Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7. Den 12 November 1905 - »Efter flera år» af Allan Wide - Från Uppsala Taxklubbs utställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Det var häller icke utan, att hennes natur gjorde litet
revolt mot denna plötsliga omgestaltning af hvad hon
nu vant sig att kalla sitt lif, och hennes vilja, som
under årens själfständighet lärt sig bestämma själf,
gjorde invändningar mot detta despotiska ingrepp.
Men så kommo de - känslorna! Som
återuppväckt ur de långa årens sömn flammade den gamla
kärleken upp till en höjd, den kanske aldrig förr ägt.
Hon var dock ensam och hade ett hjärta som
hungrat oförstådt i alla dessa år, det kändes ljufligt att
vara efterlängtad och nödvändig för någon. En
ensam ålderdom var något som alltid grmat som ett
spöke emot henne och hon kunde ej motstå
kärlekens bud.
Det gick i en handvändning alltsammans, och på
den da^ han utsatt, stod hon på emigrantångaren och
såg Sveriges jord försvinna från sina ögon.
Det var just i vårens allra ljusgrönaste grönska,
och hennes ögon fårades, då hon såg de
hvitstam-miga björkarnes skira bladslöjor för sista gången.
Men hvad var dock naturens vår mot den vår, som
väntade henne därborta! Kärlekens vår med dess
lifssjudande känslor!–-
Hon spratt upp. De voro visst framme nu. Snart
kunde hon tydligt urskilja människorna på den
öf-verfyllda bryggan, och besättningskarlarne stodo redan
färdiga med landgången. Hu, det var skrämmande
mycket folk och ett sådant förvirrande oväsen på
bryggan! Och hvad staden tycktes hemskt, omätligt stor!
Tänk om Karl ej vore nere genast, hur skulle hon då
finna honom i denna trängsel? Hon som ej förstod
ett ord af alla de där människornas språk. Visst hade
han bestämt en mötesplats och igenkänningstecken,
men hvem vet, om han skulle se hennes röda rosett
bland alla dessa skymmande människor? Hon kände
sin strupe sammansnöras af en ångest, hvars like hon
aldrig anat.–-
Und^r några minuter fylldes däcket af människor
Man trängdes och knuffades, gestikulerade och skrek
åt hvarandra på alla möjliga språk och dialekter; där
var mötande och kommande som i en jämn ström
passerade landgången förbi henne, koffertar skjutsades och
småkollis kastades rundt om henne, så att hon blef
nästan yr i hufvudet. Men hon stod alldeles stel och
stilla och bibehöll envist sin plats i människovimlet
trots de mer eller mindre artiga uppmaningar att gå
ur vägen, hon fick både på språk, hon förstod och
icke förstod. Hennes ben sviktade under henne, och
hufvudet värkte, så att hon knappast kunde se
framför sig, men hon stod dock upprätt och ansträngde
sig att hålla sin röda rosett så synbar som möjligt.
Så småningom tunnades folkmassan af, och bullret
saktades, nästan alla passagerare hade hunnit i land,
men ännu syntes ingen Karl till. O, Gud, skulle han
då aldrig komma?
Se där lyste en brandröd rosett på landgången!
Men — skulle det vara han? Denne sotige,
kipp-skodde arbetare med det blekglåmiga ansiktet och
den sjåarartade gången? Himmel var det så
hennes Karl såg ut.
Dessa tankar genomkorsade blixtsnabbt hennes
hjärna, medan hon stod och stirrade på den eldröda
rosetten, som närmade sig henne. Hon hann dock ej
tänka längre, ty i nästa ögonblick omslöts hennes
hand som i ett skrufstäd af en svart, kraftig
arbets-näfve, medan dess ägare lika hastigt applicerade sin
andra arm om hennes midja.
— God dag på dej min flicka lilla, har du fått
vänta länge på din grabb må’tro? Men se den
fördömda fabriken släpper en min själ inte ur sina klor
en minut tidigare än vanligt, om man så väntar själfva
sin fästmö. Ro hit med bagaget nu, så ska’ ja’ väl
konvoajera både det och dej till ditt lokus.
Viljelöst lät hon sig föras i land och bort genom
de bullrande gatorna. Han pratade och skämtade
oafbrutet på sitt högljudda, grofkorniga manér, då och
då gaf han henne en liten lekfull knuff i sidan "för
att få lif i spelet", som han sade.
Men hon kunde icke. Hon förmådde ej tvinga
sina läppar till det svagaste leende ens, och de ord
hon lyckades framprässa voro kalla och ovänliga.
Och hela tiden gick hon där med samma
förfärliga tankar i hufvudet. Hur skulle detta sluta?
Mannen vid hennes sida — hon kände ju honom icke.
Hon hade älskat honom som ett minne - men nu
som kött och blod — nej! Minnet hade ju med åren
förändrats allt efter hennes egen utveckling, men
mannen, han hade icke förändrats — åtminstone ej i
samma riktning som hon. Minnet och mannen i
verkligheten, de kunde ej passa ihop.
Och hon — hon hade visst varit sig själf och
själfständig i för många år för att kunna anpassa sig.
Hon vågade en skygg blick upp i hans ansikte
— kände icke också han sig besviken? Talade icke
hans ord nyss, detta och att han "väntat sig en stor
grann bondtös och inte en blek och utpinad
skolmamsell med nerver och pincenez" också den
missräkning? Hon var icke för honom och han icke för
henne — därtill hade de utvecklats åt för olika håll
från det plan, där de en gång stått tillsammans.
Dock — det var för sent! Hon var nu här ute
i det främmande landet och hade gjort upp räkningen
med det gamla. Nu var det endast att gå på, gå på
på orätt väg!
Foto Westergaard, Uppsala. KUeM: Kern. A.-B. Benft Siffnereparre Sthlm—ott
»GRETHEL». »ARP’ AD FÖRST». »PUZZ1E». »LILLA HEXAN v. FALKENSTEIN».
Den 27 okt. afhölls i Uppsala af Uppsala Taxklubb en endagsutställning af taxar, hvarvid frih. Klinckowström var prisdomare. Vi visa
fotografier af godsäg. Kantgords „Arp’ ad Först, som erhöll Uppsala Taxklubbs heoerspris, kand. Pousettes "Lilla hexan von
Falken-stein", som erhöll Svenska Taxklubbens Hederspris. För Uppsala egendomlig är den stam af dvärgtaxar, som där finnes. Af dessa
voro ett par utställda och man finner fotografi af första pristagaren "Puzzie", ägare hr Nilsson, liksom af "Grethel" l:sta pris och
hederspris 1904 och 1905, ägare l. Säflund, Uppsala.
— 107 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
