Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 52. Den 24 September 1905 - En audiens hos världens yngste suverän. Af Mari Mihi - Prins Nikolaus af Nassau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
trängande skarpa, klart oförvillade blick, hvilken
konstaterade slutet. Själf hade denne politiske storkmage
lämnat ifrån sig premierministerportföljen med samma
förträffliga nerver, med hvilka han gripit den. Och
när bara tillfälle bjudes, kommer han att återtaga den
med samma upphöjda sinneslugn.
Nu återvände mr Cambon från konungen, och
Nicholson släpptes in. Som vi voro de närmast
följande på listan, fick jag afstå från vidare
observationer för att omedelbart tillstädesvara, då vi kallades.
Såsom ju var att förutse blef Nickolson audiens
långvarig. Den resa till Frankrike och England, som
Alfons XIII i dessa dagar stod i begrepp att företaga,
troddes ju skola blifva så betydelsefull och ändå
väntade honom inte stort annat än en bomb på Rue Rivoli
och en korg i Clarence House.
Nu återvände Nickolson och växlade ett handslag
med oss under försäkran att hans maj:t befunne sig vid
det briljantaste humör.
En kammarherre slog upp dörren. Baron
Wedel-Jarlsberg och jag hade att passera ett litet förrum
innan vi kommo till det kungliga privatkabinettet, där
El Rey de Espana tog emot oss pä tröskeln, i uniform
och med gyllene skinnet på bröstet.
Jag hade sett honom ute nästan dagligen. Ty han
gör oupphörliga promenader i vagn genom sin
hufvudstad. Och hästarna köras alltid med beräknad
långsamhet. Han vill visa, huru trygg han känner sig bland
sitt folk. Vid blomsterkorson under Cervantes dagarna
i Sasso de la Castillana slungades tiotusen buketter
in i hans vagn, och dessa buketter kunde ha innehållit
lika många bomber. Men han tog emot dem Såsom
en nykläckt gymnasist tager emot
kotiljongsdekora-tionerna på sin första bal. Detta obegränsade
förtroende afväpnar äfven de samvetslösaste. Den som
dristade bära hand på denne snälle gosse, den blefve
ögonblickligen söndersliten.
Hans maj:t är af medellängd och mycket spenslig.
Hans fysik hör påtagligen ej till de starka.
Anlets-dragen äro de mest koncentreradt historiska.
Habs-burgarnas alltför långa underläpp, Maria Teresias och
Maria Antoniettes underläpp, samt bourbonernas två
gånger krökta näsa, Ludvig XIV:s och grefvens af
Cham-bord profil. Uppfostrad af den ömmaste bland
mödrar, har hans lifliga och älskvärda natur fått utveckla
sig sundt och fritt. Det är svårt att råka på en
raskare och gladlyntare, mera okonstlad och flärdfri ung
man än denne den ende i den efterkristna
tideräkningen, hvilken var konung redan som nyfödd.
— Ni är ju enkom hitrest för
Cervantesfästlighe-terna?
— Nej det var bara en lycklig slump att de
pågingo vid denna tid. Jag valde Spanien, då jag
sändes ut af Svenska akademien, emedan detta land är
jämförelsevis så föga kändt i Sverige.
— Ja, detta är inte att undra på då spanjorerna
själfva känna så föga om sitt land. Vet ni, det
finnes så många underliga afkrokar här, fyllda med den
intressantaste arkitektur, arkeologiska skattkammare af
enastående värde. Vi hafva själfva rest flitigt omkring
i våra provinser — han använde hela tiden
pluralis-form — och vi hafva fått ögonen öppnade för så
oändligt mycket, som ligger i skymundan emellan
Pyre-neerna och Medelhafvet.
Och nu skisserade han för mig en fullständig
resplan, praktisk och lättöfverskådlig, påpekande huru
jag borde hålla mig fjärran från turistströmmens
stråkvägar för att finna ett Spanien, där udden aldrig
brutits af det i bästa mening nationella, för att finna
något enastående ursprungligt, motstyckelöst, något att
tänka på, skrifva om och minnas.
Jag passade nu på att på högsta möjliga ort
förvissa mig om, ifall Escorials arkinor stodo öppna för
främmande vetenskapsmän, ty en svensk filolog hade
i bref några dagar förut bedt mig taga reda härpå.
Hans maj:t svarade att i detta, liksom i alla andra
afseenden, skulle landets intellektuella källor ständigt
vara tillgängliga för den internationella forskningen —
och så gled han åter in på sitt älsklingsämne de
undangömda platserna, städerna som världen glömt,
fordna tiders Spanien.
— Vet ni, att det finnes en liten konstig stad,
som heter Estella. Vi ha varit där för inte länge
sedan. Där skall ni få se på byggnader, den ena
underligare och mera målerisk än den andra! Och
sedan de där . .. de där. . . de där — samtalet hade förts
på franska, men hans maj:t hade alldeles glömt ett
ord - de där som heta Scharnstein på tyska, hvad
heta de nu igen på franska?
— Ja gissar det är chéminée.
— Ja visst, sådana ha de af de allra groteskaste
former. Estella ligger för resten inte långt från
Valladolid, bara några kilometer, så att ni kan bo där. Bra
hotel i Valladolid. Annars äro de spanska hotellen
— ja, det där känner ni nog af egen erfarenhet!
Nu inföll baron Wedel-Jarlsberg, att han bott på
Hotell de Paris i Madrid under långa perioder medan
det svenska ministerhotellet restaurerades, och att han
funnit sig särdeles bra där.
— Men ni måste i alla fall känna det hemtrelligare
på egen grund. Häromdagen reste vi förbi
svensknorska residenset på Calle de Zurbano, och det verkar
ju alldeles briljant. Där har vår förträfflige Velasquez
gjort ett godt stycke arbete.
Härefter styrdes samtalet in på ämnen utom
ramen för en tidningsartikel. Men tiden led. Tjogtals
audienssökande återstodo; det var tid att buga sig ut.
— Nå, hvart styr ni nu kosan först, sporde hans
maj:t, räckande mig handen till afsked.
— Först till Granada, med Bædeker i ena fickan
och Washington Irwings Alhambra i den andra.
— Då är ni väl rustad. Vi ha sändt dit en
arkitekt för att stödja den gamla borgen, som hotat att
förfalla och för att återge det kolorerade stuckverket
dess forna friska färgglans. Dessa partier stråla ånyo
i den tindrande skönhet de ägde på Boabdils dagar
— ni vet Boabdil, som
vände sig om och grät, då
han för sista gången red
öfver Vegas slätt och såg
tillbaka på hvad han mist.
— Bon voyage!
Audiensen var slut.
Alfonso XIII bugade sig, i
det han slog ihop klackarna,
så att sporrarna smälde.
Då jag åter inträdde i
antichambren, stod
Villa-verde närmast i tur,
väntande på företräde. Jag
såg på honom så
uppmärksamt jag kunde för att
riktigt inprägla hvarje drag i
det askfärgade, nervösa
ansiktet. Ty jag kände på
mig, att hans timglas snart
var utrunnet, och att jag
aldrig skulle se honom äter i
detta lifvet.
PRINS NIKOLAUS AF
NASSAU, drottning Sofias
broder, afled d. 17 sept. i
Weisbaden; f. 20 sept 1832.
Repr. ur »Les Maisons
Souveraines de l’Europe»
af F. U. Wrangel
(Tullbergs förlag).
— 828 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
