Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 35. Den 28 Maj 1905 - »Åter till lifvet» af Elbe - Konung Christian bland sitt folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
med ögonen så länge jag går och ordnar däruppe och
gör mig så många små spratt, hon kan. I morgse till
exempel kände hon lukten af kardemumman, som jag
hade stött strax innan jag gick upp med hennes
frukost, och så lade hon väl märke till sjaletten, som
jag knutit öfver håret, och därför lät hon mig kamma
sig länge, länge, innan hon blef nöjd, för att jag inte
skulle kunna gå ner till mina degar så snart. Ja, hon
är sannerligen förändrad! Som var så älsklig–
så innerligt rar.
En tung suck från brodern förde Helena på andra
tankar. Raskt gick hon öfver rummet, rörde om kolen
i ugnen och stängde luckan; så vände hon sig mot
brodern med en fråga:
— Är inte klockan tolf snart? Jag tycker, det ser
ut att lida till middag.
— Hon felar bara sju minuter, svarade husfadern
efter en litet motvillig blick på sitt ur
— Då kan du vara snäll och ringa in folket, så
skall jag gå upp och se till att maten kommer på
bordet.
Helena bredde raskt brödduken öfver plåtarna,
sköt brodern före sig ut genom dörren, som hon
omsorgsfullt stängde och skyndade sedan öfver gården
in i stora byggningen.
Ett par timmar senare står Helena åter vid
bakbordet. De nygräddade skorpbullarna sprida sin
angenäma doft af färskt bröd i rummet.
Helena rullar små kringlor. Hennes händer föras
raskt fram och åter, fram och åter, under det tankarna
kretsa kring samma spörsmål: hur länge skall detta
vara? Hon fruktar att få tvänne sjuklingar att vårda
om icke snar förändring inträffar i svägerskans
tillstånd. Och hur skall hon stå ut med att ensam sköta
både inre och yttre sysslor på egendomen. Redan
nu blir ju ej en skäppa sådd eller en kärfve tröskad,
om ej hon sätter arbetet
i gång. Helena kastar en
blick full af det ömmaste
medlidande på brodern, som
åter satt sig på den lilla
bänken vid ugnen. "Låt
mig sitta hos dig, Helena",
bad han henne då han
steg in. Och fast det
pinar henne att se och höra
hans smärta, har hon ej
hjärta att neka, ty hon vet
ju, att han ej kan
arbeta, då han har sin
svårmodsdag.
Det har ännu ej börjat
skymma på allvar. Dock
kasta de sprakande
gluggstickorna ett svagt gulrödt
sken öfver rummet.
att nu är det ögonblick kommet, som de så länge
väntat och hoppats på? Vet han, att en enda
oförsiktig rörelse eller ett oöfverlagdt ord kan göra det
återväckta lifvet om intet?
Ja, han uppfattar helt innebörden i hennes
uttrycksfulla blick, hur hastig den än är. Han måste
bita ihop tänderna för att bemästra ryckningarna i
sitt ansikte och sluter händerna hårdt om käppkryckan,
under det de tårfyllda ögonen stelt följa hustruns
gestalt, som halft mekaniskt rör sig öfver golfvet. Utan
att se till höger eller vänster går hon fram till Helena,
ställer sig bredvid henne, tager ett stycke af degen
och börjar trilla ut det. Hon rullar och rullar bit
efter bit, och snart ligger ett dussin något
vanskapliga små kringlor bredvid henne på bordet.
Grädda de här åt mig, är du snäll, Helena,
säger hon så med mild, bedjande röst och går stilla
ut igen utan att se sig omkring.
Syskonen stå ett ögonblick med alla närver spända
midt emot hvarann, och då de lätta stegen ej mer
höras, falla de gråtande i hvarandras armar, och
Harald ger luft åt sin rörelse med ett stönande: — Gud
vare tack! Helena strjker sakta smekande hans
hufvud och hviskar i hans öra några kärleksfulla,,
lugnande ord. Men inom dem båda klingar ett
jublande:
— Hon är frisk! under det tårarna alltjämt
strömma.
Slutligen bemannar husfadren sig. Nu har han
återfått sin kraft.
— Helena! Jag måste genast hämta hem barnen,
så att hon finner allt i sin ordning, då hon
återkommer till oss. — Hvilken jul vi skola få!
— Ack ja! Hvilken lycklig, välsignad jul!
svarade systern och skyndade till den sjuka, som ännu
en tid påkallade hennes omsorgsfulla omvårdnad.
KONUNG CHRISTIAN BLAND SITT FOLK.
Med ens brytes
tystnaden af lätta steg i
förstugan. Helena blir
uppmärksam och lyssnar spändt.
Låset vrides om, och in
genom dörren glider en ung
blek kvinna. Hon bär en
nattröja öfver
klädningslif-vet, om hufvudet har hon
knutit en näsduk.
Utan att stanna sina
händers rörelse vänder sig
Helena med en ångestfylld
blick mot brodern. Skall
han kunna vara stark och
behärska sig? Förstår han,
Foto Orla liock, Köpenhamn. KlieM : Bengt Silfversparre.
EN LYCKAD SNAPSHOT: Danske konungen midt i det tätaste folkvimlet på
Köpenhamns gator på den i år för andra gången i den danska hufvudstaden upprepade
barnens dag.
— 557 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
