Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 35. Den 28 Maj 1905 - »Pussy» af Sture Stig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egentligen gällde henne. Hon lade beslag på mig,
anförtrodde mig sina sorger och fröjder, de planer hon
uppgjort, de sagor hon hört, de visor hon lärt; längre
fram erhöll jag dyrbara förtroenden om skolans små
händelser, om de “vådligt lifvade“ kamraterna, om de
“rysligt lustiga“ lärarinnorna, jag blef hennes ciceron
i bilderböckernas labyrint och charadlösningens
mystiska konst, och jag måste beundra hvarje hennes
framsteg på musikens gebit, ehuru dessa stunder voro
lika påkostande för strängarne i mina nerver som för
strängarne i mitt piano. Men om jag sålunda för
Pussys skull måste försaka mången angenäm stund
både bland damerna i salongen och herrarna i
rökrummet, så kom också belöningen i Pussys
tillfredsställande: — Nu har du varit riktigt snäll, sennor don!
— himlen vete, hvar hon uppsnappat det vedernamn,
hvarmed den goda stadens invånare belagt mig.
Sådant var vårt förhållande, tills Pussy fyllt sitt
12:te år. Då inträdde en förändring. Pussy vardt
stor och växte ifrån “barnsligheter“. Jag blef “onkel“
i stället för sennor, hon hälsade mig med den
vårdslösa nigning, som för unga damer af hennes ålder är
sammanfattningen af själfkänsla och elegans, och från
mitt sällskap sökte hon sig gärna till flocken af
jämnåriga flickor, hvilkas inbördes konversation, särdeles i
samkväm, var lika hemlighetsfull som liflig. Vi blefvo
främlingar för hvarandra.
Så var jag då igen min egen herre, en burfågel
som sluppit lös. Jag drog en lättnadens suck, — men
snart också en suck af saknad; sådan är vanans makt.
Jag kunde fritt ägna mig åt sällskapslifvet, men gjorde
där inom kort den upptäckten, att Pussys
konversation ej varit den innehållslösaste; i mitt arbetsrum
lågo numera mina papper och tillhörigheter i ostörd,
mönstergill ordning, men besynnerligt nog ertappade
jag mig själf med att lyssna, om ej Pussys lätta steg
skulle höras i trappan. Med en viss melankoli blickade
jag på den stora fettfläcken å soffans blåa sammet,
där Pussy i forna dagar placerat en smörgås
afvigvänd, och halft omedvetet smekte jag turkhufvudet
på min pipa, där Pussy förvandlat en romersk näsa
till en negers platta luktorgan. Men Pussy var borta
för mig och kom ej igen.
Jo, hon kom. Sorgen förenar. Kammarrådet fick
hjärtslag på ämbetsrummet och dog. Som familjens
vän blef det min lott att utreda sterbhuset och
öfvertaga förmyndarskapet för Pussy. Och nu återfunno
vi hvarandra. En dag kom hon till mig, slog sina
armar om min hals, jag kände en mjuk, varm, våt
kind beröra min, och en tårbeslöjad stämma sade:
“Min snälla pappa är död, nu har jag ingen utom dig,
onkel, att trygga mig till“.
Den känsla jag härvid erfor var både egendomlig
och stark; det var den första smekning, som kommit
mig till del sedan mina barnaår, och Pussy i sin
sorgdräkt såg knappt ut som ett barn, hon var ju nästan
en kvinna. Jag var upprörd, vek och förlägen, jag
kunde endast stamma: “Pussy, lilla Pussy!“ Men inom
mig gjorde jag ett heligt löfte att allt framgent vara
för henne en trofast vän, ett skydd, ett stöd. Hon
behöfde det nog också, lilla Pussy; hon hade rätt:
hon hade blott mig. Ty kammarrådinnan var ej
ägnad att taga omsorg om andra; omsorgen om
hennes egen hälsa och bekvämlighet upptog henne
fullständigt; hon hörde till det slags damer, hvilka, för
goda för denna världen, hälst dväljas bland “guldmoln
i det blå“.
Emellertid var mitt kall som Pussys förmyndare
ej alltför lätt. Hon var fortfarande den gamla Pussy
med sin utpräglade vilja och sitt lustiga, på en gång
öppna och insmekande sätt, som afväpnade äfven det
mest berättigade missnöje. Klandrade jag hennes
sätt att sköta sina studier, gaf hon till svar små
humoristiska skildringar af sina lärarinnors svaga sidor;
framkastade jag en anmärkning om hennes brist på
yttre hållning, så var under runda 8 dagar ingen
markisinna från Ludvig XIV:s hof mera stram och
värdig i sitt uppträdande än Pussy. Någon gång
gjorde hon mig riktigt förtörnad. Så hade jag på
hennes önskan gifvit henne min fotografi, men fann
den en dag behandlad på ett verkligen respektvidrigt
sätt; där mina — i parentes sagdt välvårdade —
polisonger en gång suttit, gapade emot mig ett stort
tomrum; Pussy hade skurit bort dem. “Du såg ut
som en grosshandlare, onkel. Så här är du mycket
vackrare, och läte du mustascherna växa, skulle du
precis likna en artillerilöjtnant.“ Sådant var hennes
försvar, och för att rätt åskådligt ställa mig det stolta
framtidsperspektivet för ögonen, grep hon en blyerts,
och inom ett ögonblick voro de prydliga mustascherna
där — på porträttet. Naturligtvis vardt jag mycket
ond, men för mig själf kunde jag ej neka, att Pussys
anmärkning innebar en viss sanning, och jag
förändrade verkligen mitt skägg, dock försiktigtvis först ett
halfår senare, då jag trodde Pussy glömt hela episoden.
Allt detta var emellertid småsaker. Men större
bryderier skulle komma.
En dag inträdde Pussy i mitt arbetsrum,
brådskande, ifrig, med sitt bestämdaste drag kring munnen.
— Onkel, nu måste du vara riktigt snäll. Jag
har en stor bön till dig.
— Så? Låt höra.
— Jag vill lämna skolan.
— Lämna skolan? upprepade jag häpen.
— Men du har ju ett helt år kvar och har ej än
afslutat din bildning.
— Bildning! Pussy log föraktligt. Tala ej om
vår flickskola och bildning i samma andedrag. Läxor
få vi till lifs, men bildning — puh! I sex år har jag
sysslat med 3 språk, och jag kan hvarken tala, skrifva
eller läsa någotdera, och mina kamrater ej heller. Det
enda vi lära grundligt är tårtätning och flirt.
Jag satt som fallen från skyarne. “Flirt?“
— Ja flirt, men vet du, sennor don, jag duger
icke riktigt ens till det. Jag har försökt att bli kär
både i gymnasister, notarier och löjtnanter, men det
går icke. Jag har inga anlag. Jag är platt oduglig
för skolan.
Jag drog en lättnadens suck. En lycka i
olyckan åtminstone!
— Men barn, hvad skulle du taga dig till, om du
lämnade skolan? Något nyttigt måste du väl uträtta?
— Ja ser du, onkel, det är just detta, att jag
behöfver uträtta något nyttigt. Jag är ju gamla
människan och har aldrig arbetat för ett äggskals värde,
och ändå har jag ett par duktiga händer — hon höll
upp dem för mitt ansikte — och en smula förstånd
i mitt hufvud på köpet.
— Men hvad ville du göra?
— Gå in i en bank, har jag tänkt.
Pussy i en bank! Kammarrådets dotter arbeta
för bröd! Och detta i daglig beröring med en hop
herrar! En rysning flög genom min ryggrad.
— Tror du då, att gymnasisterna på skridskobanan
och löjtnanterna i balsalen äro små Guds änglar, som
bara tala om himmelens klarhet och själens renhet?
var Pussys djärfva svar på min anmärkning härom.
Jag var rådvill, förtviflad. Hvilka grundsatser,
hvilket förakt för det passande! Och detta hos en
17-årig skolflicka! Var detta resultatet af ett
högtberömdt pedagogiskt system? Pussy måste lämna
skolan, men i en bank — aldrig!
— Det blir ingenting med banktjänsten, afgjorde
jag sträft.
— Nå, lika godt eller bättre! Så går jag igenom
en trädgårdskurs vid Nordanå.
Det blef så. Pussy ville det så, som hon kunde
vilja, och talade så, som hon kunde tala. Jag måste
gifva med mig, hälst jag ej visste någon bättre utväg.
(Fortsättning).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
