Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9. Den 26 November 1905 - »Yrväder» af C. C. - En succés
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
— Åh, hon har väl vid detta laget fångat någon
rik knös med de där strålande ögonen — de där
ögonen som–Fy då, Lasse Bruun — inte skall
du förtala dem, fast de ej strålade för dig! Är icke
kärleken fri? Hvarför skulle just du–? Nej,
intet ondt ord om henne–Eilif — Eilif —
Han reste sig häftigt, sökte skaka ifrån sjg-4enna,
nu för honom så ovana ställning, och sgg stg omkring.
Underbart! Yrvädret hade upphört — öfver
honom flammade och gnistrade ür’praktfull
stjärnhimmel; de stackars halft nedsnöade hästarne stodo
orörliga med hängande hufvuden; Jönsson snarkade
fortfarande.
Bruun lyckades efter åtskilligt besvär få upp sin
klocka —iJiåns fingrar voro alldeles styfva af köld —
och vid stjärnljuset se att visaren pekade på 9 30.
S.åledes hade tre timmar förflutit sedan han for
hemifrån! Han måste skratta, i alla fall, då han
föreställde sig gamla majorskans sinnestillstånd. Klef så
med svårighet ur åkdonet, sökte få lif i sina stela
fortkomstledamöter och orientera sig en smula.
Detta senare var honom dock omöjligt. Snön
hade helt och hållet omdanat landskapet. Dälderna
voro fyllda, småskogen öfversnöad. Här och där
tindrade en liten jordisk stjärna, lockande och vinkande.
Midt framför sig såg Bruun en lång svart mur, med
hvita fläckar, som sträckte sig i en rät linie till ett
starkt ljussken långt borta. För öfrigt hvitt —
blå-hvitt öfverallt — tyst — tyst så att man tycker sig
höra tystnaden. Det var något trollskt, något nästan
hemskt i allt detta.
Doktorn ruskade Jönsson vaken — ett ganska
styft arbete, och sökte klargöra situationen för honom
— hvilket var ännu styfvare. Efter åtskilligt
krafsande i hufvudet för att väcka sin
uppfattningsförmåga, förkunnade Jönsson slutligen att han förstod
alltsammans.
— Se, rätt för oss ha vi hallen till Torpa, och
där lyser det värre. Vi ligga nog på rågåkern, så
inte blir det omöjligt att komma hän. Om det nu
baraste fanns en karl till hjälp med hästarna, så skulle
vi nog taga oss fram till gården i rappet, och
doktorn kunde klifva i våra spår.
— Nå — är jag inte karl då?!
— Ja, se sådana herrar som doktorn–
— Se så, Jönsson — nu gå vi. Tag du den
"illbattige", efter du ej tror mig om så mycket. Jag
tager den andre, och så — framåt marsch!
— Ja — baraste nu inte majorskan ––
EN SUCCÉS.
Shakespeare’s lustspel
"Så tuktas ön argbigga"
uppföres f. n. på
Dramatiska teatern i Sto:kholm
med fröken Hilda
Borgström i den kvinnliga
hufvudrolen. Fröken B.
presterar häri ett
ovanligt karaktäristiskt och
omväxlande spel, hon har
gjort argbiggan till en
fullt lefvande människa,
och den intelligenta
skådespelerskan visar
sålunda ännu en gång,
hvilken utmärkt förmåga hon
är, hvilket temperament
och stilkänsla hon
besitter.
— Majorskan strunta vi i. Blir det något
arf-Under mycken suckan och pustanrip i Jönssons
sida, började slutlgen ^ära vandringen i snön.
Hästarna voro h’gua — de förstodo att nu skulle de
få koMmra- under tak, framför fyllda spiltor.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
