen och sökte med dem ett
föremål att fästa tankarna vid.
Så gaf hon till ett skrik och rusade upp, fram till
perrongens trappsteg. Lokomotivet kom rusande in på
det närmaste spåret och där tätt bredvid syntes den lilla
flickan i sin röda kappa. Hon hade klifvit ner för
trappsteget och var som bäst i färd med att bege sig tvärs
öfver spåret!
Signe tyckte att hjärtat stannade i bröstet på
henne och fast det hela var en händelse på några
sekunder, tyckte hon att det verkade på henne som
år af hennes lif.
Då hon ryckt barnet till sig och stod i säkerhet
igen med det i famnen, förstod hon att hon inte kunde
resa. Hon förstod att hon var bunden, bunden vid
hemmet och det gamla af sitt barn, att hon aldrig
skulle kunna känna någon oblandad glädje, aldrig en
minuts hel lycka, om hon förverkade rätten till det.
Bakom sig hörde hon de gälla tjuten från
flickorna som haft barnet om hand; hon vände sig till
dem och sade med darrande, vredgad röst: — Hur
kan ni, hur kan ni stå till svars inför Gud och
människor att vårdslösa barnet på ett så skamlöst sätt!
Och medan hon med sin väska i handen gick ut
från stationen och tillbaka mot hemmet, tyckte hon
att orden träffade henne själf med större och djupare
sanning i.
Hon, modern, hade velat öfverge sitt eget barn
och lämna det att växa upp vind för våg, hänvisadt
till människors medlidande och barmhärtighet. Hur
hade hon kunnat tro, att hon skulle kunna lefva utan
barnet.
Då hon kom in genom dörren därhemma, som
hon för en halftimme sedan trott sig stänga för sista
gången, hörde hon farmors röst:
-— Nu kommer mamma Greta, nu kommer mamma!
och ett jublande litet skratt fyllde hennes ögon med
heta tårar.
Vid bordet var farmor sysselsatt med att ta af
lampkupan, hon höll tändsticksasken i handen
tydligen hade de nyss kommit.
Signe gick fram till bordet och tog papperet med
afskedsorden på. Det lyste hvitt emot henne på långt
håll, hon skrynklade ihop det och höll handen
krampaktigt sluten om det, medan hon föll på knä framför
Greta och med ansiktet gömdt i den lillas klädning,
brast i våldsam skakande gråt.
— Hvad har händt barn lilla, hvad är det?
Farmor lade orolig sin hand på hennes axel.
— Åh det var ingenting! Det — det — var vid
stationen, jag var ute och gick — och -— och det var
en liten flicka — ett litet barn som Greta just —
alldeles lik henne — som höll på att komma under
tåget.
— Anej då så förskräckligt, men det var ju
lyckligt att hon blef räddad.
-— Ja det var lyckligt — det var lyckligt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
