Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7. Den 12 November 1905 - »Efter flera år» af Allan Wide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EFTER FLERA ÅR.
Skiss för HVAR 8 DAG af ALLAN WIDE.
Den stora atlanterångaren plöjde majestätiskt
böljorna. Redan en god stund hade man haft land i
sikte, och för hvarje minut antog detta något, som
man mera visste än såg vara Amerika, allt fastare
konturer. Ombord radde den typiska brådskan före
landstigandet. Inne i hytterna arbetades under
högtryck med koffertarnas packning, och på däck sprungo
passagerarne om hvarandra i febril hast. Märkvärdigt,
att så mycket kan finnas kvar till sista minuten, då
man haft så god tid att ordna på förhand!
Framme på fördäck, ett godt stycke från den
allmänna oron satt en kvinna ensam. Om hon var ung
eller gammal skulle nog hennes medpassagerare haft
svårt att säga — hon hörde ej till dem, man ägnar
någon uppmärksamhet eller intresserar sig för. Och
det var nog knappast någon, som ens lagt märke till
den lilla oansenliga, stillsamma gestalten, som gått
sin väg så ensam och för sig själf hela resan igenom.
Ensam som hon varit föiut, var hon också nu -
ensam med sina tankar. Hon hade god tid att hänge
sig åt sina drömmerier, hennes gepäck hade ju redan
länge varit i ordning eller rättare hade väl knappast
under hela resan varit i oordning.
Äfven en noggrann iakttagare skulle måhända
ha haft svårt att bestämma det ansiktets ålder. Där
fanns så rikligt af nålfina streck och rynkor omkring
ögonen och munnen, och hela gestalten hade något så
böjdt och trött öfver sig, att man tvekade att kalla
henne ung. Men i de oftast sänkta ögonen kunde
dock, när de blixtsnabbt och oförhappandes höjdes,
komma något af ungdomligt lif, och munnen log
ibland ett leende, som absolut förhindrade en att
kalla henne gammal.
Li>en Alm var ju heller ej gammal — till åren.
Detta var hvad hon dagligen och stundligen under
hela resan försökt intala sig själf — hon var icke
gammal — icke för gammal åtminstone att börja lifvet
på nytt därute i det nya landet. Trettiofem år bara
— det är ju ingen ålder, när man betänker, hur långt
en människas lif kan blifva. Men man kan vara
så olika gammal vid trettiofem års ålder — den ene*
kan ha kvar hela sin ungdom sparad då, medan den
andre, hvars rygg böjts under arbetets och bekymrens
börda, och hvars hjärta förtorkat i lifvets ödemarker,
kan vara mycket gammal. Och hon — hörde hon
ej till det senare slaget?
Nej, tusen gånger nej! Hon hade hört dit, hade
varit gammal i många år, men nu var hon det ej
längre. Nu var hon ung, sjudande lifskraftigt ung.
Allt sedan det där brefvet kom och vräkte omkull
hela hennes tillvaros byggnad.
Hon ville ej längre tvifla och tveka — bort med
alla sådana tankar, som kommo och störde hennes
lycka! Nu ville hon endast tro — på lyckan. Visst
hade hon länge fått vänta på den, men hvad mer —
när den nu ändtligen kommit, så var den bara så
mycket mer berusande.
Och åter gingo hennes tankar tillbaka samma
långa, trista vandring genom långa, trista år, som de
gjort väl hundrade gånger redan under denna resa.
Åter och åter genomlefde hon i tankarne på nytt sitt
lif — för att jämföra det med det, som nu väntade
henne. — — —
Hon gick så långt tillbaka i tiden som till den
dag, då de skiljdes — hon och han. Förut hade
hennes historia ju ej varit något märkvärdig — den
hade varit som alla andra kvinnors, i hvilkas lif där
finnes en "han". De hade varit lyckliga som alla
andra och dåraktiga som alla andra, älskat hvarandra
utan att grubbla på framtiden och tyckt, att lifvets
solskensdag bra sällan förmörkades af några moln.
Hon tjänade ju piga och han dräng i samma by, och
vägen dem emellan var icke lång.
Men så kom det — det förfärliga. Det var
kvällen efter den stora höstmarknaden, och Lisen satt på
mötesplatsen och väntade. Till slut kom han. Men
icke som vanligt. Hans ansikte var dödsblekt, och
Ögonen stela af fasa, och på hans kläder funnos stora
fläckar af blod. Han hade varit i slagsmål, berättade
han, och knifvarne hade kommit fram och —
hans-knif hade skurit djupare än han velat eller förstått
— han hade blifvit en mördare! Och nu — nui
skulle väl polisen snart vara honom på spåren och då
var det slut alltsammans. Som ett litet barn hade
han legat och snyftat fram sin osammanhängande
berättelse med hufvudet mot hennes knä, den store,,
starke mannen. Det var som hade all kraft och aili
besinning öfvergifvit honom.
Men hon — hon hade blifvit stark för dem båda.
Spänstig som en stålfjäder hade hon rätat upp sin
lilla gestalt, som nyss krympt samman under slagets
tyngd, och hennes bleka ansikte hade fått ett uttryck
af beslutsamhet. Han skulle resa, sade hon, ännu i
denna kväll måste han bort. Hvar som hälst, men i
alla händelser så långt, att lagens arm icke kunde nå
honom.
Han hade rest — till Amerika. Med hennes,
sammansparade medel hade han lyckats komma
undan, innan ännu misstankarne hunnit vändas på
honom, och sedan han var borta fick ingen veta något
— ty hon var ju den enda som kunnat tala.
Det flög ett stilla, lyckligt leende öfver
hennes-ansikte, då hon tänkte på de ord och löften de växlat
den kvällen, innan de skiljdes. De skulle vara trogna
och vänta ända till den dag, då han lyckats reda ett
hem därute i den nya världen. Då skulle hon komma
och dela det med honom.
Men förr ville han ej skrifva — af fruktan för
upptäckt. Lagens arm är ju så mäktig och räcker så
långt — kanske skulle ett bref kunna röja dem och
tvinga honom tillbaka för att sona sitt brott, just då
han stode i begrepp att njuta lyckan, tänkte de. Men
ack, hur väl skulle de icke kunnna vänta — de voro»
ju så unga båda.
Hon suckade lätt. De hade dock varit långa
dessa väntans år. För henne som gick därhemma
och bara väntade — kanske hade de gått fortare för
honom därute, som arbetat för det gemensamma målet.
Till slut hade hon börjat finna längtan för lång.
Då var det hon kommit på den idé, att arbeta
sig upp till att bli småskollärarinna för att förkorta
väntans tid. Hon trodde nämligen, att hon på det
sättet skulle kunna spara mera. Så tog hon hvad hon
redan sammansparat till sin kurs på seminariet, och
så hade hon läst, så att hennes hufvud kändes som
sönderpluggadt för att hinna med kurserna, hon gamla
människan bland adertonåringar. Det hade lyckats
och lyckats på ett annat sätt än hon drömt om.
Ty då hon kommit in i sitt nya verksamhetsfält,
hade hon där funnit så många nya intressen, som
kunde utfylla hennes lif, att det nära nog kom henne
att glömma allt annat. Allt efter som åren gingo,,
och hoppet om återseende förbleknade, tog hennes
nya verksamhet hennes intresse i anspråk. Till sist
hade hon kommit så långt, att minnet af hvad som
en gång varit, endast syntes henne som en aflägsen,
skön men förbleknad dröm, hvars enda lycka var den
att utfylla hennes ensamma stunder. För öfrigt var
hon nöjd med sin värld.
Men så kom brefvet. Efter tolf långa år kom det
me 1 kraf om löftenas uppfyllelse. Han hade det bra
nu, skref han, och deras hem väntade, hon hade
endast att komma och taga den i besittning. Biljett
skickade han, och tiden för afresan bestämde han —
kort och godt utan att invänta hennes samtycke.
I början var det endast bestörtning hon kände.
— 106 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
