Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16. Den 14 Januari 1906 - Franska presidentkandidater. Af Arthur Svale
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
franska presidentkandidater.
FRÅN H. 8. D:S KORRESPONDENT i PARIS.
PAUL DOUMER.
Efter porträtt,
LÉON. BOURGEOIS.
Kliché: Kem. A.-B, Bengt Silfversparre Sthlm—Gbg.
ARMAND FALLIÈRES.
Blir — blir inte. Ja, det Mr just
den fråga som kommer att
sysselsätta hela franska nationen en
half månad bortåt. Hvem skall
intaga platsen som franska
republikens förste medborgare då
presidenten Loubet ser sin
frihetstimma randas undan de
representationsskyldigheter öfver hvilka
han aldrig kunnat nog beklaga sig
återvänder till den ställning af
"simple citoyen" och familjefader
som han under det sista året
aldrig tiöttnat på att framkalla som
sitt ideal.
"Den 18 februari 1906 klockan
fem lämnar jag Elyséepalatset",
förklarade nyligen monsieur Loubet
och till den 16 januari är valet af
hans efterträdare utsatt Till
denna dag är nämligen den
kongress — sammansatt af senatens
och kammarens samtliga
ledamöter — som äger att välja
president kallad att sammanträda i
Versailles. Skaror af arbetare
syssla därute sedan ett par
månader tillbaka med
iordningställandet af den sal i hvilken tredje
republikens samtliga presidenter
fått emottaga sin utnämning till
statsöfverhufvud. Man gör rent
och reparerar, sätter nya öfverdrag
på stolarne, lägger på nya mattor,
ser efter att gångjärn och låsar
inte hunnit rosta ... det är ju hela
sju år sedan salen sist användes; monsieur Loubet
har nämligen haft den endast en gång förr af en
fransk president åtnjutna lyckan att få hålla
statsrodret i sin hand hela den lagstadgade tiden.
Och i kapp med arbetarnes jäkt för att få allt
nytt och ordnadt till den stora dagen gå gissningarne
på hvem som skall blifva den lycklige, på hvem som
skall vilja söka blifva det. Den
ene efter den andre, har man
nämnt bortåt ett tiotal "absolut
säkra" kandidater utan att dock
ens kunna försäkra att de
verkligen ämna uppställa sig som
sådana. Men ju mera valdagen
närmar sig desto mera
koncentrera sig gissningarne kring de
fyra namnen Bourgeois, Doumer,
Fallières och Rouvier.
Léon Bourgeois har vid några
och femtio år beklädt alla
politiska förtroendeposter, har varit
landshöfding, deputerad,
kammarpresident och statsminister. Som
Frankrikes representant vid
Haagkongressen intog han en mer än
vanligt framstående plats. Alla
sociala och filantropiska
institutioner täfla om att få ställa sig i
hans skydd. Bourgeois har den
för en fransk politiker unika
egenskapen att äga allas aktning, icke
ens hans politiskt hätskaste
motståndare veta något ondt att säga
om honom och "vill Bourgeois
bara, så blir han det", har blifvit
till en trossats då det gäller
tillsättandet af någon framskjuten
plats. Men Bourgeois vill så
sällan ... Gång efter annan har han
fullkomligt frivilligt afbrutit sin
politiska bana för att ägna sig åt
resor och sociala studier. Skall
han vilja denna gång. Under det
en del af hans vänner förklara att så är fallet,
försäkras från annat håll att han kategoriskt skall ha
förnekat så skulle vara fallet. Och det bör ju ej förvåna
om denna artistiska aristokratsjäl nöjer sig med att
bara förbli republikens — hederspresident.
En man af helt annan typ är den nuvarande
kammarpresidenten Paul Doumer. Det är mannen som
kliché: Bengt Silfversparre,
PRESIDENTEN LOUBETS
— 253 —
Efter portratt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
