Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 15. Den 7 Januari 1906 - C. R. Nyblom. Helene Nyblom. Af N.-R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
carl rupert nyblom.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
KVAR S DAOS fotograf i Sthln. Kliché: Bengt Silfversparre.
C. R. NYBLOM
känner si’J stolt öfver att han är finne på faderns sida.
Hans farfader var korporalen Kil vid Nylands dragoner.
I finska kriget var denne med bland de tolf, som
räddade general Löwenhielm ur kosackernas klor, men
fick till minne ett gapande sår af en kosackpik, som
sedermera tog lifvet af honom.
Fadern Anders Nyblom flyttade till Sverige vid
unga år och var skräddaremästare i Uppsala,
sedermera illiterat rådman, och synnerligen uppburen och
populär, icke minst bland studenterna på grund af
sin slående likhet med filosofen, professor Boström,
med hvilken han ständigt förväxlades.
En vårdag just när "Islandsgubbarne" kastades
utför damborden i Fyris såg Carl Rupert den 29 mars
1832 dagen, först at sju syskon — alla nu döda.
Som alla andra gossar nötte han flitigt Uppsala
då ännu knaggligare gator, satt i skinnskodda byxor
i gamla katedralskolan, var under sin nioåriga skoltid
vanligtvis ur sängen kl. 4 och ofta förr om morgnarne,
läste alltid "bredvid" — kolossala pensa i latin,
hebreiska och grekiska — fick redan som skolpojke
Tranèrska stipendiet från universitetet för latinsk
vers-skrifning (200 strofer om året!) och aflade 1850 sin
studentexamen som n:o 1, icke såsom nu inför skolans
lärare, utan för professorerna vid universitetet.
1! En enda sport utöfvade han som ung —
simkonsten, men blef däri en öfverdängare, icke som
trampolinhoppare, men dessmer i vattnet som dykare
och sträcksimmare. Det är nu snart 60 år sedan han
aflade profven till den högre belöningen i simkonsten
för den i Uppsala synnerligen bekante lärare Bojano.
Tiden efter studentexamen tillbragtes fem år som
informator hos brukspatron Rönnqvist vid Åkers styc-
kebruk i Sörmland. Detta var Carl Ruperts lyckligaste
ungdomstid. I fru Rönnqvist fick han sin andra mor
— hans egen mor dog 1849 — hon gaf honom en
stor, varm och glad syn på tingen och uppmuntrade
hans skalde- och kompositörsförsök.
Från den Rönnqvistska tiden förskrifva sig en hel
rad vackra, ännu outgifna sånger vid piano med ord
och mus.k af Carl Rupert, och det var vid denna tid
han som 21 års yngling skref sin af Svenska
akademien 1853 prisbelönade dikt "Arion", sedermera
ton-satt af Jacob Axel Josephson.
Hvad han under dessa fem år hann med är rent
förvånande. Att plugga med tre barnungar, att vara
sällskapsmänniska, födelsedags- och namnsdagspoet,
stående dansör på alla gods i en stor omnejd, att
med familjen tillbringa alla vintrar i Stockholm med
alla dithörande nöjen pius fortsättning med
barnplug-gandet, allt detta tar tid i och för sig, vet en hvar,
men att samtidigt lära sig tyska, franska och specielt
engelska som fullständigt nytt språk, att studera
musik allvarligt — både harmonilära och kontrapunkt,
och så under tiden grundläsa alla digra ämnen för
"gamla graden" med högsta och höga betyg i alla
ämnen med åtföljande doktorsgrad vid 25 års ålder
— det är minst sagdt styft gjort. Också säger Henrik
Schück om honom. Det är bara en enda professor i
Sverige som till följd af sin grundliga allmänbildning
nu skulle kunna taga en omutlig studentexamen och
det är C. R. N.
Men nu raskt vidare!
Strax efter promotionen ut på kondition igen —
denna gång hos Celsings på Hellefors —, så till
Uppsala som extralärare i skolan, så studieresa till
Frankrike och Italien under ett par år med intressanta
resebref hem — i Paris lefde han mest samman med
sångaren Stenhammar, Gunnar Wennerberg och Claes
Lundin, och Italien genomknopade han med renseln
på ryggen tillsammans med norska Aftenpostens
nuvarande redaktör doktor Betzmann, 7 alnar och en
tvärhand lång. (Se "Ett år i södern").
I Ita ien träffade han Helene Roed, en enligt
sägen bländande skön danska, som i sällskap med sin
fader, den i Danmark icke blott kände, utan äfven
berömde porträtt- och historiemålaren Jörgen Roed,
sedermera professor och etatsraad, var ute på
studie-och turistresa i Italien.
Helene Roed — sedermera fru Helene Nyblom
— hade den unge estetikern för resten sett en gång
förut i Paris — och professor Nyblom, som f. n. är
sysselsatt med utarbetandet af sina memoirer och
låtit trycka ett kapitel häraf i kalendern "Nornan" för
1906, berättar om detta sammanträffande:
"Det var en afton i slutet af nov., han (prof. N.
kallar s g han i sina memoirer) satt tillsammans med
några skandinaver på vetandan till Café de la
Ré-gence, dit vi drogos af de skandinaviska tidningarna.
Då inträdde från gatan en äldre man, följd af en ung
flicka, med en "toque" på hufvudet och en rutig
res-schal öfvet axlarna. En af danskarne hälsade på dem,
medan de passerade. "Hvem var det?" frågade förf.
ifrigt. — "Maler, Professor Roed med Datter fra
Kjöbenhavn", var svaret. "De reise i disse Dage till
Rom. De treffer dem sagtens dernede." Det var
första gången han hörde det namnet och såg henne.
Hon reste, som sagdt, några dagar senare, sitt öde
till mötes Han gjorde det samma den 16 jan. 1862,
återsåg henne i Rom och lärde känna henne hos
kompositören Peter Heise och hans fru. Den 12 mars
reste hon hem till Danmark méd sin far, och då voro
deras öden beseglade. Därmed begynte ett nytt lif.
Han tackar ödmjukt Gud därför!"
— 230 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
