Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 17. Den 21 Januari 1906 - Carl Wahlund. Af C. J. Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
carl wahlund.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Under hela förra århundradet har, som bekant,
ett märkvärdigt rikt kulturlif frodats omkring ässjorna
och masugnarna uppe i Värmlands skogar, vid dess
väna insjöar och på dess soliga näs. Hvarför ett
sådant kulturområde uppstått just här, är svårt att säga,
men det är ett faktum som bevisar sig själf genom
några af vår odlingshistorias största namn alltifrån
1800-talets gryning intill våra sena tider. När man
läser minnesanteckningarna och brefven, förstår man,
i hvilken drifvande jord och luft de stora
personligheterna växt, men hur myllan blifvit såpass djup och
atmosfären fått en sådan värme just här i detta
fattiga och aflägsna svenska landskap, förblir till en del
oförklarad. De timliga ägodelarna gingo oftast lika
fort som de kommo, och ur någon synnerligen
gammal rikedom och häfd har sålunda det starka andliga
lifvet ej kunnat spira lika litet som ur någon kraftig
beröring och växelverkan med främmande
landsmänniskor och trafik. Vi veta hvilka skatter af antik och
fransk klassisk litteratur Myhrmans bibliotek kunde
bjuda den unge Tegnér. Men detta var mindre
underligt, då de grekiska och romerska auktorernas
studium dock har gamla anor i vårt land och den
franska upplysningstidens och det stora seklets
skriftställare just varit eller voro på högsta modet och
särskildt slogo varaktigare ned i vårt folk än kanske
någonstädes utom Frankrike. Märkvärdigare är, att
stänk af det sydligaste Europas renässansvitterhet
kunde hitta väg upp till de värmländska
brukspatronernas bokhyllor så tidigt som faktiskt blef fallet,
d v. s. ej långt efter det nyromantiken beredt
marken för densamma. Ha värmländingarna äfven i sin
forna afskildhet haft den lynnets liflighet gemensam
med de gamla gallerna, hvilken gjorde dem
namnkunniga som ifriga spanare och spörjare efter allt nytt
och främmande?
Det är sålunda måhända ingen blott tillfällighet,
att detta landskap utom alla sina diktare och
hätda-forskare äfven fostrat två af vårt lands förnämsta
språkmän på det romanistiska området, nämligen
professorerna P. A. Geijer och Carl Wahlund i Uppsala.
Den senare har i dagarna fyllt 60 år, och det är
närmast af denna anledning som H. 8. D. här återgitver
hans bild och några data ur hans lif.
Professor Wahlund är född 1846 i Kristinehamn.
Föräldrarna voro brukspatronen Gustaf Wahlund och
hans hustru, född Vester, också af bruksägaresläkt.
Efter att ha genomgått högre allmänna läroverket i
Örebro, blef Carl Wahlund student i Uppsala 64. Då
ägnade han sig åt studiet af de romanska språken
och företog under det oroliga krigsåret 1870 en 6
månaders resa i Frankrike, Tyskland, England, Italien
och Spanien. 1873 tog han fil. kand.-examen och
blef två år senare graduerad och docent i franska
språket. Dessförinnan hade han ånyo uppehållit sig en
längre tid i Frankrike och följande år reste han åter
dit samt vistades hela läsåret vid universitetet i Paris.
Sedermera har han alltjämt genom ofta upprepade
och ibland årslånga studiebesök i det romanska
språkområdets centralland, men äfven annorstädes i Europa
vidmakthållit och utvidgat de personliga förbindelser
han knutit och den vetenskapliga och praktiska
utbildning han förvärfvat i sitt ämne. Vid åtskilliga
tillfällen har han dessutom eller samtidigt
representerat Uppsala universitet vid franska lärdomsstatens
minnesfäster och högtider, såsom vid Nya Sorbonnes
invigning 1889, vid jubileerna i Montpellier 90, Caen
94 och Lille 95.
Hemma i Uppsala började han sin
undervisningsverksamhet läråret 78—79 dels som hufvudlärare i
franska vid högre allmänna läroverket för flickorf dels
som föreståndare för universitetets romanska semina-
rium. Det senares öfningar har han äfven ledt under
flera följande läsår eller terminer, hvarjämte han vid
olika tillfällen varit förordnad att upprätthålla
examinationen i romerska språk under ordinarie professors
tjänstledighet.
Det är dock icke i främsta rummet som
undervisare professor Wahlund gjort sin betydelsefulla
insats i den romanska filologien, utan det är som
vetenskaplig författare och utgifvare. Med den
generation han tillhör bröt den nyfilologiska riktningen,
hvars lösen framför allt är metod eller källkritik,
igenom inom vårt lands vetenskapliga lif, och en hel rad
af unga krafter på detta och närsläktade områden
bragte den till slutlig seger och en lysande
blomstring i Uppsala. Vi ha redan nämt P. A. Geijer. Från
samma bygder härstammar, den nordiska
språkforskningens stormästare i vårt land, Adolf Noreen, som
jämte Schück och Lundell bildar ett långt utom
Sverige kändt och berömdt klöfverblad. På det romanska
området må vid sidan om Wahlund erinras om hans
medarbetare, den i förtid bortgångne docenten Hugo
von Feilitzen.
I denna omgifning intar Carl Wahlund ett
betydande och bemärkt rum. Han som de andra nyare
svenske romanisterna är närmast en lärjunge af Gaston
Paris, men ingen af de öfrige torde ha stått mästaren
så nära som han. Paris hade tillägnat sig tyskarnes
stränga vetenskaplighet, och ingen kan härutinnan
öfverträffa hans svenske efterföljare. Allra påtagligast
kommer kanske den moderna metoden till synes vid
utgifvandet af forntexter, och häri stå Wahlunds
editioner som mönster, hvilka ställa honom fullt i
jämnbredd med de förnämsta editorer i utlandet, en
Wende-lin Förster och andra och beredt honom ett
grundfäst anseende inom fackkretsarna.
Hans två hufvud verk på detta område äro "Les
Enfances Vivien" en gammalfransk s. k, chanson de
geste, utgifven tillsammans med Feilitzen, samt de
tre arbeten som hänföra sig till diktningen om Sankt
Brendan, en irländsk munk, kring hvilkens namn
småningom samlade sig ett från de mest olika håll
härstammande legend- och sagostoff. Grundtemat är
motivet om den västerut i hafvet belägna
"Lycksalighetens ö" eller "Äppelön" Avalon. Det heterogena
stoffet kristalliserade sig till ett slags äfventyrs- och
reseroman på latin i slutet af 11 årh. hvilken är af
det största litteratur och kulturhistoriska intresse.
Boken öfversattes till flera olika språk och torde ha
medverkat till uppkomsten af de föreställningar och
tankar som ledde till Amerikas upptäckt. Det är två af
dessa öfversättningar, den gammalfranska och den
provencalska, som Walflund utgifvit med en flit och
noggrannhet, hvilka söker sin like. Brytande med
den föregående normaliseringsprincipen har han i
stället tryckt de olika hufvudmanuskripten bredvid
hvarandra.
Detta arbete torde han själf betrakta som sitt
förnämsta verk, ehuru "Les Enfances Vivien" alltjämt
anses behålla sin plats på höjden af modern
vetenskaplighet. Bland hans öfriga talrika skrifter nämna
vi "La belle Dame sans Mercy", en dikt at en af
Wahlund upptäckt fransk renässansskaldinna, Änne
Målet de Graville, det lilla praktverket "Sagan om
rosen" öfversatt i orginalets versmått och illustrerad af
Carl Larsson, "Den heliga Birgitta tillskrifna 15 böner"
efter ett unikt manuskript i Nationalbiblioteket i Paris,
vidare bibliografier om de gammalfranska s. k.
Strass-burgerederna och kataloger öfver sitt eget storartade
gammalfranska och provencalska bibliotek. Detta
donerade han, som bekant, härom året till universitetet
jämte anslag till dess vidare förkofran.
De docentstipendier han innehaft ha alltid oaf-
- 262 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
