Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 44. Den 30 Juli 1905 - »Lill-Mickels björnjakt» af Hjalmar Höglund - Blixten fotograferad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
Efter fotografi. Kliché ; a em. A.-a. aengt Silfversparre ouum—Gbg
VID KOLLEBERGA SKOGSSKOLA, LJUNGBYHED, den 2 juli 10-11 e. m.
(Forts. fr. sid. 705).
nen fick en hiskelig fart i sina breda labbar. Det
gick som ett nafs för honom att komma öfver
spången och in bland busksnåren, och busksnåren togo
fatt i Lill-Mickel och sopade honom ned i backen.
Där låg han ett ögonblick och sökte göra klart för
sig, hvad kurs han egentligen var stadd på för
tillfället, men så i ett nu kom han ihåg älgjakten, och
som en galning satte han af ned till spåiigen och
öfver utan att ens ägna björnen en vridning på
hufvudet.
De andra pojkarne visste knappast af något men
lomade af efter, när de sågo Lill-Mickel springa.
När de först kommit ut på spången hack i hål efter
honom vid björnmötet, då hade de nätt och jämt
hunnit hoppa i ån för att lämna passagen fri, sedan
sysslade de med att komma upp på det torra igen,
och när det var gjordt, sågo de Lill-Mickel springa
på nytt och följde efter honom och han efter
hundskallet på kort afstånd. Alltihopa hade gått fortare
än vi tömma en toddy. — Skål!
Älgjakten var snart undanstökad. Älgen fälldes
och styckades, och så togo de hvar sin köttbörda
på ryggen, gömde det öfriga och gåfvo sig af på
hemvägen. Lill-Mickel gick först, gick med böjd rygg
under bördan och sänkt hufvud och gaf sig ut på
spången och gick lugnt öfver. Men hvem helsicke
tror du stod på andra sidan och väntade honom,
om inte björnen, samma lurfviga best som han för
en stund sedan ridit på! Den kanaljen hade
kommit tillbaka, hade väl velat se efter, hvad det var
för ett otyg han nyss varit utsatt för, och nu stod
han där och blängde Lill-Mickel rakt i synen, när
denne kom. Då for den lede i Lill-Mickel, som de
andra pojkarne påstodo, och utan att ta ett enda
steg tillbaka slängde han »mesen» med älgköttet i
backen och ställde sig att se på nallen på knappt
en bösslängds afstånd. Och björnen såg nyfiket på
Lill-Mickel tillbaka, som om han närmare velat
granska, hvad det var för en mara, som nyss red
honom och dängde honom på baken, och så tog han,
björnen, ett steg närmare och sträckte ut ena labben,
ackurat som om han velat känna efter, om maran
var af kött och blod, men den känningen kom
Lill-Mickel att rak lång ramla ned i ån.
— Åh, känn lagom hårdt! menade Lill-Mickel,
i det han i en hast stod upprätt igen med vattnet
jäms med knäna. Du tycker nog, att vi ä’ gamla
bekanta, du och jag, nalle, och att älgköttet i mesen
inte skulle vara så dum kalasmat vid brödraskapet.
Men jag tror vi spara det, tills det blir stekt, hva?
I detsamma small ett skott från pojkarne och
Lill-Michel blef arg.
— Låt bli det där, fördömda nöt, och stör
inte det här roliga! skrek han och såg sig
förtretad om. Men när han i samma ögonblick hörde
ett ilsket brummande från den sårade nalle, fick
han i blinken en torr patron ur väskan och stack
den i bakladdaren och denne till ögat.
— Det var inte jag, nej, det var inte jag utan
de dumma fähundarne här bakom, småpratade han.
Ursäkta dem om du kan och tänk inte illa om
mig, gubbe lilla! Jag skulle inte vilja bättra upp
deras usla skott, nej, sannerligen jag det vill, om
du bara inte kommer för nära, och jag blir tvungen
till det, sade han.
Men nalle kom för nära och Lill-Mickel blef
tvungen till det, och skottet small och björnen föll
som en säck. I nästa minut stod Lill-Mickel
bredvid den fallne, och när han såg, att denne fått
nog, då släppte det förhäxadt vettvilliga honom och
han slängde bössan ifrån sig och lade sig ned och
borrade ansiktet in i den varma björnpälsen och
grät.
Det var historien.
Unge Kragström lade korten ifrån sig med ett
stillsamt begrundande under toddarnas inverkan.
— Men aldrig kunde jag väl tro, att man kan
sörja en björn så man gråter, sade han med ett
barns undran bakom orden.
Gubben Granberg såg på honom med ett
obeskrifligt uttryck af öfverlägsen visdom i blicken
blandad med förakt och — tömde sin toddy och teg.
— 709 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
