Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 44. Den 30 Juli 1905 - »Lill-Mickels björnjakt» af Hjalmar Höglund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l1ll-mickels björnjakt.
För HVAR 8 DAG af HJALMAR HÖGLUND.
— Det här är rena, rama sanningen...
— Det vore underligt.
— Hvafalls! Tror du jag sitter här och ljuger?
Tror du kanske jag står på tinget som
rättegångsbiträde, hva?
— Åh hut!
— Nå, då får jag kanske vara i fred för dina
stickord. Kupera, Kragström! Så, klöfver i trumf 1
Låt gål
Det var gubbarna Granberg och Björkstam, som
skiftade hugg, Granberg, en tjock och välmående palt
och Björkstam en lång och mager räkel med
glasögon på den skarpa näsan och snus i de gråa
mustascherna. Granberg var gästgifvare på platsen, hade
varit det i minst tjugu år med en sorts privilegium
på det yrket och kände därför Gud och hela världen,
som han sade, nota bene den resande världen. Om hans
Gud också var på resande fot, nämde han ingenting
om. Björkstam hade varit notarie i lika många år
om ej flera och kom hvartenda år kuskande upp till
tingen och stod där som sakförare och
rättegångsbiträde. De gubbarna voro särdeles goda bussar, och
det var i kraft däraf de sade hvarandra elakheter.
Nu sutto de tillsammans en fridfull kväll, och i
enlighet med gammal plägsed och god ordning måste
då korten naturligtvis fram, men som tredje man
fanns för tillfället ingen bättre till hands, än en
mycket ung och mycket oerfaren handelsresande, som
det inte tycktes vara mycket att vänta af.
— Herr Kragström kan väl vira? sporde
gubben Granberg.
Herr Kragström — den unge handelsresanden —
rodnade förläget och svarade nej.
— Men priffe, kanske? undrade gubben.
Herr Kragström rodnade ännu mera och sade
nej på nytt, men svor samtidigt tyst inom sig, att
det inte skulle dröja länge, förrän han skulle kunna
de där spelen. Det löftet infriade han också mycket
riktigt och blef med tiden en durkdrifven profryttare
med många spel på hand.
Men »mas» kunde han gudnås ändå, och
resignerande gjorde gubben Granberg i ordning spelbordet
och toddybrickan under förklaring, att man väl finge
taga desto starkare toddar, eftersom spelet blefve så
klent.
— Skål, Björkstam, och skål, herr Kragström!
började gubben, när allt var klart till batalj: — Säg
farbror åt mig, unge man, för jag är farbror åt
alla unga och räcker åt dig också, sade gubben
vidare, och den unge mannen bockade och tackade
och sade farbror hela kvällen åt bägge gubbarne,
men glömde det lika envist dagen därpå.
Nu hade gubben Granberg i en mellanakt i
spelet kommit in på en historia, men när notarien
Björkstam genast i början högg in så där vanvördigt,
så lät han i förargelsen spelet gå ett hvarf till utan
att säga något vidare. När det hvarfvet var slutadt
och en ny toddy afprofvad, började han likväl på
nytt.
— Jo, allvarsamt, det här är rena sanningen.
Gubben Mickel påstod det själf, när han berättade
det. Du har väl hört talas om gubben Mickel?
En dunderkarl!
— Är han af gästgifvaresläktet ?
— Det rör dig inte! Vi voro tillsammans på
landstinget, och då var det han en kväll berättade
historien, och han ljög inte, för det var fler än
jag, som trodde den, och det var aktningsvärda
personer alla som hörde på.
— Hm!
— Tyst, Björkstam! Det var om son sin han
— 705
berättade, han, som nu är inspektor, men som förut
en tid var faktor någonstädes uppe i Lappmarken.
Det var något på »niemi» eller »vara» eller »jaur»
eller något så’nt där fördömdt lappfinskt namn, men.
det kan också vara detsamma.
— Luossavara eller Uddjaur eller Taberg eller
Trollhättan? profvade Björkstam och log godt, när
han nämde de sista namnen, undrande hur pass
grundlig Granbergs geografikunskap var. Men gubben
Granberg undvek snaran.
— Tyst, Björkstam, för det rör oss inte, hvar
det var! bestämde han kort och blandade korten.
Nå, pojken — eller Lill-Mickel, som han kallades
den tiden — skulle ut på älgjakt, han och ett par
andra skogsmänniskor. Tidigt en morgon gåfvo de
sig ut — om det var i loflig eller olofiig tid, det
sade Mickel ingenting om, men det rör oss inte
häller. Ett par goda hundar hade de, och det dröjde
inte länge förrän de voro på spår. Hej, då blef
det språngmarsch af I Har du varit med om
älgjakt, nå’n gång?
— Om!! Ja, väl tretti! skröt Björkstam.
— Nå, då vet du, hur det kan gå till. Del
blef i alla fall ståndskall af, och pojkarne smögo
en lof för att komma mot vind och få träff. Men
det gick inte. Älgen blef skrämd och lade i väg.
De sågo hornen och en skymt af bakändan på’n,
och så var det gjordt och de fingo ta till bens
igen. Där rann en liten å i närheten, inte stort
bredare än den här byggningen är lång.
— Har Mickel sett den här byggningen?
— Tyst, Björkstam! Det har han för rasten,
du! Nå, älgen gaf sig i ån och öfver och
hundarne gåfvo sig i och öfver och pojkarne tänkte
nästan göra detsamma. Men där gick en skogsväg
alldeles bredvid och från den förde en spång öfver
ån, en så’n där uselt smal stockbro, som det kan
finnas utlagd på ett och annat ställe i skogen. Den
styrde pojkarne kurs på. Lill-Mickel sprang först,
kom ut på spången och hej...
— Skål nu, gubbar, för nu kommer det fina i
kråksången, det som gjorde det till en historia och
ändå är rena rama sanningen.
— Tyst, Björkstam! afbröt sig Granberg. Nu
hade Björkstam visserligen inte sagt ett ord, men
han hade lett ett bredt löje, hvilket gubben
Granberg tydde som ett tviflande inkast och därför ansåg
sig böra bjuda tystnad.
— Tyst, Björkstam! Pojken kom i fullt språng
ut på spången och satte öfver. Men hvem tror
du han hux flux mötte på andra ändan af
spången? Jo, en björn, rena, rama sanningen, en björn!
En sådan situation var något så oväntadt och
nytt, att Lill-Mickel aldrig kom till klarhet med den.
Det blixtrade af tankar i hans hjärna det ögonblicket,
utan att det var något sammanhang i dem, men
det gafs inte häller många sekunder att reda ut
dem på, ty björnen kom med fart och han själf
likaså, och Lill-Mickel kom egentligen inte till sig
själf, förrän han fann sig sittande på björnens rygg
och med all makt dunkade denne i bakändan med
bösskolfven.
Hans kamrater påstodo, att Lill-Mickel gripits
af någon sorts jaktdille, som gjorde honom rent
från vettet den stunden och kom honom att. bara
trumfa och slå i ett par minuters tid, som om det
bara vore det alltsammans berodde på. Inte vet jag,
hur det kunde förhålla sig med den saken, men
för min del undrar jag storligen, om inte pojken
i själfva verket var en smula full på morgonkvisten.
I alla fall slog han som en besatt, och björ-
(Forts. d sid. 709).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
