Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 51. Den 17 September 1905 - Hjalmar Hammarskjöld. Af Erik B. Rinman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjalmar hammarskjöld.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Öfver förhandlingsbordet i Karlstad korsas som
värjklingor de förslag och repliker, af hvilkas
slutresultat Skandinaviens framtid beror. Både på den
svenska och den norska sidan äro ombuden i hög
grad representativa, och deras sammansättning
afspeglar å ömse sidor i lika mått en samlad
folkmening och därjämte de olika slag af särskilda insikter,
som vid detta tillfälle äro af nöden. Den juridiskt
skolade rättsuppfattningen representeras bland de
svenske underhandlarne i främsta rummet af
statsrådet Hjalmar Hammarskjöld, och han är därjämte af
en särskild anledning den, som bland dem kan sägas
vara mest specialist på unionsfrågan.
Statsrådet Hammarskjöld hör till undantagen från
den tyvärr nog så allmänna regeln om ett alltför
utprägladt gammalmansvälde här i landet. Vid unga
år har han nått en framstående plats i det offentliga.
Vid 43 års ålder är han nu för andra gången statsråd
och hade, innan han första gången inkallades i
regeringen, redan många betydande offentliga uppdrag
bakom sig.
Son af f. d. löjtnanten Knut Wilhelm
Hammarskjöld föddes han den 4 februari 1862. Släkten har
skänkt många betydande män åt vårt land, och på
senare tid äro särskildt att märka Hjalmar
Hammarskjölds båda kusiner, de båda bröderna Carl och
Hugo, af hvilka den förre, afliden år 1898, var
professor, justitieråd och ecklesiastikminister och den
senare som bekant är en af de ledande männen i den
nuvarande Andra kammaren. Åi 1878 blef Hjalmar
Hammarskjöld student i Uppsala, två år därefter fil.
kand. och aflade sedan på den efter dåvarande
förhållanden mycket korta tiden af 4 år juris
kandidatexamen. Han specialiserade nu sitt vetenskapliga
studium och blef 1886 docent i allmän och speciell
privaträtt (näringsrätt), och efter vederbörliga
domareförordnanden blef han 1891 e. o. professor i sitt ämne.
Under de närmast föregående åren hade han uti ett
särskildt offentligt uppdrag fått tillfälle att syssla med
den praktiska sidan af sin vetenskap, då han 1886—
90 tjänstgjorde som sekreterare i den k. kommitté,
som hade att utreda frågan om nya bolagslagar i vårt
land, och sedermera, då denna för vårt näringslif så
djupt betydelsefulla fråga vid 1895 års riksdag fick
sitt afgörande i de då antagna lagarne om
handelsbolag och enkla bolag, aktiebolag och föreningar för
ekonomisk verksamhet, var Hammarskjöld sekreterare
i det särskilda utskott, som beredde ärendet.
Dessförinnan hade han emellertid redan 1893 för
en tid kallats från sin professorsstol i Uppsala — där
han vid 1893 års jubelfest promoverats till juris
hedersdoktor vid 31 års ålder — till att vara ledamot i
den då existerande nya lagberedningen. Ett par år
senare, då man fann lämpligt utbyta denna form för
lagstiftningsarbetets förberedelser mot en mindre bredt
anlagd departemental lagbyrå, blef Hammarskjöld dess
chef och samtidigt revisionssekreterare. Men
uppdragen följde tätt på hvarandra, och nu fick han den
uppgift, som förde honom in i nittiotalets stora
politiska fråga — densamma, som i detta ögonblick
påkallar hans och hela regeringens, ja hela folkets
samlade intresse. Åren 1895—98 var han nämligen
sysselsatt såsom svensk sekreterare i den då arbetande
svensk-norska unionskommittén och fick därigenom på
en viktig post lägga hand vid det sista gemensamma,
ehuru misslyckade försöket att i ett sammanhang lösa
unionsfrågan eller åtminstone dess väsentliga problem.
Tre år efter det hela detta arbete resulterat i ett
betänkande med fyra sins emellan skilda
grundåskådningar men därutöfver ingenting, kallades
Hammarskjöld till justieminister med den för hela hans
dittillsvarande verksamhet främmande uppgiften att söka
lösa — rösträttsfrågan. Den utgång detta försök fick
och den väg han valde för att nå målet skulle kunna
föranleda det omdömet, ntt vi den gången hade en
justitieminister, som var alltför ung. Men det vore
riktigare att här tala om bristande politisk erfarenhet
och, tramför allt, om bristande intresse för själfva
kärnan i rösträttsreformen — samhällets och det
politiska lifvets demokratisering. Hammarskjöld synes
hafva tagit saken så, som en samvetsgrann ämbetsman
tar ett honom förelagdt expeditionsuppdrag. År 1900
hade riksdagen aflåtit en skrifvelse, hvari den begärde
en utredning af rösträttsfrågan, men denna skrifvelse
var ej sådan, att dess innehåll tillfredsställde
reformvännerna i Andra kammaren och i landet. År 1901
antogs den nya härordningen, och detta blef en
anledning, som mer än något förutgående gjorde
röst-rättskrafvet allmänt erkändt och, ej minst på grund af
offentligen afgifna försäkringar, gjorde det
maktpåliggande, att en verklig rösträttsreform, sådan som
folket själft kunde godkänna, med det snaraste blefve
genomförd. Ministären von Otter rekonstruerade sig
på hösten 1901, och Hammarskjöld erhöll det
angifna uppdraget.
Det förslag han framlade var sådant, att det ej
fyllde måttet ur nyssnämnda synpunkt, och ehuru
han med en ovanlig klarhet, elegans och skicklighet
försvarade detsamma från ministerbänken, vann det
till sist icke ens i Första kammaren något afsevärdt
unaerstöd. Ett betydelsfullt tillfälle hade gått förloradt.
Att rösträttsfrågan icke då blef löst, var ju emellertid
icke blott justitieministerns fel, regeringen, som
emellertid i denna sak ej var fullt enhällig, delar
naturligtvis ansvaret, men framför allt faller ju detta på
riksdagen själf. Tillika med flera af sina kolleger afgick
Hammarskjöld efter detta ur regeringen sommaren
1902, då Boströms andra ministär bildades.
Reträttplatsen blef presidentstolen i Göta hofrätt.
Sedan har han fått en ny maktpåliggande och
tillika ovanlig offentlig uppgift att fylla. År 1903
skref riksdagen på konstitutionsutskottets förslag till
k. rmt och begärde utredning och förslag om en
administrativ högsta domstol, en regeringsrätt, afsedd
att befria statsrådet från det tyngande arbetet att i
sista instans afgöra de s. k. besvärsmålen samt högsta
domstolen från den ej mindre tidsödande och för dess
egentliga uppgift främmande plikten att granska
förslag till administrativa och ekonomiska författningar.
I stället för att tillsätta en kommitté för det
utrednings- och organisationsarbete, som riksdagens begäran
påkallar, har k. m:t öfverlämnat det hela åt en enda
person, en lika sällsynt som lycklig utväg att lösa
dylika frågor, blott man har rätter man att tillgå.
Därom torde nog icke heller råda några tvifvel, att
presidenten Hammarskjöld är uppdraget bättre vuxen
än de fleste När unionskrisen är afvecklad åturvänder
han också till detta arbete.
• Erik B. Rinman.
— 808 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
