Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 41. Den 9 Juli 1905 - »Hans hemkomst», af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans hemkomst.
VERKLIGHETSBILD FRÅN VÄSTERN FÖR H. 8 D. AF ALLEN MACKLIN.
— Min pappa är inte så, förklarade hon därpå
med hela öfvertygelsens styrka, i det hon sköt fram
den lilla bestämda hakan. Mamma säger att han är
så duktig, så duktig, och så stark och så modig, så
— modigare än någon mänska i hela världen. Hon
säger att han nog inte kommer tillbaka förrän han
hittat det han söker, om det också skulle dröja aldrig
aldrig så länge — år och veckor och månader! —
Hon tystnade i det hon högtidligt skakade på
hufvudet. Men, återtog hon, jag tycker det är tråkigt att
han blir så länge borta. Det är därför som jag går
och söker efter Puck. Har du hört talas om honom,
främmande karl? — Han är en älfva — så liten, så
liten, bara så där hög–men han är rysligt klok
ändå — och så kan han trolla — och flyga hvart han
vill, som en blixt, och ta reda på allting. Fröken
Armstrong trodde att han kanske kunde ha gömt sig
här bland ormbunkarna — det var därför jag tänkte
söka reda på honom och be honom genast flyga bort
och leta reda på min pappa och ta honom med sig
hem —.
Hon böjde sig ned i detsamma för att titta
under närmaste hasselbuske.
— Men .jag är rädd han inte finns här, fortsatte
hon nedslagen. Kanske fröken Armslrong bara
narrades med mig. Men det stod om Puck i en bok
som hon läste. Hon läste högt för herr Brown där
uppe under lönnarne och jag satt i gungan och hörde
på. Somligt förstod jag inte, men det var roligt att
höra om Puck–Tänk — hon spärrade upp ögonen,
stora och allvarliga, och sänkte rösten. — Han hade
en trollblomma, som han kramade saften ur i ögonen
på folk då de sofvo. Han gjorde det på själfva
älf-drottningen, så att hon trodde att en åsna var en
förtrollad prins! — var det inte fasligt —?— Men jag
förstår inte hvarför fröken Armstrong sade åt herr
Brown att hon önskade — riktigt innerligt önskade,
sade hon — att Puck ville drypa litet af den där
saften i George Armstrongs ögon och lösa honom
från hans förtrollning — det är så synd om honom,
sade hon —. George Armstrong är snäll — jag
tycker om honom. Jag frågade fröken Armstrong hvad
hon menade — men då sade hon bara: — Åh, är du
där, Dolly? - Jag skall gå och fiska — spring och
fråga Puck — den lilla skälmen är bestämdt gömd
någonstans därnere bland ormbunkarna–och
därför så tänkte jag — —.
Hon började sitt sökande med förnyad ifver, men
den unge mannen gaf icke längre akt på henne. Han
hade plötsligt rest sig upp och stod där nu som
förvandlad — kraftig, smärt och rask, med rynkade mörka
ögonbryn, ögon som glöda af underlig eld och hårdt
sammanprässade läppar. Barnets ord hade fallit som
en tändande gnista i hans själ; vid dess ljus tyckte
han sig se mycket som hittills varit honom fördoldt.
— Dolly — han hade åter upphunnit barnet, hvar
är din mamma?
Hon såg skrämd på honom; rösten hade nu en
underlig klang.
— Du —.du — du får inte göra mamma ledsen,
främmade karl! — utbrast hon häftigt, med darrande
läppar.
— Inte göra mamma ledsen! — Han ryckte till
som träffad af en elektrisk stöt. Hela hans kropp
skälfde af undertryckt sinnesrörelse. Helen! — Hans
Helen —! — Hur mycken sorg, hur mycket lidande
hade han icke redan vållat henne! Han hade varit
beredd på att hans hemkomst, i det skick hvari han
befann sig, måste blifva ännu en sorg, ännu en
missräkning för henne. Men detta — på denna möjlighet
hade han icke tänkt. Stod han kanske i begrepp att
tillfoga henne ännu en oförrätt, svårare än någon af
de föregående–? Han lyfte den ombundna
handen, skylde ögonen med den — — Ja, han hade
(Forts och slut från föreg. n:r).
lämnat henne ensam och hjälplös, utan skydd — hon
hade varit hänvisad till främmandes hjälpsamhet —
kanske barmhärtighet — - Denne Armstrong —
Ja, hela hennes bref hade varit en varningssignal;
han borde ha förstått faran och genast återvändt till
henne. I stället hade han dröjt ett år — ett långt
år, utan att ens sända henne ett ord till hälsning.
Han hade icke kunnat förmå sig därtill, då han ej
hade annat än motgång och missräkning att meddela
henne — och för resten — från de ödemarker där
han befann sig, gick ingen post. Hvem kunde väl
undra om hennes hjärta under sådana förhållanden i
tvifvel och ångest så småningom vändt sig från den
make hon en gång älskat? Sådant hände alla dagar
med vida mindre skäl. Men var det så då var
hans hemkomst ett brott mot henne, ett oförlåtligt
brott. Då fanns blott ett för honom att göra — att
försvinna, tyst och ljudlöst som han kommit, och låta
tiden läka de sår han redan tillfogat henne, försona
allt det myckna onda som han — ehuru ofrivilligt —
redan förbrutit mot henne. Hans vackra fina, ömtåliga
blomma, som han velat vårda så väl, och som
dock just genom hans förvållande blifvit utsatt för
lifvets hårdaste stormar!
Men se henne måste han; full visshet måste han
ha, hur den än skulle vinnas. Sedan — ja, det blef
en annan fråga. Hennes lycka måste ju vara det
förnämsta, det enda viktiga för honom. Hans blick
föll åter på barnet, som adt jämt stirrade på honom
med misstrogna, nästan fiendtliga ögon.
— Nej, nej, sade han mildt, jag skall visst inte
göra mamma ledsen — var inte rädd, liten. Men jag
har gått en lång, lång väg, bara för att få se henne;
jag får lof att se henne — bara en enda gång,
förstår du. Är hon — är hon därinne i huset — ? —
Barnet skakade på hufvudet; det misstrogna
uttrycket hade öfvergått till undran och nyfikenhet.
Nej — sade hon dröjande — hon är inte inne.
Jag såg att hon gick uppför gångstigen till fallet då
jag satt i gungan.
— Gångstigen till fallet. Det hade alltid varit
hennes älsklingspromenad — otaliga gånger hade de
gått den vägen med hvarandra.–Han undvek
deii öppna platsen framför boningshuset; det gick en
omväg genom skogen, som litet längre upp stötte
till den lilla trampade stig som förde till fallet.
Vattnets brus fyllde hela den trånga dalsänkan;
nu krökte sig stigen, träden blefvo glesare — där låg
fallet framför honom i all sin underbara skönhet. En
lodrät, hästskoformad mur af mörka klippor, öfver
hvilka vattnet som en skälfvande, pärlbroderad slöja
störtade ned i djupet, för att på halfva vägen
återkastas mot hopade klippblock, bryta sig i silfverhvitt,
rägnbågsskiftande skum och slutligen finna hvila i
den stora, djupa klippbassäng som utveckla sig
där-nedanför och från hvilken strömmen längre bort
banade sig väg nedåt dalen. Under andra förhållanden
skulle han hafva blifvit stående, fängslad och tjusad
af all denna skönhet; nu hade han blott ögon för —
henne.
Ty hon var där verkligen och närmare än han
tänkt sig; om vattnets sorlande icke förtagit ljudet af
hans steg, måste hon hafva hört honom och vändt
sig om —. Hon salt på ett af de stora stenblocken,
blott några steg från honom; hennes ansikte var vändt
mot fallet, så att han blott kunde se den fina profilen,
halsens vackra böjning, den smidiga, mjuka gestalten,
det vågiga guldbruna håret, högt uppsatt i en tjock
knut uppe på hjässan och ringlande sig i små
lekfulla lockar kring den hvita nacken. Aldrig hade hon
synts honom så vacker — aldrig hade hans hjärta
med så lidelsefull, så pockande längtan och ömhet
flugit henne till mötes–. Blott några steg–
blott några steg ännu, och han kunde sluta henne i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
