Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16. Den 14 Januari 1906 - »En historia utan namn» af En Ensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
~en historia utan namn.
FÖR HVAR 8 DAG AF EN ENSAM.
— God dag kära bror! Hur är det nu? Det
låg en öm, orörlig glans i den frågandes mörka ögon.
— Åhjo, operationen företogs i förra veckan.
Hon är jämförelsevis kry. Sitter t. o. m. uppe i dag.
Gud kan ju göra underverk, men doktorn sade, att
ett år på sin höjd Rösten svek honom, hela den kraftiga
gestalten skakade af undertryckta snyftningar, och hans
bleka, markerade ansikte var förvridet af smärta.
Den andre stod ett ögonblick stum inför denna
förtviflan. Inom honom brände en smärta lika
intensiv som hos vännen — hennes man — enda
skillnaden var, att han hade ingen rättighet att visa den.
— Hon var solstrålen, som lyste upp vårt hem
med sin värmande glans min lilla kvittrande lärka
— mitt lif — mitt allt här på jorden. Ånyo svek
honom rösten, han tryckte stum vännens hand och
var borta. Denne gick långsamt, utan mål framåt.
Tankarna kommo som en hvirflande ström inpå
honom, minnen, bleka rosor med svag doft.
Han kom ihåg, då han såg henne första gången
vid sin mans arm. Litet omaka sågo de ut, det tyckte
han genast. Mannen, god, älskvä d, gemytlig, men
hvardaglig, hon, ung, ljus och själfull med ett par
djupa, mörka ögon, i hvilka hela lifvets långa
längtan tycktes vara gömd.
Nu mindes han, att han då tänkt, det hon
egentligen ej alls passade för detta jäktande, ytliga lif,
som fördes inom hans umgängeskrets — och hon
tycktes ej göra det häller — nu skulle hon ju snart
gå bort, in i ett nytt, rikt lif, där hennes långa
längtans stjärnehvita dröm skulle blifva en verklighet i
ljus, renhet, frid.
Han kände en brännande åtrå att få se henne
just denna dag, att ännu en gång få känna hennes
svala, hvita hand på sin panna.
Ack, hur hade hon ej varit hans trofasta lilla
väninna, som i sin ungdoms renhet så förtroendefullt
låtit honom pejla i djupet af sin själ, gifvit honom
del af sitt hjärtas alla fina skimrande drömmar, och
framför allt varit för honom ett stöd — en god genius,
som ömt och moderligt deltagit med honom i alla
hans sorge- och glädjeämnen, följt med honom i alla
de stora planer och rika förhoppningar, som han hade
att vänta på sin framstående plats här i lifvet —
varit honom en hjälp så mången gång i frestelsens
svåra stund. De behöfde henne ju så väl de båda
män, som älskade henne — han visste ej hvilken af
dem, som var mest att beklaga mannen som miste
hustrun eller vännen som miste idealet — och hon
måste ju gå bort.
Han gick med snabba steg mot lasarettet och
stod snart med klappande hjärta inne i den långa,
tysta korridoren, där karbol- och eterlukten gjorde
honom nästan bedöfvad.
— 21:an, jo. var så god — en syster visade
honom vägen, och kastade en lång, frågande blick på
den vackre, elegante mannen, hvars mörka, tårfyllda
ögon gaf henne anledning till mången gissning.
— Jag skall höra efter, hur det är, om ni får komma
in just nu. Ert namn? Han hviskade det med af
rörelse halfkväfd stämma, och hon försvann mellan
de tjocka, dubbla dörrarna. — Var så god och stig
in, frun är rätt kry — systern och sköterskan kommo
ut ur rummet och lämnade dörren öppen för honom. Där
satt hon i en bekväm länstol iförd en hvit
morgonkläd-ning ombäddad af hvita kuddar — väntande, spörjande.
Genom den öppna dörren kastade den dalande
solen sina sista strålar i det mörka rummet, insvepte
hela den älskade gestalten i en flod af guld — och
gjorde det blonda håret till en martyrernas skimrande
helgongloria omkring hennes hvita änne.
Så hvit hon blifvit, som en lilja bruten af
stormen med evighetsglans i de stora, mörkblå ögonen!
Han kastade sig ned framför henne, och med det
mörka hufvudet gömdt i hennes hvita knä brast han
ut i våldsam gråt.
— Du — du — käraste — hvarför gråter du?
Oh, hennes hand på hans panna — hvad det lisade,
hvad det gaf ro!
— Jag är nog så förändrad, Stig — jag vet det
— är det så svårt att se mig?
Hennes lilla smala ansikte skälfde till af
återhållen gråt — men hon vann snart åter sin
själfbe-härskning.
— Så roligt att du kom, Stig — berätta mig nu
allt, det är ju så länge, länge sen jag hörde af dig.
Han såg hastigt upp — där låg det där uttrycket
öfver hennes ansikte, som han så många gånger förut
beundrat ett ömt frågande, vaket uttryck — som
då hon ville vara hans egen förtrogna.
Han kände ett sting af smärta, då han tänkte på,
att det kanske var sista gången, som han hos henne
lade ned sina finaste och ädlaste tanke, dem hon
vårdat och älskat lika mycket som han själf–-
orden kommo som en brusande ohejdad ström från
hans läppar — nu — sista gången — nu skulle det
ut — alla hans innersta tankar och ingifvelser — —
hon skulle ta dem med sig upp till himlen, och där
skulle de pröfvas, renas, danas om — och så skulle
hon åter sända dem ned till honom med
inspirationens heliga glöd från ofvan!!! —
Hon hörde intresserad på honom, men den lilla
hvita handen, som varsamt strök hans panna, skälfde
till af trötthet.
— Nej nu nog om mig — hur har jag ej pratat
och tröttat ut dig liten! Berätta mig nu om dig själf!
Hon smålog.
— Om mig är icke mycket att säga, käre Stig,
jag skall ju snart gå bort.
— Är sjukdomen verkligen obotlig?
— Ja, rösten lät onaturligt behärskad, det är
lungorna, som äro angripna, och om ett halfår är jag
nog ej mera här på jorden. Ögonen glänste i tårar,
men rösten lät jublande glad.–-Oh, Stig, jag
har egentligen alltid längtat dit upp, där inga
ojämnheter finnas, där alla smärtor äro öfverståndna och alla
tårar aftorkade. Hur är det Glunten säger, om det
där landet, där de ljusa drömmarna bo! — Jag trår
till det landet, Stig, och jag är så lycklig, att det
snart kommer färdebud!–—
Det hade blifvit skymning ute och nästan mörkt
i det höga. dystra rummet, men omkring hennes hvita
gestalt skimrade reflexen af evighetens aldrig dalande
sol — och sådan han nu såg henne, skulle han
minnas henne genom hela det långa lifvet.
— Säg, vill du då ej stanna kvar här hos oss
— vi behöfva dig ju så väl.–Hon såg länge
och ömt på honom, så böjde hon stilla det blonda
hufvudet, och de små hvita händerna knäpptes som
till bön.–-
–-O, Herre jeg er meget træt
O, Herre skjænk mig hvile
Min sjæl er tung af megen sorg
Min fod af månge mile.
Min fod har traat mängt mødigt steg
For glæden mig at finde,
Og jeg har set al jordens pragt
Men glæden ingensinde.
Og saa min moder smile,
O, Herre! jeg er meget træt!
O, Herre skjænk mig hvile.
–- Farväl älskade Stig, — — jag orkar
inte mera–-
- 255 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
