Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21. Den 18 Februari 1906 - Från svenska scener - »I vägen» af Vera Sander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från svenska scener.
"Madame Sans-Gène", det bekanta skådespelet af Sardou,
har under titel "Hertiginnan af Danzig" gjorts till operett af
ett par engelsmän och uppfördes för första gången på
Östermalmsteatern i Stockholm den 12 febr. I handlingen är
all politik borttagen och i stället ett romantiskt och barnsligt
kärlekselement infördt. Konflikten uppkommer, därigenom
att kejsar Napoleon vill tvinga hertiginnan Lefebvre, den
forna tvätterskan, att såsom alltför ofin i sina fasoner och
därigenom stötande hofvet skiljas från
sin make. Men hertiginnan reder sig
naturligtvis godt mot Napoleon.
Musiken i operetten är pigg
och lättflytande, och direktör
Ranft har bestått pjäsen en för [-Stockholmsförhållanden-]
{+Stockholmsförhål-
landen+} rent af
öfverdådig uppsättning.
Fru Emma Meissner
är en käck
tvätter-ska-hertiginna, och
Bror Ohlson, som
förut på Dramatiska
teatern spelat
Napoleons roll i
talstycket, innehar samma
roll i operetten, där
Napoleon icke
häller sjunger, utan
talar och O. är
alldeles utmärkt som
den tyranniske
im-peratorn.
b. 8 d„ s-iwkuolmhhvtooraf. FRU EMMA MEISSNER OCH HR BROR OLSSON. mympm
i vägen.
BERÄTTELSE FÖR HVAR 8 DAG AF VERA SANDER.
Under tre generationer hade det gamla
herresätet gått i arf inom släkten. Så vidt möjligt hade
man försökt att såväl inom som utom hus bibehålla
forna tiders skick och sedvänjor. De gamla vallarna,
som från början anlagts för att skydda egendomen för
öfverfall, funnos ännu till största delen kvar, likom
man alltjämt nattetid hörde den gamle nattväktaren
sjunga sin entoniga visa, där han med hornlyktan i
ena handen och en väldig knölpåk i den andra gjorde
sin rond kring knutarna. I de rostiga låsarna sutto
ännu samma jättelika nycklar som i farfars fars tid,
och de mossbelupna aplarna ute i köksträdgården sågo
mer än lustiga ut med sina påspikade brädlappar.
Man försökte i det längsta hålla dem vid lif, efter som
godsets förste ägare egenhändigt hade planterat
dem.
Det var en gängse sed, att den siste herren till
Granberga alltid tog sin bostad i gårdens corps-de-logis,
ett stort tvåvånings trähus, utan alla grannlåter eller
utsirningar, och med en väldig halfcirkelformig
stentrappa midt på ena långväggen ut emot gårdsplanen.
I vinkel häremot låg "flygeln", ett mindre
envåningshus, likaledes af trä, och med väggarna alldeles
öfver-vuxna af kaprifol. Detta lilla näste var i all sin
enkelhet vida mera tilltalande än det stora, nakna åbäket
uppe på gårdsplanen. Det bestod sig dessutom med
ett slags verandaliknande utsprång, där far om som
markvällarna kunde sitta och "dra" sin långpipa. När
den nye ägaren, d. v. s. äldste sonen, förde sin brud
hem till Granberga, stod stora byggnaden ommöblerad
och uppfiffad, färdig att ta emot unga herrskapet, medan
de gamla fingo maka åt sig och ta sitt residens nere
i flygeln. Detta var nu en gång för alla häfdvunnen
sed inom släkten, mot hvilken det aldrig fallit någon
in att bryta. Så hade det också nu för fjärde gången
under tidernas lopp ändrats och rustats i ordning i
det nya boet. Men utomhus fick där aldrig vidtagas
några förändringar. Det skulle nästan betraktats som
ett helgerån. Invändigt stod det däremot den blifvande
husmodern fritt att styra och ställa efter behag.
Så viktig gubben Nils kände sig, där han satt och
tronade på kuskbocken af den gamla familjelandån.
klädd i splitter nytt livré och med "patriotiska
sällskapets" stora guldmedalj blänkande på bröstet. Men
så var det nog hellre inte många kuskar, som under
sin tjänstetid fått skjutsa tre brudar hem till gården.
Fina och fagra hade de varit alla tre, men allra
vackrast tyckte han ändå, att den första varit, fru Märta,
som hon kallades af godsets folk. En sådan fru
skulle Granberga nog aldrig mera få skåda. Han ville
släppa till tårarna, så fort han tänkte på hvilken sorg det
var, då hon bäddades ner, där ute i den stora familje-
- 328 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
