Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 19. Den 4 Februari 1906 - »Moln» af R. Berndes - Från Mozartjubileet i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Det ryckte till kring hans mun, och en svag
blekhet öfverför hans drag. Kanske berodde denna
förändring också på, att ett litet moln tillfälligtvis
-skymde solen.
— Är det så, att du ej själf känner, huruvida jag
fortfarande håller af dig som förr, så vill jag ingalunda
söka med ord öfvertyga dig därom. Men du har rätt,
fullkomligt rätt i hvad du sade om skilsmässa, ty om
vi ej lyckas förstå hvarandra nu, kunna vi ej heller
gifta oss. Samlifvet komme att bli ett enda
missförstånd. Bäst därför att vi skiljas, ju förr dess hällre.
Han reste sig och såg frågande på sin fästmö,
men som intet svar kom öfver hennes läppar, tog han
hennes tystnad för ett medgifvande, att han slutligen
förstått henne.
Han stod fortfarande kvar och vred på ringen,
men flickan hvarken såg upp eller lät höra ett ord.
I — Skola vi nu genast... eller skola vi för syns
skull ännu några dagar bära våra ringar! Frågan
arbetade sig fram mellan hans läppar.
Hon ryckte till som om han slagit henne.
— Nils, utropade hon i hjärtskärande ton, är det
ditt allvar!
— Du vill ju ha’ det så.
— Nils, Nils, älskar du mig verkligen? Nej, då
kunde du ej vara så hård!
Återigen blef det tyst en stund. Den unge
mannen stod kvar i samma ställning, men slutligen smög
han sig sakta nedåt vägen. Inom sig själf måste han
erkänna, att han för ingen del önskade skillsmässa.
Ej häller kunde han undgå att känna sitt eget
samvete ogilla hans uppförande, ehuru stoltheten hindrade
honom att räcka handen till försoning. Möjligen
fruktade han också att möta sin fästmös förebråelser;
däraf hade han fått nog. Han, en fri, kraftig man,
skulle låta öfvermanna sig af en flickas nyckfulla
lynne.
Hvarje steg, som aflägsnade honom från fästmön,
kändes som knifhugg och fötterna började blifva tunga
som bly. Han såg sig förstulet tillbaka. Flickan låg
på knä med hufvudet tryckt mot stenens mjuka mossa.
Hon skakade i häjdlös gråt. Det rika, vackra håret,
som han smekt så mången gång, hade fallit ned öfver
hennes vänstra skuldra och dolde ansiktet för honom.
Det kändes som glödande järn i hjärta, och han
stirrade förtviflad framför sig. Han tog ett steg tillbaka,
men genast uppreste sig stoltheten och hindrade
honom att följa sitt hjärtas första goda ingifvelse. Då
nåddes hans öra af ett och annat ord mellan
snyft-ningarne:
— Nils, Nils, jag har varit stygg! O, Nils förlåt,
kom!
Se’n vek allt för en enda tanke, tanken på den
älskades sorg och smärta. Med några hastiga språng
nådde han flickan, böjde sig ned bredvid henne och
lade sin arm om hennes darrande midja så lätt, så
varligt, som om han tagit i ett barn.
— Greta, förlåt och glöm!
från mozartjubileet i stockholm.
Etthundrafemtioårsdagen af Mozarts födelse har,
som naturligt är, firats på många ställen i världen,
med särskilda fästrepresentationer, o. s. v. K. Teatern
i Stockholm uppförde på själfva minnesdagen den 27
januari "Don Juan" med ny utstyrsel och en del andra
nya sceniska arrangemang, hvilka dock af
musikrecensenterna varit föremål för mycken kritik. Den
28 januari gafs å K. Teatern "Trollflöjten" och den
29 "Figaros bröllop" — alltså en liten Mozart-cykel. Vi
lämna här bilder af några af hufvudrollernas innehafvare.
Från vänster: Hr Forsell som "Don Juan"; Fru Östberg som "Nattens drottning"; Fru
Hellström som "Pamina" och Hr Malm som "Pamino".
_ „ _ _____„. ,„,„„„,„„„ , „ Klichf: Kern. A.-B. Bengt SHfvmparre Sthlm—Ohg.
" s™™»™*™™*"- »DON JUAN» OCH »TROLLFLÖJTEN» Å K. TEATERN. "
— 297 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
