Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 37. Den 11 Juni 1905 - »Olausons pänningväska» af E. Walter Hülphers - En tradition under bildande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
— Känns det svårt nu? frågade han obarmhärtigt.
— Åh, Herre Gud, jag har inte gjort det, jag
har inte gjort det, stönade denne.
— Ser du hvad han sitter och tittar på? Jo du,
det är allt en skön syn. Han har gått hit upp nu
hvarenda kväll sen du satte upp din granna gård
därnere, joo du. Ser du så grann den lyser. Är det
inte som det renaste gull? Vet du hvad folk kallar
den för, det är väl för den skiner så där vackert. Jo,
dorn kallar den för Olausons pänningväska, Olausons
pänningväska. Men det är ju din gård . . .
Drowson sträckte på sig trotsande.
— Jag har inte gjort det. Jag ger djäfvulen
hvad folk pratar!
— Gör du? Nå hör då på hvad han säger där!
Drowson sjönk liksom ihop, ty den gamle på
stenen vände i detsamma ett tärdt ansikte men med
lågande ögon emot honom. Drowson blinkade som
för solen.
Olauson började ifrigt vinka åt dem med handen.
— Kom, kom, kom! Skynda er, för nu syns det
riktigt!
Rösten lät fånig.
— Gå, röt bonden och stötte Drowson häftigt
mellan skuldrorna. — Du är väl inte rädd, eftersom
du ingenting har gjort. Hör noga på nu, så får du
höra!
— Se, se, se, fnittrade Olauson och pekade ner
mot den stora oljestrukna gården som glänste mot de
spädgröna rågfälten i det sjunkande mjuka aftonljuset.
Ser ni nu, att det är gull, rent gull, stulet gull! Ha
ha, vet ni inte att det är min pänningväska, min,
min, min . . .
Olauson hasade sig ner från stenen och kom fram
till Drowson, som han noga granskade. Drowson
böjde sig bakåt som om han väntat att få ett slag.
Olauson tog honom i armen och sade förtroligt:
— Jag ser att du är en främling här, men du
kommer nog för att hjälpa mig att få igen henne.
Gör du inte?
Drowsons käkar rörde sig som om han hade
tuggat på något.
— Jo jag ser det, jollrade Olauson, jag ser det.
Plötsligt tog han sig om hufvudet och stod stilla som
om han förbryllad funderat på något, men så tog han
ner armarne, fradgan kom på hans läppar och det
härjade ansiktet blef grått som aska.
— Jag ska’ ha igen den, jag ska’ ha igen den,
röt han, det kommer en dag . . .
Han grep Drowson i armen. Denne frös så att
han hackade tänder. Han lutade sig förtroligt fram
och hviskade försiktigt:
— Jag ska’ säja dig en sak, men du får inte tala
om det, hör du. Den andre har också kommit igen,
Imanuel som dog. Jag möter honom ibland och han
säger att jag snart ska’ få igen väskan.
Drowson stirrade på honom stel af fasa.
— Imanuel? stönade han.
— Ja, Imanuel, som han tog ihjäl med gift. Han
och jag, vi ska’ . . . Tror du inte vi ska’ ta’ igen
väskan?
Bonden gick fram och tog gubben under armen.
— Kom nu Olauson, så går vi hem!
Olauson följde honom ett steg, men så vände
han sig plötsligt om.
— Vänta! sade han, och vände tillbaka. Om du
möter Imanuel så säg honom . . . säg honom, att han
vaktar noga öfver väskan, så att han inte gör sig af
med den . . . Jag vaktar om dagen, Imanuel har
lofvat att vakta hos honom om natten. Ha, ha,
Imanuel ska’ gå där nere och väcka honom om nätterna,
så att han inte får sofva, alldeles som jag inte fick
en gång. Det är inte roligt, nej, det är det inte.
Det var för hans skull där nere, ser du, men nu ska’
Imanuel låta honom få allt igen. Tror du att han inte
skulle vara glad då, om han kunde bli af med väskan.
— Kom nu Olauson. Jag tänker Imanuel vill
vara ensam med den där herrn, sade bonden och tog
den tilltalades arm under sin.
— Du kommer nog att få glada nätter efter det
här du, kastade han åt Drowson. Jojo, förr eller
senare tar fan sitt.
Därmed drog han den gamle med sig utför
bärget.
Drowson stod länge kvar hackande tänder som
af frossa. Med ens tyckte han att någon närmade
sig honom bakifrån, tassande som om han velat smyga
sig på honom för att strypa honom, och med ett
rytande af fasa sprang han därifrån, jagad af en skock
vargar.
Och dock hade ingen sett vargar där i orten i
mannaminne. Det talades också länge om denna
besynnerliga tilldragelse där i bygderna, liksom folk
äfven fick sina tungor i gång, när efter den kvällen
det alltid brann ljus hela nätterna i Drowsons sofrum
i det gula huset.
Men inte ens det skulle få bli oantastadt af
tungorna, ty samma natt som Olauson dog brann
Drowsons granna herrgård.
Själf afflyttade han emellertid från orten och
försvann för alltid i mörkret.
Och myten om Olausons pänningväska är väl
nu i det närmaste glömd, och mumlas den ännu fram
någon gång af skjutsbonden, då man far förbi en
bränd tomt vid Ersvike backar, skakar man så fort
som möjligt ifrån sig det likt en ond dröm och låter
det gå in i dimman.
Hy AR 8 DAGS fotograf i Sthlm. ICitdtf: Bengt Silfversparre.
EN TRADITION UNDER BILDANDE.
Från Storkyrkans i Stockholm altan utföres Kristi
himmelsfärdsdag sedan några år tillbaka sång och
musik. Vår fotograf har tagit en unik bild af den
egendomliga kyrkliga konserten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
