Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 36. Den 4 Juni 1905 - I civilisationens namn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I CIVILISATIONENS NAMN.
[-Yaqui-india-nerna-]
{+Yaqui-india-
nerna+} i
Sonora-bärgen i norra
Mexiko hafva de
senare åren
orsakat regeringen så mycket
bryderi, att man
som en sista
förtviflad utväg att
pacificera
distriktet beslutat
att helt enkelt
utrota dem. I
enlighet härmed
blef en
truppaf-delning utkommenderad med
order att skjuta
eller hänga
hvarje påträffad
Yaqui-indian öf-
AFLIFVANDE AF
PÅTRÄFFADE MEDLEMMAR
AF DEN TILL
UTROTNING DÖMDA INDIANSKA
YAQUI-STAMMEN I
MEXICO.
ver 16 års ålder.
Truppen lämnade kuststaden
Guyamas och
marscherade till städerna Bocum
och Cocori under
oup-pörligt blodbad. Inalles
blefvo öfver ett tusen
indianer dödade.
Vidstående bilder visa, den
ena hur offren få sina
ögon förbundna, den
andra några just skjutna
indianer hvilka ur
soldaternas revolvrar
erhålla sin
"coup-de-grace*.
EFTER FOTOORAFIFR.
Kliché: Bengt Silfversparre.
EN YAQUI-FLICKA,
hvars föräldrar blifvit mördade.
(Forts. fr. sid. 576).
har han det svårt, stackars gosse, men om han visste,
hvad lifvet är, skulle han åtminstone inte gå omkring
och förundra sig öfver, att han har det svårt.
— Ni ska få se, att ni drifver er vilja igenom,
nu när ni kommer hem. Och när vi träffas härnäst,
är ni sångare, och då ska ni sjunga för mig.
Men det skulle aldrig Ingrid sagt, hon märkte det
nu, då det var för sent.
Han böjde sig ned öfver hennes hand, och hon
kände hur hans tårar droppade på den. Han kunde
inte få fram ett ord.
Ingrid veknade med ens, och hennes egen
spänning löste sig.
— Kära barn, sade hon, och strök hans nedböjda nacke.
Han skakade af snyftningar.
— Lifvet är svårt ibland, kom det djupt ur hennes
innersta. Hon kunde egentligen inte göra sig reda
för, hvarför hon sade det till honom just nu.
Han såg hastigt upp genom tårarna, som om han
väntade en förklaring. Men då smålog hon.
— Kom nu, så går vi till Ragnas atelier och ser
på hennes vårlandskap.
Quanjer reste sig lydigt, men han skälfde ännu
af undertryckt rörelse.
Ånge, Ånge Gardien, tänkte han. Jag skall vinna
dig i alla fall till sist en dag. Jag skall ha tålamod
och hoppas, men du måste bli min, och när jag
sjunger för dig, skall du se, hvad jag alltid burit inom
mig. Den dagen skall du inte förödmjuka mig som
nu, Ånge chérie. _
— 577 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
