Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 31. Den 30 April 1905 - Karl Staaff. Af E. B. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.KARL STAAFF.
TILL PORTRÅTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Om v. häradshöfding Karl Staaffs namn just för
ögonblicket hör till dem, som mest nämnas i den
politiska diskussionen, så beror detta visserligen närmast
däraf, att han af Andra kammaren vid innevarande
riksdag gjorts till ledamot af det s. k. hemliga
utskottet, hvars uppgift ju i särskildt hög grad lagt
beslag på det allmänna intresset, fast man med afseende
på dess verksamhet är hänvisad till gissningar och
förmodanden. Men det namnet hör sedan några år
i alla händelser hemma bland dem, som betyda mest
i svensk politik. Att denna ställning måste tillskrifvas
ej blott särskilda intellektuella förutsättningar utan ock
herr Staaffs egenskap af vetklig och betydande
politisk karaktär, bör erkännas äfven af dem, som i likhet
med undertecknad icke kunna ropa bravo åt allt hvad
han säger och gör.
Karl Staaff är utan tvifvel numera den främste inom
den liberala andrakammargruppen. S. A. Hedin blir
mer och mer ett minne, i många afseenden ett kanske
oupphinneligt föredöme från en tid som varit. Sixten
von Friesen har genom sin ställning till vår största
inre politiska fråga, kanske och genom splittringen af
sin arbetsförmågas områden, otvetydigt glidit bort från
sin ledareställning; Carl Lindhagen har däremot som
offentlig person tagits allt mer i anspråk för den enda
stora angelägenheten att bekämpa bolagsväldet och
att dessemellan företräda speciellt kvinnliga intressen;
T. Zetterstrand är och förblir en fridens man, som
säkerligen ej, utöfver det betydliga inflytande han
alltid äger i kammaren, eftersträfvar den egentlige
partiledarens roll; och David Bergström, som i öfrigt
kanske är den störste rent politiska kapaciteten inom
partiet, har alltid emot sig vissa egenheter i
temperament och uppträdande, som ej äro ägnade att åt
honom förvärfva de sympatier, utan hvilka
ledareställningen ej kan uppnås eller åtminstone länge bibehållas.
Hos Karl Staaff förenar sig däremot något af Hedins
storstiladt anlagda och omsorgstulit utbildade
parlamentariska egenskaper med den vakne nutidspolitikerns
blick för realiteter, och i hans naturell tycks det finnas
tillräckligt af bredd såsom fotfäste tör en omfattande
politisk uppgift. Det är också han, som från och med
1904 års riksdag afgjordt trädt i spetsen för partiet,
när det gällt de större frågorna.
I rösträttsfrågan, unionsfrågan och försvarsfrågan,
de tre målpelarne inom vår politik, har Karl Staaff
framträdt som ledare på ett sätt, som i olika
afseenden är karaktäristiskt ej blott för honom själf utan
öfver hufvud taget för svensk liberal politik i
närvarande ögonblick. Att detta icke alltigenom innebär
ett loford, är kanske mera förhållandenas än
personligheternas skuld. I denna stund står emellertid Staaff
såsom främste bäraren af en rösträttspolitik, som själf
anger sig äga sin egentliga uppgift i bekämpandet af
just det program, som 1902 hälsades med allmän
tillfredsställelse inom det liberala lägret samt sedan
under medverkan och instämmande af ledande liberala
politiker utformades i rösträttskommitténs förslag
hösten 1903. Mot detta går nu den liberala ledningen,
under öppet missnöje från arbetaremassorna och
half-kväfdt knot af många vänsterelement, till strids utefter
den förlängda Fläsbrolinien, hvars slutpunkt kanske
betecknas af det ännu aflägsnare Mossebo. Ur
konservativ synpunkt vore helt visst en sådan lösning en
billig affär i jämförelse med regeringsförslaget, hvars
proportionsval å ömse sidor betydligt öfverskattats
såsom "garanti"; men för Staaffs vidkommande vittnar
detta i alla händelser om allt annat än den
hänsynslösa och oböjliga radikalism, som så ofta tillskrifvas
honom. Demokrat är han otvifvelaktigt i politiken
men, måhända mest på senare år, säkerligen mera
moderat, än han antagits vara; därom vittnar bl. a.
;hans bestämda uttalande ;id 1904 års riksdag om
storsträjken såsom ett förkastligt medel, en
uppfattning som ingalunda alltid delats af ledande liberala
politiker under kampen för en rösträttsreform i vårt
land.
I unionsfrågan bestämmes Staaffs ståndpunkt
framför allt af en synnerligen hög uppskattning af
unionens värde. För honom synes det till den grad för
vårt land betydelsefullt, att öfver hufvud en permanent
förening består mellan Sverige och Norge, att i
jämförelse därmed formerna för unionen och fördelarnes
samt förpliktelsernas ömsesidiga fördelning bli af
underordnad vikt. Att han härvid ser saken ur svensk
synpunkt, är uppenbart för en hvar, som följt hans
egna uttalanden och ej tagit intryck af de många
fullkomligt obefogade beskyllningar för "ofosterländskhet",
" norsk kryp eri" o. s. v., som slungats emot honom.
Man må i öfrigt hysa hvilka föreställningar som hälst
om unionens värde, så är man dock öfverens därom,
att vi äro skyldiga att göra ett allvarligt försök till
dess upprätthållande, för så vidt det kan ske genom
fredliga medel. Kronprinsen-regentens program har
gifvit oss en samlingsparoll, och om hvad däri säges
angående möjligheten af äfven "en annan form" för
utrikesangelägenheternas ordnande innebär ett särskildt
verksamt vittnesbörd om uppriktigheten af nyssnämnda
afsikt, så är denna betydelsefulla omständighet
sannolikt att tillskrifva ej minst det inflytande Karl Staaff
såsom medlem af det hemliga utskottet kan ha utöfvat.
I försvarsfrågan har hans intresse koncentrerat sig
på den militära rättsskipningen och på reformer i
förhållandet mellan öfver- och underordnade. Hans
bekanta förslag om inrättandet af ett nytt ämbete, en
"riksdagens militieombudsman", har vunnit principiellt
understöd äfven på konservativt håll inom Första
kammaren men är åtminstone förbundet med stora
praktiska svårigheter. Genom hans initiativ har
emellertid i sammanhang med 1901 års härordning
föranstaltats en revision af vår krigslagstiftning, hvarom förslag
nu föreligger fi ån en komitté, hvari han varit ledamot.
I detta förslag har han emellertid icke fått fram sina
speciella synpunkter i den utsträckning han önskat.
Och detta är icke heller underligt, ty för honom är
utgångspunkten den, att den militära disciplinen är
ett nödvändigt ondt, som kan i viss mån tolereras
endast med hänsyn till möjligheten af krig, men som i
alla händelser måste så mycket som möjligt hållas
tillbaka, emedan den är fiendtlig mot en sund
medborgaranda. På detta sätt måste målet för
krigslagstiftningens omgestaltande bli delvis ett annat, än då
man utgår från den helt visst riktigare och naturligare
uppfattningen, att disciplinen i sig själf är ett godt
och just en viktig ingrediens i en sund
medborgaranda, och att den vid missbruk af öfverordnade mot
underordnade öfverskridit sina egna gränser, att med
andra ord, sådana missbruk utgöra brott mot
disciplinen själf och böra som sådana beifras. Emellertid
har öfvergången till en värnpliktsarmé otvifvelaktigt
kräft stora förändringar i de på detta område gällande
författningarne, och det är alldeles icke gifvet, att
detta kraf blifvit beaktadt, om det ej drifvits fram från
liberalt håll och i främsta rummet genom Staaffs
intresse och energi.
Som riksdagstalare hör Staaff till de främste,
Andra kammaren under de snart fyra decennierna
lyssnat till. I förmågan att lugnt, klart och skarpt
utforma en tanke röjer han något af det franska
bildningsinflytande hans familjetraditioner föranledt, och
om också det stora, förberedda anförandet allt för ofta
brukar präglas af något, som åtminstone bra mycket
liknar sökandet efter effekt, så förfelar det sällan att
kasta en starkt utpräglad personlig åskådnings ljus på
ämnet eller att samtidigt öppna nya utsikter däröfver.
E. B. R.
— 488 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
