Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 34. Den 21 Maj 1905 - Från hundutställningen i Göteborg - »Saf» af Sti Hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN HUNDUTSTÄLLNINGEN I GÖTEBORG.
Efter fotogra/l. Michi ■ nrrult
i: DISPONENT WENDELS MED FLERE 1:STA PRIS OCH 3 HEDERSPRIS
BELÖNADE SETTERS.
2. MED TVENNE 1:STA PRIS OCH HEDERSPRIS BELÖNAD ENG. SETTER.
3. » 3 ST. 1:STA » 2 » » IRL. »
4. » 3 ST. l-.STA » BELÖNAD TAX.
En hundutställning var i midten af denna månad anordnad i
Göteborg. För de lyckade anordningarna hafva i främsta rummet disponent
Wendel å Mölnlycke och löjtn. friherre Fr. Ridderstolpe hedern.
SAF.
Skizz för HVAR 8 DAG af STI HÖG.
Det är i april, och älfven, som går från de stora
skogarna och fjällen ned mot hafsbandet, har blifvit
isfri, och ligger klar och lugn i aftonstämning.
Luften är stilla och stark af säf, och ingen
krus-ning taggar sönder bergrandens blå skog i vattnet.
Men nere i det ljusa, som speglar luft, segla några
blekskära skystrimmor, och solen går ned röd i en
rodnande luft.
Änderna ha kommit, och de simma tillsammans
i flockar och dyka ned i vattnets iskyla under
parningstidens lek.
Här och där lyser det hvitt mot strändernas bruna
jord och mylla af ett isflak, som glömt sig kvar.
Men bredvid blommar hästhofven, och säljen sträcker
upp sina mjuka kvistar fulla af silverglänsande,
grå-luden blom.
Prästens lilla dotter kommer efter stranden. I en
solbacke bland brunt och visset gräs har hon funnit
de första gröna hjärtbladen af Marie kåpa och
kummin, och de dofta som en frisk sommar i hennes hand.
Hon går och småsjunger, och hennes kinder ha
blifvit skära af luftens fuktiga svalka, och allt efter
som hon går, bli hennes ögon mörka och få glans af
solnedgången.
Hon är 17 år, och hon tänker, att våren aldrig
synts henne så vacker som denna svala kväll med
safdoft öfver det blå vattnet och med en röd sol
öfver det första gröna, som spirar på de bruna fälten.
Hon går och tänker på någonting, som hon drömt
på natten, någonting om fjärilar — hvita med
mång-färgade kanter på vingarna såg hon dem lysa och
fladdra i drömmen — det måste väl betyda lycka. —
Och sedan på morgonen fann hon en hästsko på
vägen — den har hon hängt upp öfver sin dörr, —
som för att bjuda lyckan välkommen.
Hon ser utåt vattnet, där en and dyker upp till
ytan och simmar helt nära henne med svarta ögon,
och det hon känner — det hon anar och längtar
genomströmmar henne så starkt, att sången tystnar
på hennes läppar.
Hon tänker på drömmen — hon tänker på
lysande vingars fladder och på det underbara, som
lifvet förr eller senare måste föra med sig.
Medan hon står så stilla, får hon se en kvinna
komma gående. Hon är stor och groflemmad och
svartklädd, och hon har dragit hufvudduken långt fram
i pannan.
Prästens lilla dotter, som står med de första gröna
hjärtebladen i sin hand och sång i sitt sinne,
glömmer sin dröm för att se på henne. Hon känner henne
väl, hon är torparhustru och gift sedan endast ett par
år tillbaka. Och när hon ser hennes svarta dräkt,
mins hon det sorgliga, som händt henne. Hennes
man har varit på timmerhuggning långt uppåt
skogarna. Och just den sista dagen, just när snön har
börjat att smälta därborta i obygderna, och han skulle
göra sig färdig att fara hemåt, har olyckan varit framme.
Ett träd har fallit öfver honom och dödat honom, och
till hustrun, som satt hemma och väntade, ha hans
kamrater kommit körande med hans liflösa kropp
öfvertäckt af granriskvistar.
Och vidare har hon hört berättas om hustruns
otröstliga sorg och förtviflan.
Det var under gårdagen hon hörde detta, och
hon går tveksam emot henne. I den stämning, i hvilken
hon ännu är, tycks henne en sådan sorg som att mista
det käraste man äger i lifvet så helig, att hon känner
sig förlägen och ur stånd att finna några tröstande ord.
Men den svartklädda kvinnan går raskt emot
henne och skakar hennes hand, och sedan sätter hon
näsduken för ansiktet och börjar gråta. Och mellan
snyftningarna talar hon, och med en röst, som blir
skroflig och hes af gråten, berättar hon om den döde,
och om huru hon hört kamraterna berätta, att han
just den dagen, när olyckan skedde, varit så glad och
munter och talat om hemmet, samt hur hon själf
väntat och skurat och gjort fint som till hälg.
Prästens lilla dotter står tyst och hör på henne
och hon förstår allt detta och känner det djupaste
medlidande. Men så slutar kvinnan upp med att
gråta, och när hon torkar bort tårarna från sina röda
ögon, har det kommit en hård glans i dem. Och
när hon fått rösten klar igen, kommer det ett gällt
och ifrigt tonfall i hennes tal.
Det är om mannen, som hon berättar igen. Hon
talar om, hvilken duktig arbetare han varit, och hur
han sparat sina förtjäniter i stället för att supa upp
dem. Därför har han också pängar på banken. Men
som de inte ha barn och han inte skrifvit något
testamente, är hon rädd, att hans syskon skola ta ifrån
henne det hon har. De äro så giriga, att de väl
hälst skulle se, att hon ginge ifrån rubb och stubb.
Därför vill hon tala med prästen, hon vill ha hjälp af
honom för att kunna stå på sin rätt, när det skall bli
fråga om arfvet.
Prästens lilla dotter tar ett steg tillbaka, och hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
