Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 32. Den 7 Maj 1905 - Den ryska guldreserven - »Vackert så» af E. K—a. W—r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN RYSKA GULDRESERVEN.
Klieht: Kern. A.-B. Bcnrjt Silfversparre Sthlm—Gbg.
650 MILLIONER RUBEL I GULD. Ryska guldreserven i statsbankens kassahvalf, fotograferad af »Daily Mirror» i London
på särskild begäran af finansministern Kokovtsov.
Med anledning af ett par uppseendeväckande artiklar i ’Times"
under rubriken "Är Ryssland solvent?" hänvände sig ryske
finansministern Kokovtsov telegrafiskt till världsbladet och inbjöd det
att skicka ett ombud till Petersburg som med egna ögon kunde
öfvertyga sig, att artiklarnas tal om att "Rysslands guldreserv är
ett kolossalt Humbertkassaskåp" vore fullkomligt obefogadt.
"Times" afböjde förbindligast och ryska finansministeriet har sedan
vändt sig åt annat håll för att få visa sina millioner. Guldet
finns där, det är otvifvelaktigt. Hvad detta i sin tur bevisar, är
däremot tämligen oklart.
VACKERT SÅ.
För HVAR 8 DAG af E. K—a. W-r.
Stolarne skötos diskret från det efter en glad och
lyckad middag något derangerade bordet, och herrarna
bjödo damerna armen in till salongen.
— Får jag lof, madame?
Hon, som på detta sätt från sin distraktion
återkallades till etikettens stricta: il le faut, hade stannat
en sekund vid stolen och sett tillbaka på vinfläckar
och vissna blommor. Hon var liflig och tänkte högt:
— Af purpurrödt vin bli gråa fläckar, röda rosor
svartna, när de falla.
Så tog hon sin kavaljers arm, men såg honom
inte leende in i ögonen som en af de andra damerna
skulle ha gjort. Hennes blick tycktes ha ett
inåtrik-tadt mål.
— Madames man roar sig i våra kretsar, sade
kavaljern, då ett lätt, tunnt, franskt skratt, bräckligt
som spröd is, nådde dem.
Hon tänkte sårad på att uttrycket: "Madames
man" var en klumpig komplimang, och i det hon
dröjde vid salongsdörren för att låta en äldre dams
sidensläp passera oantastadt, frågade hon skarpt:
— Hvarför säger ni inte helt enkelt: monsieur
De la Veron?
— Å madame . . ., han satte fram en stol.
Monsieur är en fransk kompositör, som vi — pardon —
knappt hört talas om förr än på sista tiden, er musa
däremot, sånggudinnan, hade redan skänkt er ett namn.
— Ett namn, som ebbar bort, sade hon otåligt.
— Ni uppträder inte längre på konserter.
— Jo, någon gång för att exekvera min mans
kompositioner, inte annars.
Hon rynkade ögonbrynen som under intrycket af
en häftig smärta, så log hon plötsligt: — Ni män
taga det alltid som en romanfras att "ge sig helt",
men kvinna kan det; hon offrar gärna; det är
grunddraget i hvarje äkta kvinnas religion.
Han satte sig midt emot henne och lutade sig
framåt, intresseradt lyssnande.
— Vi äro gamla vänner, sade han med ens
bedjande.
Hon nickade gladt.
— Och nu äro vi alldeles ostörda . . .
— Än sedan?
— Hur och hvar hittade ni honom?
— Charles? — Å, det är flera år sedan nu. Vi
ha lefvat ett lif samman sedan dess, han och jag, för
ser ni, det är inte sant, att man bara har ett lif från
vaggan till grafven, minst tio förspiller man på vägen.
— Forceradt konstnärsprat, tänkte han och gjorde
en gest med handen, som skakade han undan några
smulor.
Hon log igen.
— Jag är inte rolig, säg?
— Jag vill så gärna veta något om er och honom,
sade han allvarligt, det gafs ju en tid, då jag
eftersträfvade hans nuvarande plats, och då jag, i fåvitsko tyckte
att min kärlek och min million kunde vara basis nog
för lyckan.
— Bara jag varit ung och oerfaren, hade det
nog gått, men nu var jag redan för vingstark för att
sättas i gyllene bur. Jag reste ut, fri och själfständig
och jag har återvändt — bunden. Vi kvinnor ha en
enda längtan, som aldrig dör, förr än den blifvit
tillfredsställd, och det är att få vara mor. Somliga
drömma sig små, egna barn, andra taga sig an stora,
värnlösa, vilsegångna ...
— 508 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
