Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 48. Den 27 Augusti 1905 - »Hans sista marsch» af Wolodja - Kejsar Franz Joseph general i svenska armén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
den unge talaren säger sig vilja yttra några ord
vid den bortryckte kamratens bår. Han börjar så tala
det gamla men ständigt nya om ungdomen som en
vårens tid då lifvet pulserar som safven i den unga
björken, hvilken glömsk af förgängelsens tid njuter
och jublar i sin friska, stolta skrud. Man glömmer i
allmänhet så lätt, emedan man lefver så lätt. För
sent kommer eftertanken, då döden som en frostnatt
sveper sin kalla andedräkt öfver den härliga grönskan.
Den vissnar och står död som ett tänk på manande
och varnande. Han vore emellertid glad öfver, att
denne kamrat, som lefvat sitt korta tanklösa ljusa
vår-lif dock fått nåd att, innan hjärtats slag stannat och
dödens ångest bredt sin slöja öfver själen, finna den
store förbarmaren, och med tvännn namn på sina
läppar, det högsta i himlen och det dyrbaraste på jorden
vandra vägen in mot det okända. Han hoppades
slutligen, att denne afhållne kamrats död skulle blifva ett
outplånligt minne, mera väckande än den strängaste
botpredikan och ett talande vittnesbörd om den
förgängelse, som icke ens skonar den nyutslagna
blomman, som i sin skönhet speglar skaparens härlighet.
På brädan, som är lagd tvärs öfver detta tarfliga
fordon, sitter en karl och halfsofver. Framför denna den
dystraste af likvagnar står en ruggig krake, som
knappast tycks äga kraft att vifta bort flugorna. Mannen
i vagnen vaknar till ro i sin halfslummer, ser sig
likgiltigt omkring och börjar säfligt breda ut ett trasigt
hästtäcke öfver halmen.
Kistan lyftes upp. Det knakar i spjälorna, och
hästen spetsar sina öron. Majoren klappar den gamle
deltagande på skuldran och låter något försvinna i
den snusbruna rockens vida ficka. Ett par stora tårar
plöja sig snkta väg mellan rynkorna i gubbens ansikte
Med darrande händer vacklar han från den ene till
den andre under det att något som skall föreställa
tack försvinner i en hjärtslitande snyftning.
Så sätter han sig tungt upp med ansiktet vändt
mot den svarta lådan på hästtäcket. Skjutsbonden
fattar tömmarne smackar otåligt, den magre kampen
börjar röra på sig, och vagnen rullar gnisslande bort
på den dammiga landsvägen och försvinner så
småningom i det blåa töcknet som sväfvar öfver lägrets
mörka gränslinie.
Akten är slut. Majoren vidrör lätt gubbens arm
Han spritter till som väckt ur en
dröm. Så falla de slöa blickarne på
de svarta bräderna, som girigt sluta
sig om hans ålderdoms slocknade
hopp. Hans egen gosse för alltid
borta! Tystnad i stugan,
döds-stilla i lifvets afton. Hvarför hade
•döden gått honom förbi och
präs-sat sitt kalla bröst mot hans
präktige, oförliknelige gosse? Hvarför?
Tamburmajoren med det granna
skärpet höjer stafven. En dof
hvirfvel ljuder. Bärarne lyfta åter
upp kistan, och så sätter sig
processionen i rörelse mot vägen, där
en vagn väntar den gamle fadern
och hans döda son.
För mitt minne står så tydligt
detta begrafningståg. Jag tycker
mig ännu höra sorgemarschens
mäktiga toner eka mot de långa
byggnadsfilerna, det ideliga döfva
trummandet, som stundom växer
till en mullrande åska. Jag
tycker mig ännu se denna allvarliga
tysta skara, som långsamt
skrider efter den simpla kistan,
majorens resliga figur, den vacklande
brutne gubben som icke hade råd
att sörja sin ende son, med något
annat än sitt brustna hjärta och
sina fransade hälgdagsbyxor. Och
så denna ungdomsskara som följer
efter och breder ut sig på sidorna
om likföljet. Råa, skränande
ynglingar plötsligt förstummade inför
denna lefvande predikan öfver
lifvets förgänglighet, det vanliga
hångrinet öfver heliga ting
förvandladt till vördnadsfullt allvar,
aktningsfull, djup, nästan
tryckande tystnad. Man hör utom
den dystra marschen,
accompagne-rad af stämda trummor, endast
sanden som knastrar under grofva
stöflar. Tra-amp! Tra-amp!
Utanför på vägen håller en
half-häck med ett lager af ren halm
utbredd öfver de glesa spjelorna.
Klichf ■ Bengt Sil/eertpam.
KEJSAR FRANZ JOSEPH. GENERAL I SVENSKA ARMÉN. 75 ÅR D. 18 AUG.
Med förvärfvad reproduktionsrätt efter orginalteckning.
— 773 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
