Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 24 December 1905 - Eva Ottilia Adelborg. Af O. R. - General Canroberts besök i Stockholm 1855. Af Novir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
general canroberts besök i stockholm 1855.
Under i sanning minnesvärda förhållanden ingick
året 1855. Det orientaliska krigets lågor flammade
vilda och för att understödja Turkiet, som, om det
ensamt måst kämpa mot sin fruktansvärde fiende
Ryssland, snart skulle dukat under, hade Frankrike,
behärskadt af kejsar Napoleon III, sammanslutit sig
med England. Mot Krim, där krigets vilda drama
hufvudsakligen utspelades, riktades världens blickar i
spänd förväntan på, hvad som komma skulle. Då
spred sig därifrån som löpeld budskapet att
Sebasto-pol, detta Rysslands bålverk, hade fallit. Det säges
att Preussen kort därefter skulle hafva hemställt till
de allierade huruvida icke tiden för
fredsunderhandlingars påbörjande nu vore kommen. Svaret blef
Alexander I:s bekanta ord: "Nu först må kriget börja".
Redan innan de allierades krigsförklaring
utfärdats, hade Sverige afgifvit sin neutralitetsförklaring.
Sympatierna i landet voio dock afgjordt för de
allierade de s. k västmakterna. Äfven konung Oscar I
delade dessa sympatier, och ett närmande till
västmakterna blef följden däraf.
Medförande den svenska serafimerkedjan ankom
ett svenskt sändebud, amiral Wirgin, till Paris, fick
audiens hos kejsar Napoleon och öfverlämnade till
honom å sin härskares vägnar sitt lands främsta or-
denstecken. Man ansåg emellertid i hela Europa att
det svenska hofvet näppeligen under de dåvarande
politiska förhållandena skulle sändt en sådan svensk
beskickning blott för att frambära en ordensdekoration.
Det väckte oro i lägren!
Ryssarnes agenter sökte öfverallt i landet
uppväcka motvilja mot en befarad allians. De allierade,
menade de, skulle blott till tjänaresysslor begagna
en så obetydlig bundsförvandt och väl akta sig för
att låta den dela frukterna af sina segrar. På sin höjd
skulle Sverige kunna få tigga skydd hos dem mot
det retade Ryssland. Men större skulle anledningarne
till farhågor blifva.
Frankrike besvarade Sveriges artighet genom att
sända till dess hof en utomordentlig beskickning,
general Canrobert Några biografiska upplysningar om
denne torde måhända kunna äga sitt intresse.
För att hafva hunnit generalsrang var Canrobert,
vid tiden för besöket i Sverige, tämligen ung. Han
var född 1809 och hade lidigt ägnat sig åt
militäryrket. Först gjorde han sig bemärkt i Afrika och
blef slutligen 1853 divisionsgeneral, och anförde som
sådan vid krigets utbrott l:sta divisionen. Snart
kallades han att fylla den ledigvordna
öfverbefälhafvare-platsen men dröjde ej länge i denna ställning utan
återvände till Frankrike. Det var då kejsar Napoleon
sände honom på beskickningen till vårt land.
När det började berättas om hans tillämnade färd
till Stockholm, spredos allehanda rykten om
ändamålet med hans beskickning. Man visste visserligen att
han medförde till konung Oscar hederslegionens
storkars, men om man redan ansett det föga troligt, att
amiral Wirgin sä dts till Paris blott för att Öfverlämna
en orden, så föreföll det dock ännu märkvärdigare,
att den man som kort förut fört de Iranska trupperna,
skulle komma till vårt land för ett så jämförelsevis
obetydligt ändamål.
Så ändtligen kom generalen.
Från första stund, han satte sin fot på
Stockholms jord, ägnade honom dess invånare en
storslagen hyllning. Man gaf de mest otvetydiga
uttryck åt sina sympatier för generalen och hans land
och monark.
Ur en dåtida tidning må följande anföras.
"Denna sändning har alltså blifvit oss en
välkommen anledning att inför världen ånyo få gifva
tillkänna vårt varma deltagande för en sak, som vi anse
vara rättvisans, sanningens, civilisationens. — Den
hyllning, som hembäres general Canrobert, gäller
således icke blott en utmärkt personlighet, som äger
hela vår aktning; den gäller äfven det franska
hjältemodet, som eröfrat hela vår beundran, den gäller än
ytterligare och den gäller främst den sak, för hvilken
de franska vapnen för närvarande strida, och för
hvilken general Canrobert varit en af de mest
framstående kämparne."
Den 7 november hade generalen sin första audiens
hos konung Oscar. Det var som ett fullkomligt
triumftåg för honom upp till slottet. I ett dåtida referat
läses bl. a. följande:
"Redan vid 12-tiden var hela vägen från
Brunkebergstorg öfver Gustaf Adolfs torg och Norrbro å
ömse sidor späckad med otaliga massor af åskådare.
Strax efter V2 1 nedkom tåget på Gustaf Adolfs torg.
Alla hufvuden blottades, och ett väldigt tordönslikt
hurra uppsteg från de täta massorna. Canrobert,
klädd i en lysande generalsuniform i blått och rödt,
besvarade med en böjning på hufvudet folkets
hälsning. Samma entusiastiska jubel förnyades på flera
ställen under vägen. Öfverallt aftog man hattarna.
På borggården voro hurraropen starkare än någonsin.
Vid återfärden samma scener och samma hyllning."
Under sin vistelse i Stockholm besökte Canrobert
en gång teatern. Biljettpriserna sprungo den gången
J
PENNTECKNING AF OTTILIA ADELBORG.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
