Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 36. Den 4 Juni 1905 - »I maj» af Eva-Maria D.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
I MAJ.
För HVAR 8 DAG af EVA-MARIA D.
Genom de vidöppna fönstren i madame Laborde’s
matsal strömmade solen in och sken på monsieur
Quanjer, holländaren, där han stod ensam och stirrade
på två bref framför honom på bordet. Bägge buro
samma utanskrift:
Mademoiselle Ingrid Stierne,
chez Madame Laborde,
143, rue Notre-Dame-des-Champs, Paris.
Han hade nyss varit nere hos portvakten och
hämtat dem. Bägge voro från Sverige liksom hon,
som skulle ha dem. Det ena var ett litet hvitt bref
med kvinnlig stil, men det andra ett stort grått
kuvert, dubbelt porto, en manlig, ytterst utpräglad stil
med kantiga bokstäfver. Det stack till i honom, då
han såg den stilen, på ett sätt som gjorde honom
rädd och kom honom att känna medlidande med sitt
eget tillstånd. Ty Quanjer analyserade gärna sig
själf lika väl som andra, och han kunde inte låta bli
att tycka, att han hade det svårt ibland.
Af hela sitt nittonåriga hjärta dyrkade han m:lle
Ingrid Stierne — han kunde inte uttala hennes namn
men det gjorde detsamma, i sina drömmar kallade
han henne aldrig något annat än "Ånge" eller ibland,
då hon varit särskildt moderligt förmanande mot
honom, "Ånge Gardien". Han hade vaktat henne hela
denna morgon som så många andra dagar. Han skötte
sitt kontorsarbete, som han afskydde, som om han
varit miljonär och roat sig med att ge en
handräckning då och då. Ty hans själ strömmade öfver alla
bräddar af längtan efter att bli konstnär och önskan
att vara allt för Ingrid. Men familjen Quanjer stod
fast, en för alla och alla för en, vid att han skulle
bli affärsman och handla med frön, som hans far och
farfar före honom, och Ingrid behöfde honom inte.
Monsieur Quanjer var mycket olycklig.
Han kände nu Ingrid så väl, att han kunde tyda
hvarje skiftning i hennes ansikte. Han hade studerat
henne i månader. Han visste, när hon var glad och
när hon var ledsen, och hennes musik uppenbarade
för honom själfva grundtonen i hennes väsen. Men
om allt detta teg han. Därför att hon aldrig lät
honom blicka in i hvad som rörde henne personligen.
Aldrig, aldrig hade hon berättat honom ens den
enklaste lilla sak om sig själf.
Han hörde lätta steg, och nu stod hon i dörren.
Det ljusa håret lyste i solen, de blå ögonen sågo
lugna och djupa långt bortom mr Quanjer, men det
var han van vid, hela ansiktet var i hvila, färgen
svagt skär. Det var en mask allt det där, det visste
han. Hon var inte lugn och oberörd, hon var ledsen
och kände sig ensam. Ragna, hennes goda vän skulle resa.
Han räckte henne brefven. Det lilla smala först
och så det stora.
Quanjer iakttog spändt förändringen i hennes
ansikte. Det lystes upp innifrån, ögonen mörknade,
färgen steg, hela ansiktet mjuknade och formligen
strålade. Och hon försvann hastigt in i sitt rum igen.
En halftimme senare återsåg han henne. Hon
hade hatten på och var på väg ut. Och det ansikte
hon vände mot honom var hvitt och stelt med ett par
svarta, bedröfvade ögon. Omöjligt att låta henne gå
ensam. En annan man hade gjort henne ondt, nu fick han
försöka, om hon ville låta honom trösta och hjälpa henne.
Hon tvingade sig till att småle, när hon mötte
hans trohjärtade bruna ögon.
— Skall ni också gå ut mr Quanjer?
— Får jag gå med er, mademoiselle?
— Om ni har lust. Jag skall bara gå till Odéon
och köpa Baudelaires Fleurs du Mal och några noter.
Ärenden, förstår ni. Men om ni vill så–
Ingrid visste, att Quanjer låg för hennes fötter,
och det retade henne nästan. Kan han då inte se,
hur ofullständig jag är, tänkte hon. Men han ser
ingenting. Kvinnokönet är för honom deladt i två ka-
tegorier: de dygdiga kvinnorna, hvilkas själ är
snöhvit utan skrynkla eller fläck, dem ligger han på knä
för, och de fallna, och dem känner han medlidande
med. En kvinna, som står med bägge fötterna på
jorden som han själf, kan inte hans ögon uppfatta.
Ce cher monsieur Quanjer! En snäll gosse, som var
lämplig att skicka små ärenden och hvars uppfostran
behöfde fulländas, ibland fick hon också trösta honom,
när hans familj visat sig särskildt oförstående mot
hans kraf på att få följa sin kallelse och bli sångare,
men att tala till honom som hon kunde göra till en
jämnårig, föll henne aldrig in. Som man existerade
han inte för henne.
Hon gick tyst bredvid honom, och försökte tänka
på annat, än hur ensam hon var. Alla hennes vänner
i Paris skulle lämna henne. Redan i morgon reste ju
Ragna, den norska målarinnan, som hon delat ljuft
och ledt med i ett år nu, till sin lilla norska kuststad.
Och när hon tänkte på Sverige, krympte hennes
hjärta samman. Hädanefter skulle hon bli ensam där
också. Det brefvet hon nyss fått–
Hennes läppar slöto sig fast, och ansiktet fick ett
hårdt, pinadt drag.
— Är ni trött, mademoiselle, frågade mr Quanjer.
— Ja, en smula. Vi går in här en stund.
Hon pekade på en grind till
Luxemburgerträd-gården, som låg som en oas midt bland stengatorna.
Akaciornas plymlätta, hvita blomvippor lyste mot
den vårligt blå himlen, alléernas plataner hade
vecklat ut sina blad, som hade formen af utsträckta
barnhänder, det var skugga och svalka i de lummiga
gångarna. Öfver de sammetsgröna gräsmattorna strilade
vatten ur långa genomborrade vattningsrör, det gaf
luften en frisk fuktighet, som verkade kylande och
lugnande, då man kom in under träden från de
dammiga gatorna.
Ingrid tog en stol och satte sig, och Quanjer följde
hennes exempel. Han hade fått bära hennes böcker
och knyta hennes skoband, som gått upp, och eftersom
han såg, att hon inte orkade tala, hade han sagt henne
sina intryck af Ragnas tafla "Pilträd vid le Loing".
— Hvad vi kommer att sakna Ragna
allesammans, sade Ingrid, tror ni inte det?
— Jo visst. Vi får det förfärligt tomt efter henne,
ni blir så ensam, mademoiselle.
— Det finns kanske någon, som kommer att lida
mer än jag.
— Ni menar Austen?
— Har ni hört något, monsieur Quanjer?
— Ja, ser ni, Austen kom in till mig sent i går kväll
och var mycket upprörd och sa’, att Ragna bett honom
gå och tala om för mig, att Ragna och han skulle gifta sig.
— Jag vet, att ni är en "decent chap", Quanjer,
sa’ Austen, och att ni är fästad vid Ragna, och
kommer att sakna–
Sen var det slut med Austen. Han fick inte fram ett
ljud mer, men kramade min hand och gick med fasta steg
och stängde dörren efter sig långsamt och eftertryckligt.
Hvad de kommer att bli lyckliga!
— Ja, inte sant, att få en hustru som Ragna!
— Ett sådant äktenskap som Austen’s, är det jag
alltid drömt mig, mademoiselle.
— Vrai?
Hon blef så förundrad, att hon vände sig mot
honom och såg honom fullt i ansiktet, men när hon
mötte hans ögon, måste hon vända bort sina.
Hvad gick åt gossen? Kunde han mena–
Nej, det var för galet!
Hon skrattade högt och bittert.
— Vet ni hvad, mr Quanjer, i så fall får ni allt
förändra er mycket först.
Han sänkte hufvudet och teg. Att han inte gjorde
uppror, när hon var så hänsynslös mot honom, retade
Ingrid nästan som en förolämpning. Brefvet, som hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
