Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 9. Den 26 November 1905
- Isadora Duncan. Af H. Lebede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISADORA DUNCAN.
Öfversatt för H. 8 D. efter originalmanuskriptet af D:r Phil. H. LEBEDE, Berlin.
Tre år hafva gått sedan Isadora Duncan första
gången kom till Tyskland. Det var året 1902. Första
vintern väckte hon endast sensation. Först andra
vintern började man bedöma henne efter konstnärlig
måttstock. Men i den tredje lärde man känna henne
som en vidt öfver sin konsts egentliga grunder
sträfvande bärarinna af en ny kultur.
* *
*
Säsongen 1902—03 var således sensationsverkans,
masstillströmningens tid. I Berlins största teatrar
dansade hon för slutsålda hus, trots de mycket höga
biljettpriserna. Naturligtvis! En dam, dansande på nakna
fötterna, klädd i florslätta slöjor, som nästan lämnade
kroppen ohöljd, var något "noch nie Dagewesenes".
Det måste man se. Det hörde till "god ton" att
hafva varit där, och — det måste dock vara något
särdeles pikant! Hvad var följden? Den väntade sinnliga
retningen uteblef. Isadora Duncans flickaktiga, kyska
behag och ädla personlighet utöfvade
sin rena verkan och bedrog helt
dem, som blott kommit med lystna
ögon. De fingo intet för sitt
besvär. Prässen, allt för litet skolad
för att kunna mäta något så nytt
annat än efter den gamla vanliga
måttstocken, klickade fullständigt
och för att ej blamera sig affärdade
den hela den "amerikanska
humbugen" med ett par intetsägande
fraser. Till nå köpet representerades
de flesta tidningarne af sina teat.
r-referenter och blott ett fåtal hade
sändt dit sina konstkritici.
De få, som begynnte ana det
innersta af hennes konsts väsende,
blefvo i minoriteten och kunde ej
slå igenom med sin mening.
Helt annorlunda såg det ut ett
år senare. Mängdens skådelystnad
var tillfredsställd. Blott ett fåtal af
publiken kom nu för de nakna
benens skull. Redan utgjordes
flertalet af dem, so.n i Isadora Duncan
sågo omskaparinnan af vår löjliga, i
grund och botten vederstyggliga
ballett. För dem voro hennes
organiskt ur hvarandra framväxande,
naturliga rörelser för mer än
tricot-klädda i luften sprattlande ben, för
mer än våra balettprimadonnors
pi-rouetter och kiingsnurrande.
Hennes i sina rörelser och sin
utveckling fria kropp tillfredsställde deras
skönhetstörst på ett annat
fullkomligare sätt, än de sammansnörda
balletteuser, hvars ofog väl snart skall vara slut. (Får
man hoppas!)* Är då icke en sund skön
människokropp en högre uppenbarelse än en dylik, sällsam figur
med vadderade ben och en från en getingmidja
utsvällande byst, krönt af ett pudradt och krusadt
dock-hufvud. Miss Duncans nästan ohöljda lemmar hafva
bevisat att i dansen, såväl som i hvarje annan konst,
det nakna är skönhetsidealet. Så måste äfven i dansen,
hvilken såsom sitt verktyg använder människokroppen,
nakenheten finna sin plats och hos åskådarne framkalla
högtidliga, heliga känslor, under det de öfverallt vanliga
dansösernas raffinerade klädsel med dess halfsagda
meningar i stället blott lägger an på publikens sinnlighet.
Den första vintern hade gjort Isadora Duncans
namn bekant, men den andra bragte henne verkligt
konstnärsrykte och full förståelse och uppskattning i de
vidaste kretsar. Ej blott några få hafva sedan dess
erkänt miss Duncans konst. En fylkad skara står bakom
henne, prisande henne som den nya konstens prästinna.
Efter fotografi. ISADORA DUNCAN.
Och nu den tredje vintern —––-
Hade hon hittills vid spridandet af sin konst varit
uteslutande hänvisad ttll sig själf, kunde hon nu
realisera sin älsklingsplan. I Grunewald vid Berlin
grundade hon en dansskola, där hon uppfostrar 20
små flickor i en ålder från 4—10 år enligt deras
konstnärliga lifsuppgift. Barnens omgifning är harmonisk
och skön. Luccas, Andrea della Robbias och
Dona-tellos skapelser smycka rummens väggar och i
danssalen hänga reliefer med grekiska dansfigurer. Utom
denna uppfostran till skönhet, som är hufvudprincipen,
och till dansens plastiska fulländning erhålla barnen
äfven den obligatoriska skolundervisningen. Om de
små lärjungarnas konstnärliga utveckling säger miss
Duncan själf: "I min skola vill jag i min konst
utbilda små flickor, som sedermera i sin ordning skola
utveckla sig till allt större fullkomlighet. Jag skall
icke lära dem att efterapa mina rörelser, ej heller
tvinga dem att inöfva vissa
bestämda, utan gifva dem en handledning
att utveckla de rörelser, som äro dem
natuiliga. Den, som ständigt
observerar ett helt litet barns rörelser, skall
ej kunna förneka att de äro vackra.
De äro vackra, emedan de äro
naturliga för barnet. Men den
mänskliga kroppens rörelser kunna vara
sköna på hvarje utvecklingsgrad,
nämligen så länge de stå i harmoni
med den grad af mognad, som
kroppen uppnått. Rörelser, som äro
denna individuella kropps och denna
individuella själs fullkomliga uttryck,
måste alltid finnas. Därför få vi
icke påtvinga kroppen rörelser, som
icke äro naturliga, utan tillhöra en
viss skola. Hvarje intelligent barn
måste ju förundra sig öfver, att i
balettskolan rörelser öfvas, som stå
i direkt opposition mot de rörelser,
som det af egen drift skulle vilja
göra."** Dock är ju allt detta rena
konstfrågor. Jag betecknade Is?dora
Duncan som en ny kulturs bärarinna:
Ju mer man genom den hos oss
sedan gammalt brukliga baletten
lär sig inse vår nuvarande
kvinnodräkts alla fel, desto tydligare och
förskräckligare skall detuppgåföralla,
huru kvinnokroppens naturliga
skönhet förstöres genom snörlifvets
skruf-städ och desto förr skall det län ge miss
kända skönhetsidealet omvandlas.
Isadora Duncans verksamhet och
exempel predika i mäktika satser en
återgång till naturen och detsamma skola äfven hennes
lärjungar göra, hvarthän de än komma. Detta är
en mycket större lifsgärning, som går vida ut öfver
ramen för hennes egentliga konstnärsverksamhet. Än
en gång må miss Duncans egna ord anföras: "Det är
här ej blott fråga om äkta eller oäkta konst. Det är
en fråga, som berör hela rasens framtid. Det gäller
utveckling till fullkomliga mödrar och födandet af
vackra och friska barn, samt den kvinnliga
idealgestaltens fulländning."
Från denna synpunkt har Isadora Duncans
uppträdande egentligen ännu ej rätt betraktats. Dock
synes mig ryktets höjdpunkt nådd, då man låter den
konstnärligt kritiska värderingen icke enbart komma
hennes person till del, utan att man som det väsentliga
erkänner det, som går ut öfver ramen af hennes eget,
till tid och rum begränsade "jag".
Detta skall öfverlefva henne och dess inflytande
på framtiden kan ännu icke öfverskådas.
* Obs. att artikeln syftar på tyska förhållanden. RED.
** Isadora Duncan: Der Tanz der Zukunft (Deutsch. und Englisch. Text) Verlag Eugén Diederich, Jena 1903.
1 Mark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:40:38 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/7/0157.html
