Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 51. Den 17 September 1905 - »Mannen i drömmen» af Wolodja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mannen i drömmen.
För H. 8 D. af WOLODJA.
En söt lukt af turkiska cigaretter, moraschino och
Canadias club fyllde rummet med en söfvande
stämning.
På skrifbordet brann en bronslampa, hvars rö.la
sidenskärm kastade en smältande cirkel varmt ljus
öfver de tegelfärgade damastgardinerna med inväfda
Jugend-motiv och spred en brännande rodnad öfver
en marmor-Antinous, hvars veka, smärtfyllda ansikte
skådade ned på den skulpterade ekhyllans dyrbara
band.
Utanför det röda ljuset smälte skinnfåtöljen,
duchä-teler, isbjörnshudar, och tunga draperier ihop till ett
vällustigt kaos, ur hvilket några hvita skjortbröst sköto
fram som sjömärken i landsskymning.
Det hade varit ungkarlsmiddag hos vår vän
Holmer. Man hade ätit och druckit med den andakt
man alltid var skyldig hans kulinariskt estetiska
anordningar. Vår värd föraktade kortspel och skabrösa
historier, de vanliga herrmiddagarnes trogna
följesven-ner. Han hade af blod, rikedom och själf uppfostran
blifvit en modern njutningsfilosof, som skulle slagit
mången klassisk arbiter elegantiarmu ur brädet. Men
han var ingen snobb. Till och med den odödlige
Thackeray skulle haft svårt att finna en plats åt vår
vän i sitt stora galleri. Han affekterade hvarken
lidelser eller "öfvermänsklighet". Han skydde skryt
som pästen och föraktade ingenting annat än
lumpenhet. Folk i allmänhet funno honom högdragen och
odräglig, ett misskännande som drabbar de flesta fina
och ömtåliga naturer. Som han älskade det naturliga
öfver allt annat och hade råd att lefva i en omgifning,
hvars gedigenhet var lika enkel som dyrbar, hade han
blifvit strängt dömd af den domstol, hvars ena hälft
består af idioter och hvars andra hälft utgöres af en
hop bittra afundsmän. Han ställde aldrig till middagar,
men han samlade sina vänner, som han uttryckte sig.
Det var därför timmarne flögo hän på lätta
slände-vingar och den siste nattvandrarens steg för länge
sedan dött bort på den slumrande storstadens gator,
då Holmers gäster plägade trycka hvarandras händer
till afsked.
Man hade denna afton varit inne på alla de
områden, kring hvilka bildade mäns tankar pläga kretsa
den tid på dygnet, då en storstads trötta arbetsarmar
hvila. Vi hade också med de som försök till analys
som äro så vanliga bland våra mångsidiga och
mångkunniga unga män sökt tränga de brännande modärna
frågorna in på lifvet. Själen, detta stora frågetecken
för årtusendens feberaktiga forskningsbegäi hade
uppkallat till häftiga meningsutbyten, som korsade
hvarandra som skarpa klingor i den röda halfskymningen.
Till och med de slappaste skeptici hade börjat röra
på sig bland de storblommiga sidenkuddarne. Det
hopade sig till slut för rnycket elektricitet i denna
lugna rumsinteriör, och vår värd, som icke blott
hatade hetsiga diskussioner utan äfven enbart
teoretise-rande, svängde skickligt in på historiernas område.
Man började rada upp namn, sägner om vålnader,
uppenbarelser, varsel och fjärrskåderi letades fram.
Mystiken, detta egendomliga band mellan själar började
spinna sitt nät i den lilla kretsen. Man hade
korteligen kommit in i den döfva berättarton, som har
samma ljud i skolrummet en skymningsstund som i
den vises studio. Ty det är ju så, att till och med
den mest kallblodige ironiker lätt blir ett mörkrädt
barn inför den ensamhet, hvari den månghöfdade
ovissheten trifves. Det visade sig också, att de som
nyss med kallt hån rifvit ned tron på odödligheten i
själfva verket hade hopat sina under tidernas lopp
bortkastade trosbegrepp kring någon liten oförklarlig
tilldragelse, som satt själens krafter i spänning och
rörelse. Historia följde på historia. Underliga
tillfälligheter, märkliga förutsägelser och uppenbarelser
tågade denna stilla natt genom detta stämningsfyllda
rum.
Men vår värd teg. Liksom frånvarande stirrade
han förbi de bleka ansiktena rundt omkring sig och
den mörka ådriga cigarren hade slocknat i hans hand
Den unge bergsingeniören, som i Australien tycktes
ha upplefvat allt som kunde rymmas mellan
begreppen fantasi och verklighet, hade nyss slutat en
gruf-historia, som tycktes gå ut på att våra aflidna vänner
ha den mest noggranna kunskap om den officiella
almanackan och så väl justerade klockor, att icke ens
den värsta pedant kan kugga dem på tiden. Man
förnam några kväfda gäspningar bland kuddarne, och
den blåa tobaksröken började åter i långa ringlar
slingra genom rummet. Då hördes några klingandé,
silfverklara timslag från bordstudsaren, ett litet
mästerverk i metallkomposition i form af en
serpentindansös, som respektlöst nog döpts till kalkonen. Vår värd
lät sina klara ögon, som aldrig tycktes besväras af
sömn, långsamt öfverfara raden af hvita skjortbröst.
Därpå började han.
Äfven jag har en historia. Den har legat och
tyngt mig under flera år. Nu måste den fram.
Ni minnas ju alla Alers, och hvilken uppståndelse
det väckte, när ett telegram slog ner ibland oss,
malande, att han blifvit mördad och rånad nere i
Men-tone. I det officiella deltagandet blandade sig så
mycken uppriktig sorg, att folk i allmänhet fick för
sig, att karlen varit en sådan där beskedlig nolla,
som skrattar och äter välvilligt och insveper hela
mänskligheten i idel välvillighet. Och i stället var
han en af de få, som vi verkligt behöfva, en man,
ett hufvud, en vilja. Han tycktes lycklig —
oberoende och allmänt aktad som han var. Och dock
följde honom en svart skugga sedan flere år tillbaka.
Icke ett dåligt samvete, icke en smygande sjukdom.
Nej, en hemsk någon, som stal hans kraft och gnagde
på hans själ. Förstår någon af eder hvad detta vill
säga? En tyst och obegriplig hotelse, som träder
fram ur nattens dunkel, kommer och går, medförande
ovisshetens hemska kval.
Vi sutto för några år sedan ensamma här uppe
han och jag. Vi hade varit på teatern; efteråt
hamnade vi på operakaféet bland det punschglada
svenska folket. Han var ovanligt munter och språksam
den kvällen, och vi beslöto också att fortsätta
natt-suddet hemma hos mig. Jag vet icke hur jag kom
att beröra de här ämnena, som vi nyss varit inne på,
eller hur mycket jag hunnit att utveckla, då jag fann
Alers sitta och stirra på mig med likblekt ansikte
och ett sådant uttryck af fasa, att jag aldrig glömmer
det. Jag frågade om han var sjuk eller hvad som
gick åt honom. Han teg först, men sedan han girigt
tömt sitt whiskyglas, sjönk han tillbaka i stolen och
började tala med en underlig främmande stämma.
Om jag är sjuk? Nej. Jag är till hälften död
utan att något af mina organ från läkarsynpunkt är
skadadt. Eller kanske jag hellre borde säga mördad.
Du ser förvånad på mig. Jag vet att du ansett mig
såsom en förståndig och nyktert tänkande människa.
Men förmodligen kommer du att döma mig
sinnesrubbad om en stund. Nåväl, kanske du har rätt. Jag
tror det nästan ibland själf, ty det hela synes mig
så vidunderligt och ofattbart, att min nyktra tanke
svindlar öfver ett omätligt bråddjup af mörka gåtor.
— 811 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
