Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 49. Den 3 September 1905 - »Ombord på åttabåten» af M. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OMBORD PÅ »ÅTTABÅTEN».
För HVAR 8 DAG af M. F.
Från samma brygga som jag stiger tösen ombord.
Jag kallar henne i mina tankar aldrig annat än
"tösen". Det passar henne så utomordentligt och
hennes namn känner jag inte och har inte brytt mig om
att forska efter det heller. Hon är helt enkelt tösen
— i bestämd form. Hon är visserligen inte den enda
unga flickan ombord på den lilla skärgårdsbåten, men
hon är alldeles säkert den enda, som gör skäl för det
"nom de guerre", jag tilldelat henne.
Hon är lång och gänglig och slängig, med burrigt
ostyrigt hår och en liten rar uppnäsa. Hon nickar
åt styrman och knixar för kapten och retar möjligen
ombordvarande hundar. Så slår hon sig ner i "mitt
hörn", i lä vid rökhytten, och fördjupar sig
synbarligen alldeles rysligt intensivt i sin medhafda
lånbibliotekslunta. Synd bara att hon glömmer vända bladen.
Ögonen kila omkring öfverallt och hela den lilla ungen
är som ett kvicksilfver Det måtte gå muntert till på
det kontor, som hon hugnar med sin utan tvifvel
storartade förmåga.
Tre bryggor senare stiger "studenten" på och
slår sig ner midt emot tösen. Gud, hvad hon läser!
Och när hon nå’n gång lyfter ögonen, så halka de
totalt förbi den unge mannens ljusblå dito och hamna
på mitt gamla farbrorsanlete med ett rent förbluffande
intresse. Ja, jag skulle nästan vilja påstå att det lilla
odjuret koketterade för mig. Hade det varit för tio
år sen, hade det kanske gått i mig, men nu, ack du
lilla falska varelse, begriper jag allt för väl att det är
till herr studentens uppbyggelse. Nog för att — nå,
det är detsamma — men om jag kunde begripa, hvad
hon ser för tjusigt i den där långa skrangliga pojken!
I alla fall gör hon det; i gengäld skall jag hålla ett
öga på det unga paret
Saken tycks utveckla sig. Karlens ögon sitta som
fastnitane på tösens djupt nedböjda ansikte och jag
ser hur hela hans lilla intelligens anstränger sig, för
att om möjligt finna en antaglig lösning på
bekant-ningsproblemet. Han har försökt med att ta’ upp
hennes tappade bok, att fråga om han finge röka —
resultatlöst. Som en väl uppfostrad flicka har hon
nöjt sig med att svara "tusen tack" och "var så god".
Nej, unge man, bäst vore om skutan förliste eller
flickan ramlade i sjön och du droge upp henne, halfdöd.
Det är ett gammaltbepröfvadt medel, och slutaroftast med
äktenskap. Och det är väl så du vill, hoppas jag??
En dag lade vi som vanligt till vid studentens
brygga; tösen kastade som vanligt icke ett öga åt det
hållet, utan läste vildsint i "Lycksalighetens ö". Och
jag iakttog henne med spändt intresse för si,
studenten var inte med. Snart blef tösen orolig och lyfte
ögonen från boken, och vågade en titt mot trappan.
Jag såg att hon tänkte: kan den gudlöse karlen
verkligen ha slagit sig ner på mellandäck? När hon
uppfångade min blick blef hon affekteradt glädtig och
liflig och vågade sig på ett:
— Skulle jag kunna få låna tidningen ett litet tag?
— Var så god, fröken.
Jag såg att hon ville inleda en konversation i
afsikt att få reda på hur det hängde ihop med
studentens uteblifv^nde och föresatte mig att inte hjälpa
henne på tråden.
Hon hade bredt ut tidningen framför sig på en
däcksstol, förresten den pliktförgätne ynglingens
häfdvunna plats, och irrade nu med sitt lilla finger
upp-och nedför spalterna och vände på bladen tio gånger
mer än hon behöfde.
— Kan jag hjälpa fröken med något?
— Tack, jag skulle ha tag i sjöfartsannonserna.
(Hvar fick hon det ifrån månn tro?)
Jag hjälpte henne och hon var ytterst tacksam
och så började vi konversera lite smått. Jag undrade
storligen, hur hon skulle få nå’n slags förenande länk
mellan vårt samtalsämne, som rörde sig om
väderleken i dess närvarande, förflutna och tillkommande
skede, och studenten. Rätt hvad det var flög hon
upp och pekade:
— Se en så’n liten söt segelbåt! O, den som
ändå hade en så’n! Seglar ni? Inte! Därefter litet
dröjande. Jag tycker intè om K. S. S. S. uniform,
gör ni? Ser man på tänkte jag. Apropos det, har
ni lagt märke till, att det är en herre här på båten
som ibland har K. S. S. S. uniform och studentmössa?
Det trodde inte jag var tillåtet? Jag försäkrade henne
att intet hinder mötte för det. Nå, nu var hon ju på
ynglingen, få se nu hur pass skicklig strateg man
var. Ja men det ser så halft och konstigt ut, tycker
jag, se själf förresten, han är nog här i kanterna.
Hon tittade och sippade med hufvudet som en liten
sädesärla och sökte alldeles vådligt. Han måtte inte
vara med i dag, yttrade hon slut’igen i lätt ton. Jag
upptog inte spörjsmålet.
Stackars liten, men hvarför skulle hon också
använda mig till försökskanin för en flirt som var ämnad
för pojken. You must draw the line somewhere, miss!
Nästa dag var studenten åter på post, men då
— den förolämpade sköna svepte förbi honom med
näsan i vädret och placerade sig med värdighet i
rökhytten. Pojken såg alldeles perplex ut. Du
känner inte kvinnfolken du gosse! Begriper du
inte att hvarken bröllop eller begrafning eller
tandvärk eller kitsliga principaler eller öfverhufvud taget
någonting på denna jordens rund, gäller som ursäkt
för ditt tarfliga uppförande! Att skolka då hon tror
att du skall komma! Dock vore jag som du, skulle
jag ej se fullt så förkrossad ut, uta i i stället till
exempel vända mig hastigt om. Kanske mötte du då
föremålets intresserade blåa ögon. Säkert är det inte,
för hon har en anmärkningsvärd förmåga att hastigt
slå ned dem och kasta sig öfver sin bok igen och se
ut som om den och endast och allenast den vore
hennes "tankes tanke".
Da’n därpå satte sig flickan redan från början i
rökhytten och så fort studenten klifvit ombord och
med en blick öfvertygat sig hur landet låg, stegade
äfven han dit in. Det var en strålande vacker dag
och tropiskt hett. Det luktade oljefärg och fernissa
ombord och messingshandtagen på rökhyttens dörr
brände som eld. Men de båda unga läto sig inte
bekomma. Hvad studenten beträffer gjorde han mig nästan till
förtrogen, tack vare de ibland humoristiska, ibland
hopplösa blickar han kastade på mig bakom sin tidning.
Tösen var klädd uti en tunn hvit klädning, med
något skärt under, och med ett stort skärp knutet
baktill, som på en ann’ baby. Hennes lilla runda rosiga
ansikte var sötare än vanligt, lysande af ungdom,
undertryckt triumf och — värme. På hufvudet bar hon
en väldig hvit stråhatt, stor som ett medelstort tak.
Små blankskinnsskor och genombrutna strumpor
fullbordade elegansen Detta senare var en lyx, som hon
börjat med, se’n studenten inträdde i hennes unga lif
och han tycktes verkligen lifligt sentera
uppmärksamheten. Håret utgjorde tydligtvis tösens sorg: det flög
och fladdrade omkring henne efter en 1 ort stund, om
det ock varit aldrig så "chict" uppsatt vid hennes
entré på skådebanan. Hon petade ideligen upp några
ostyriga lockar under hatten, och kastade då och då
en mönstrande blick mot spegeln, men blef tydligen
inte nöjd ändå. Dumma unge, hur mycket sötare är
inte en så’n där liten rufsig peruk à la skatbo, än de
där välsignade stela valk- och hårnätshistorierna! Tro
mig och — studenten!
1 dag var luften tydligen mättad med elektricitet.
Studentens ögon hängde vid tösens ansikte, som an-
(Forts. å sid. 790).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
