Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 40. Den 2 Juli 1905 - »Hans hemkomst» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
CForts. fr. sid. 637).
kom öfver golfvet till honom, där han satt vid
skrif-bordet, och hörde hennes unga, frimodiga röst:
— Jag har nyss läst det i tidningen, älskade! —
— Men var inte ledsen — vi äro ju unga båda
två och i detta stora landet finns ju alltid plats att
börja på nytt! — Hon tystnade och såg på honom
med fuktiga ögon; men han kunde icke tala. Då
kysste hon barnet och tryckte det lilla mjuka ansiktet
mot hans. — Säg pappa, Dolly, att han icke skall
vara ledsen! — Det är ju vår nu, älskade, och
härligt ute i skogarna! — Låt oss flytta ut till
sommarstugan och odla grönsaker — sedan blir det väl alltid
någon råd — bara inte förlora modet!–-
—- — Hvad var det? — Några skrattade alldeles
i närheten — muntra röster ljödo genom skogen. Han
tvärstannade och såg sig omkring, liksom väckt ur
en dröm.
— Jo, han var framme. Där mellan de glesnade
stammarne, såg han den lilla upphuggningen, badande
i solsken; där på den motsatta sidan låg blockhuset,
timradt af väldiga stockar och med taket långt
framskjutande öfver verandan. Allt var sig likt–men
mellan träden åt floden till skymtade några tält —
grupper af enkla trädgårdsmöbler stodo hä. och där i
skuggan och hängmattor voro upps?tta under de
skyddande grenarna. En herre och en ung flicka lastade
med fiskredskap, kommo just utför trappan och styrde
kosan uppåt strömmen. Ett tennisnät var uppspändt
på den öppna platsen framför boningshuset och några
muntra ungdomar voro just inbegripna i ett lifligt
spel. — —
Han ansträngde sina ögon — — nej, hon —
Helen — var icke bland dem; han kunde
ingenstädes upptäcka henne. Och plötsligt slog det honom
att han icke kunde, icke ville möta henne, omgifven
af dessa främmande människor. Hon skulle — ja,
kanske skulle hon blygas öfver honom inför dem––.
Han såg ned på sin slitna röck, sina illa medfarna
stöflar, hela sin dammiga, nötta dräkt. Ja,
sannerligen — han såg ut som en landstrykare — en
tiggare — — och hvad var han väl annat, då allt kom
omkring — ? —
Han skrattade bittert, vände på klacken och vek
af på den lilla gångstigen, som mellan höga
ormbunkar och ungskog förde ned till floden.
Vattnet hade ännu glaciärernas kyla oeh friskhet.
Han föll på knä nere vid stranden, sköljde ansikte,
hår och hals och drack sedan ur handen; det styrkte
och förfriskade. Sedan blef han länge stående och
såg ned i vattnet, försänkt i djupa tankar — villrådig
och tviflande.
— Det prasslade lätt bland buskarra; han vände
sig hastigt om. Ett litet barn — en flicka — kom
långsamt gående på den skuggiga gångstigen. Hon
var barhufvad; den stora bredskyggiga halmhatten höll
hon i handen och det vågiga håret, skiftande i guld
och koppar, stod som en gloria kring det lilla rosiga,
blomlika ansiktet. Hon kom varsamt smygande på
tå, under det att hon ifrigt såg sig omkring åt alla
sidor och då och då stannade för att lyfta på en ranka
eller böja undan ett ormbunkeblad, så att hon kunde
titta in i den svala skuggan där bakom; det föreföll
som om hon sökte något.
— — Han kände igen henne–håret och
ögonen! Hans uthungrade hjärta började klappa så hårdt
att han kände sig nära att kväfvas. Utan att betänka
sig ett ögoblick skyndade han emot henne med
framsträckta armar, ännu en gång glömsk af den stympade,
förbundna handen.
— Dolly! ropade han ifrigt — min lilla Dolly! —
Kom, kom! —
Barnet stannade och drog sig förskräckt ett steg
tillbaka. Med ena handen grep hon ett fast tag i den
korta ljusblå klädningskjolen — de stora ögonen
uttryckte rädsla och motvilja. Fadern lät armarna sjunka;
han vacklade till, som om han träffats af ett oväntadt
slag.
— Var inte rädd, liten, — sade han långsamt. Jag;
är inte så farlig som jag ser ut. Jag — jag vill visst
inte göra dig något illa.
Hon vände om och började hastigt gå uppåt stigen
igen, under det att hon misstänksamt betraktade honom
öfver axeln och allt jämnt höll ett fast grepp i
klädningskjolen.
— Dolly— Han följde långsamt efter henne,
ura-gen af en oemotståndlig makt; det unga fadershjärtat
ropade högt inom honom. — Lilla Dolly — ! — åh,,
vänta litet — ha inte så brådt om. Inte skall du vara*
rädd för mig! Se litet närmare på mig — ! — Ja, du
var så liten — men känner du inte igen mig ändå? —
Jag brukade ju bära dig på armarna i timtal — just här
i skogen — har du alldeles glömt det? — Till och med
då jag fiskade, hade jag dig med mig — åh! — han log.
med tårar i ögonen vid hågkomsten. — Jag brukade
binda fast dig vid en buske, så att du inte kunde krafla
bort från ditt lilla täcke; jag hade dig med mig
öfverallt-Kommer du alls inte ihåg det?
Hon hade stannat nu och stod och såg på honom
med stora allvarliga ögon.
— Nej — sade hon slutligen. — Nej, det kommer
jag inte ihåg. Det var visst en annan liten flicka.
Han smålog och skakade på hufvudet.
— Inte med det håret och de ögonen, Dolly — ! —
Mammas hår och mammas ögon — åh, du lilla, lilla
barn! —
Hans blick dröjde vid det lilla ansiktet, granskande
och jämförande; till slut stannade den vid den lilla
bestämda hakan -— hans egna, med en liten mjuk kopia
af samma grop — gropen, som Helen brukat kyssa — L
— Detta lilla drag af hans eget jag, förbundet med så
mycket som talade om henne, grep honom så underligt;,
han kände sig skakad i sitt innersta. Hans barn — och
hennes — ! — och så främmadt för honom! —
— Dolly — sade han slutligen -— rösten var hes-
och skälfvande — har du inte sett rågot porträtt af–
af — din pappa?–Fins det inte något porträtt af
honom — därhemma hos er? — Brukar du inte titta på
det ibland — ? —
— Jo visst. Det står på bordet vid mammas
säng. Jag kysser det alltid godnatt då jag läst min bön.
— Det gör du? — lilla Dolly! — åh, att höra
dig säga det!–Han tog ett steg närmare. — Här
Dolly, se nu riktigt på mig. Riktigt, riktigt noga t
—- Tycker du inte att det porträttet är — är någon
enda smula likt — mig —?
— Usch nej, inte alls — inte alls! hon drog sig
hastigt längre ifrån honom, och de få stegen tycktes
lägga ett omätligt afstånd emellan dem. Min pappa
är vacker — och ung — och glad–och–och
— — fin — hon såg ogillande på hans trasiga röck.
Jag längtar vådligt att han skall komma hem. Han
är långt, långt borta i ett land som heter Alaska, och
när han kommer, skall han ha med sig många, många,
många söta små guldklimpar åt mig — jag tänker
träda upp dem på ett snöre och alltid bära dem om
halsen.
Det for en smärtsam skälfning öfver faderns ansikte,
han kände sig plötsligt matt — krafterna sveko honom
och han sjönk ned på en kullfallen trädstam invid stigen.
"Ja — sade han långsamt. Har mamma sagt dig
det, lilla Dolly — ? — Men tänk nu — tänk om han
inte skulle ha några guldklimpar med sig. Tänk om
han skulle komma tillbaka sjuk–-, rösten var
nära att svika honom och det var endast med
svårighet han kunde fortsätta — sjuk och — och fattig —
och ledsen —? — Skulle du inte ändå bli glad att få
se honom? Skulle du inte vara snäll mot honom och
klappa och smeka honom och be honom vara glad
igen? — Visst skulle du det?
Barnet betänkte sig ett ögonblick. (Forts.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
