Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 39. Den 25 Juni 1905 - »Bärplockningen» af Hjalmar Höglund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BÄRPLOCKNINGEN.
Berättelse från Norrland för H. 8 D. af HJALMAR HÖGLUND.
Det var i bärplockningstiden det hände, det vill
säga det var egentligen bara början af slutet då eller
utskiftningen af den del af lifvet, som de båda hvar
för sig fått på sin lott. Den gången trodde de att
det värsta redan var öfver och att de stodo bra nära
målet, men efteråt förstodo de dock, att de i själfva
verket bara stått vid vägskälet, som förgrenade deras
vägar åt hvar sitt håll, och om de vägarna sedan
skulle löpa samman igen någonstädes långt borta, det
visste de icke och trodde det icke häller. Den
bärplockningen ångrade de sedan båda, han isynnerhet,
och önskade den ogjord, ty hade den icke kommit
emellan så hade deras vägar kanske icke skilts. Men
kanske är också ett ord, som man så gärna söker
upp och håller sig till under alla skiften, ty det ordet
leder tankarna så behändigt dit man vill eller velat
komma.
På eftersommaren, när slåttern är öfverstökad och
sädesskörden ännu inte kommit i gång, då börjar
bärplockningstiden och räcker till bra långt fram på
hösten. Först gäller det hjortronen — eller "snutter"
som de heta på bygdespråk här uppe — ute på de
sanka myrarna, så blir det blåbären i skog och hagar
och hallonen inne på "brännerna" och sist och längst
och ymnigast komma lingonen. Den tiden äi det
godt om folk ute i markerna, män och kvinnnor och
halfvuxna barn och mest af de sista. De som äro
först ute, de få mest fastän oftast kart och halfmogna
bär, men de som komma sist, de finna kanske intet,
och de som känna skog och marker bäst, de få lättast
sina kärl fyllda, men de^ som känna trakten minst,
de få kanske vandra långa vägar för litet eller
ingenting. Och nu är det så, att bärplockningen på visst
sätt är en handling i löndom. Bärplockarna gå hälst
ur vägen för hvarandra, och den, som ertappas,
känner sig halft om halft illa till mods, fastän han intet
galet gjort. Nog kan det måhända märkas och
förstås i byn, när man ger sig åstad i "bärskog", men
hvart man går vet ingen, ty det är först sedan
behofvet är fylldt eller ställena alldeles utplockade, som
man nämner något om, hvar man varit. Det är den
tysta ifvern hos en och hvar att själf finna de bästa
och rikligaste ställena och få vara i fred om dem,
som kommer den hemlighetsfullheten åstad.
Lars-Mika hade varit i "hästskog", hade ströfvat
hela långa dagen och sökt hästen. Nu är det
nämligen så här uppe att under somrarna få hästarna gå
fria och sköta sig själfva bäst de vilja inne i skogarna,
och därför händer det ofta, att de under veckornas
lopp draga i väg många mil från hemtrakten, och det
kan stundom åtgå flera dagars sökande för att finna
dem. Men sällan händer det dock, att de gå
förlorade för sina ägare, ty hvarje häst bär en skälla till
vägledning för den, som söker, och vid skällremmen
sitter alltid fästad en uppgift om ägarens namn och
hemvist, och respekten tör andras äganderätt i detta
fall brytes icke. Lars-Mika hade i alla fall varit i
hästskog, hade ströfvat genom skog och öfver myrar,
och på de senare hade han sett att det fanns godt
om hjortron det året och att de som bäst voro lagom
att plockas, och när han så funnit hästen och kommit
hem till bygden igen och där mötte Norroms-Inga ute
på vägen, så lann en tanke honom i hågen, som
gjorde honom mera uppspelt än vanligt. Ja, det vore
allt något för dem! De skulle ut och plocka bär
tillsammans!
Han hoppade af hästen och hälsade på Inga, och
när det var gjordt, kom han genast fram med sitt
förslag.
— Det är godt om snutter i år må du tro. Jag
har varit till skogs i dag och sett det, det är alldeles
gult af dem ute på myrn, och nu tänker jag med
första ge mig i väg och ta hem en kuntfylla. Du,
vill du följa med?
Inga sken upp vid det förslaget, ty hon insåg
ögonblickligen fördelen för dem båda af en sådan
vandting, men tanken på andras mening om saken
gjorde henne likväl litet tveksam.
— Ja, nog vill jag, men då borde vi allt vara
flera än bara du och jag, menade hon.
— Flera — jaså för pratet! Nå, då ta vi Lina med oss.
— Och Matts.
Lars-Mika såg ett ögonblick förnöjd på henne.
— Du är slugare än jag, du Inga, sade han med
ett godt leende. Topp, du säger till Lina och jag
till Matts, och så mötas vi fyra vid Norrbofallet i
öfvermorgon kl. 6 på morgonkvisten. Skulle det
komma något hinder emellan, så ge vi hvarandra bud,
hvarom icke så träffas vi då och där. Är du med
om det?
— Ja bevars, Inga var gärna med om det.
— Och kunt tar jag med mig och matsäck för
oss bägge, tillade Lars-Mika i det han åter klef upp
på hästryggen.
— Ah nej!
— Jo, den här gången, men en tvåkannshämtare
får du skaffa dig själf. Adjö! Och så red han.
Nu var saken helt enkelt den, att Lars-Mika och
Inga höllo af hvarandra. Det hade visserligen ingen
af dem sagt med ett enda ord ännu, de hade bara
gått och sett godt på hvarandra och sökt hvarandras
sällskap och dylikt, utan att komma sig för med en
öppen förklaring, men de visste det ändå så
innerligen väl båda två, kände det med sig och sågo det
på hvarandras minspel och sätt. Det var bara det
förlösande ordet, som fattades, och det ordet låg bara
och väntade på ett lägligt tillfälle för att komma fram,
och det var just det lägliga tillfället som de sökte få
fram genom bärplockningen, det förstodo de bägge
utan att säga något om det. Och nu var det
desslikes så, att Lina var Ingas vän och Lina och Matts
voro fästefolk, öppet, nytörlofvadt fästefolk, och där
de voro tillsammans, där blef ingen störd af dem,
tänkte Inga, och Lars-Mika begrep nu hennes tanke
i det fallet och var nöjd med början.
Så möttes de vid Norrbofallet, på den bestämda
tiden, och Lars-Mika och Matts buro kuntarna och
matsäckarna i dem, men en bleckhämtare eller
kopparkruka buro de alla. Det låg en lätt morgondimma
öfver dalgången, men de döko in i skogen och
försvunno snart bland träden och gingo på kända stigar
upp mot åsarna, ty bakom dem låg den af Lais Mika
utsedda myren. I öfver två timmar vandrade de, och
så nådde de ändtligen fram. Vid och jämn utbredde
sig myren framför dem, omgärdad af skog och
bergknallar: här och där sköt en kil af fast mark in i den
som uddar och en och annan låg, trädbevuxen kulle
stack upp i den likt holmar i en sjö, men myren själf
var sänk och vattendränkt men hade godt om hjortron,
och för den sakens skull aktades det våta föga.
Matts och Lina höllo sig ständigt förtroligt
tillsamman och sökte ensamheten åt sitt håll och då
återstod för Lars-Mika och Inga naturligtvis ingenting
annat än att i sin tur hålla samman och gå åt sitt
håll och det gjorde de också mer än gärna båda två.
Inga var en klok jänta och hade gjort sin beräkning
fullt riktig, innan Lars-Mika ens hunnit tänka på den
saken. Och kärl efter kärl plockades fulla under skämt
och tokprat och tömdes i kuntarna, men solen brände
sommarhett öfver myien och då och då nödgades de
söka skydd i någon skugga vid myrkanten för att få
en stunds svalka, och det göromålet gjorde de också
mer än gärna, ty då kommo de hvarandra än närmare
än under själfva bärplockningen.
— 627 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
