Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 29. Den 16 April 1905 - Sailors snug harbor. Af Emy-Lisa Rolfsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
hufvudet och kanske så rofvor och sätta potatis nog
för att uppehålla lifsgnistan några år efter det de kastats
som vrak upp på stranden. Ödet eller försynen
bestämde emellertid annorlunda. Testamentet, tack vare
Hamilton, innehöll att ingen del af hemmanet kunde
försäljas och som förmyndare bestämdes och äro ännu
i dag: borgmästaren i New-York, (väljes för 2 år), The
honorable recorder (för 14 år), The president of the
Chamber of Commerse (för 1 år), The president och
vice d:o af Marinsocieteten (för 1 år), de äldsta
prästerna af Episcopal- och Presbyterian kyrkorna (de båda
sista på lifstid). Emot testamentet inlade några
aflägsna släktingar till Randall en protest och vilie låta
påskina att R. ej varit vid sina sinnens fulla bruk. En
process börjades och först efter 30 år utföll beslutet
af landets högsta domstol så, att de som bevakade
sjömännens intresse tillerkändes allt hvad R. i sitt
testamente lämnat dem. Under dessa 30 år utvidgades
staden New-York och de som då voro förmyndare
insågo att det vore lämpligare att hyra ut hemmanet
och köpa land på annat håll för sjömanshemmets
byggande. Valet föll på staten Island, Quen ’mongst
isles of New-York bay, där ett större område inköptes
för en spottstyfver.
—v* Hemmet är öppet för besökande hvarje dag utom
söndagar och vägvisare, aflönade af hemmet stå till
tjänst som ciceroner.
Efter att hafva inträdt genom midtportalen står
man framför en enkel granitobelisk, utmärkande den
sista hviloplatsen för hemmets grundläggare. I rät
linie på en 1,800 fots plan resa sig 5 af de 8
trevånings hufvudbyggnaderna hvilka alla äro förenade
genom tvåvåningshallar. Längst till höger af området står
en staty af Randall modellerad af St. Gandens. I
närheten däraf ligger guvernörens residens. Till venster af
området är en större konstgjord basin, i midten af
hvilken ses Neptun med sin treudd harpunerande
del-phiner. Midt emot denna stå här sida vid sida Guds
och Thalias tämpel.
Vid inträdet i centerbyggnaden kommer man först
i en korridor, ,100 fot lång och 22 fot bred, sträckande
sig upptill genom hela byggnaden och slutande med
en kupol af färgade glasrutor, å hvilka ses solen,
månen och en del stjärngrupper. Rätvinkligt mot denna
korridor går en annan, 508 fot lång, förenande de
fem frontbyggnaderna. Söder om dessa ligga de tre
andra hufvudbyggnaderna som äro inredda tiil matsalar,
äfven dessa förenade och bildande ett helt.
Korridorerna utgöra i bottenvåningen arbetsrum samt i öfra
våningen spel- och läsrum för de gamle som ej vilja
eller kunna arbeta. Å väggarna hänga nautiska
oljemålningar och här och där nautiska motton, såsom:
"Rest after dangerous toil!" "The cross is my anchor"
etc. Golfven äro inlagda med trämosaik. Allt är
fint och putsadt som om skeppsbord.
Då hemmet 1833 öppnades var byggnadernas
efter fotografi. BARNHEMMET.
och dess frestelser samt de olika nationaliteterna, så
är uppförandet i stort sedt mycket godt. Att
smärre tvister angående t. ex. hvilket fartyg som
seglade på den eller den traden för 50 år sedan,
hvilken hvalfiskångare dödade de flesta hvalarna, hvilket
fartyg för ett halft århundrade sedan gjorde den
snabbaste resan från New-York till San-Fransisco, hvilket
är det rättaste sättet att bärja bovenbram läseglet,
från märsen eller från däcket, eller hvilken är den
vackraste synen: en kvinna med ett barn vid sitt bröst
eller ett skepp under fulla segel, då och då förekomma
är ju mindre att undra på. 1 allmänhet afgöras dessa
tvister utan ödesdigra följder. Tänkom oss 1000
präster eller 1000 gamla ungmor inhysta under samma
tak, nog gåfves det då dispyter!
Största möjliga frihet tillåtes de gamla sjöbussarna
och vilja de gå från hemmet på längre eller kortare
tid så behöfves härför endast en anmälan, hvilken
sker på det enkla sättet att de borttaga sin
nummer-knapp från platsen vid matbordet och lämna den till
stewarden med upplysning om hur lång tid de ämna
blifva frånvarande.
Nu några ord om honom, som åvägabragte detta
hem. År 1801 dog i New-York en skeppsredare och
ägare af kaparefartyg vid namn Robert Richard
Randall, utan direkta arfvingar. Vid uppgörande af sitt
testamente fördelade han, som kan vara af intresse att
nämna, bland annat: till sin hushållerska Betsy Hart
sina manschettknappar och en lifränta på 40 pund
sterling, till sin kusk Gevan Irvin sina skospännen
af silfver samt strumpebandspännen. Då vid
kvarlå-tenskapens fördelning hans jurist Alexander Hamilton
påminde honom om att han också ägde ett hemman
utanför New-York (mellan nuvarande 4 och 5 ave. 6
och 10 Street East. New-York sträckte sig på den
tiden till nuv. Wall Street med en
befolkning af 45,000 invånare) frågade Randall
efter en stunds funderande: "Hvem skall
jag gifva detta till?" Hamilton: "Huru
har du förtjänat din förmögenhet?" R.:
"Fartyg och sjöfolk!" H.: "Gif
hemmanet till sjöfolket. På detta vis blef det
afgjordt att detta hemman på hvars grund
nu stolta skyskrapor resa sig, blef
testa-menteradt till ett hem för ålderstigna,
orkeslösa sjömän. Men föga anade
hvarken Randall eller Hamilton, hvilket
kol-lossalt värde detta hemman med tiden
skulle få. Randalls afsigt var att
hemmanet i sig själft skulle blifva en
tillflyktsort, där gamla sjömän kunde få tak öfver
DOCKHUS. KlicM: Bengt Silfversparre
— 468 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
