Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7. Den 12 November 1905 - På toppen af Nordamerikas högsta berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ TOPPEN AF NORDAMERIKAS HÖGSTA BERG.
KORRESPONDENS OCH FOTOGRAFIER TILL HVAR 8 DAG.
Efter fotografi. Kliché: Bengt Silfversparre.
DEN INDIANSKE FÖRAREN.
Panama, på en höjd af 17,783 fot. Det var den mest
ansträngande tur jag har varit med på.
4 Bestigandet sker från Amecameca, en helig
pilgrimsstad, belägen ett par timmars resa med
järnvägen från Mexico City.
Upp på hästen och med en ung indiansk förare
i spetsen åstad till den så kallade Rancho, där vi
skola hvila under natten.
Regnet silar kallt utefter ryggen, då vi styra kosan
genom furuskogar, längs klyftor och öfver vattendrag.
Omkring kl. 7, vid mörkrets inbrott, nå vi Rancho,
en eländig hydda, där stjärnorna titta ned till oss
genom sprickor i taket och röken från eldstaden fyller
rummet. Vi äta vårt bröd, dricka en kopp kaffe och
iföra oss dubbla underkläder. Därefter lägga vi oss
på den hårda träbänken och falla i halfslummer, så
mycket kölden tillåter det, till midt på natten då vi
hoppa ur sängen och sträcka på våra ömma lemmar.
Himlen, skimrande i guld, belyser Popocatepetls väl-
Efter fotografi. Kliché: Bengt Silfversparre.
IXTACCIHUATL, systervulkanen.
diga hvita snökupol, då vi åter bestiga våra "rosinanter".
Igenom svart lavasand bär det så uppför. Svarta
vinbärsbuskar, som utsända en varm doft, äro det sista
af vegetation vi lägga märke till, innan vi nå
snöregionen. Vi säga farväl åt hästarna orh med staf i
handen, sandal på den i jute omvirade foten och med
en indiansk hatt på hufvudet begynna vi med hvar
sin förare bestigandet af kolossen, som i sitt
öfverväldigande majestät ligger framför och öfver oss
såsom en oerhörd, remnad iskupa.
Klockan är 8, när vi starta från snögränsen.
Luften blir så tunn, att man knappt kan tala med
hvarandra, och hjärtat klappar bakom refbenen som ett
häftigt pickande urverk. Man mår illa och kastar sig
i snön vid hvart femte steg. Stundom sjunker man
till midjan i snön, än är den så hård, att man knapot
kan få fotfäste utan är nära att störta på hufvudet
ner. Det svartnar för ögonen och ljusreflexen verkar
nästan bländande.
Långsamt går det framåt och först vid l-tiden
komma vi upp till kratern, mera döda än lefvande.
Läpparne äro blå och ögonen omgifna af mörka ringar.
Vi kasta oss handlöst i snön men komma dock
småningom till sans igen.
Hvilket prakttullt panorama!
Alldeles i närheten af oss reser sig syskonvulka-
KHeht: Bengt Sllfpertparrt.
BESVÄRLIG UPPSTIGNING -
Efter fotografi. Kliché: Bengt Silfversparre,
POPOCATEPETL I FJÄRRAN.
Mexico 3 juli 1905.
Tillsammans med en finsk landsman, hr
Swan-ljung från Brahestad, besteg jag i dag vulkanen
Po-pocatepetl, den högsta bergstoppen på denna sidan
— 108 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
