Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21. Den 18 Februari 1906 - »I vägen» af Vera Sander - R. M. E. C. Björnstjerna - Det högre armébefälet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
r. m. e. c. björnstjerna.
det högre armébefälet.
I sitt 80:de år ingick d. 10 febr.
generalmajoren Roger
Magnus Eugen Curt Björnstjerna.
Underlöjtn. vid Svea Lifgarde
46, öfverste och sekundchef
därstädes 73, generalmajor i
armén 86, generalbefälhafvare i
5:te militärdistriktet (nu sjette
arméfördeln.) 88; afsked med
tillstånd att som generalmajor
kvarstå i generalitetets reserv 94.
Till öfverste o. chef för
Vestmanlands reg:te efter öfverste
C. C. Vogel, som beviljats
afsked, har utnämnts
öfveradju-tanten o. öfverstelöjtnanten vid
generalstaben Pehr Richert
Hasselrot. Af öfverste Vogel
ha vi tidigare (årg. VI: 37)
lämnat porträtt. Öfverste Hasselrot
är f. 61. U.-löjtn. vid Kronob.
reg. 80, löjtn. vid Gen.-staben
90. Lärare vid Krigshögskolan
93—02, stabschef v. 4:de
arméfördeln. 98—1900, sousch. i Landtförsv.-dep. Komm.-Exp. 1900—01, afdeln.-chef vid Gen.-stabens
Kommunik.-afdeln. 01, vid Statist.-afdeln. från 03, öfverstelöjtnant vid Gen.-staben s. å.
grafven. Det kändes precis som om solen för alltid
hade gått ned bakom Granberga ås.
Och nu gick där redan en ny fru Märta och
styrde och ställde på gården. En sådan där fin
Stockholmsfröken kan tänka, som lärt att sjunga i Paris
och kunde tala tre språk flytande. Hon hade förstås
också hunnit att gå igenom en hushållsskola i
Stockholm för att inte komma allt för okunnig till det nya
hemmet. Men så mycket måtte det inte varit
bevändt med hennes insikter i landthushållning.
Det var inte mer än det bar sig, att hon kunde
skilja ett får från en kalf och en ko från en häst.
Och la’gårds-Pelle skrattade i mjugg, där han
bredbent och säflig gick och kikade på henne, då hon
lyfte upp sina spetskantade kjolar för att inte söla ner
dem på ladugårdsgolfvet. Men ungherrn log så
hjärt-innerligt belåtet åt hennes lustiga misstag. Han var
förälskad upp öfver öronen och skulle inte för allt i
världen velat byta bort sin eleganta lilla hustru.
Bevars väl! Han var rik nog att hålla sig med en
hushållsfröken om så skulle behöfvas. Och dessutom
såg nog morsgumman hälst, att hon fick stå kvar vid
styret än så länge.
Men det fanns en person på Granberga gård,
som, trots alla tidens växlingar, fick stanna i obestridd
besittning af sina, en gång tillerkända privilegier.
Och det var den förste ägarens gamla syster,
mamsell Fredrika. Hon var den äldsta kvarlefvande af
Bergfeldtska släkten och räknade sina modiga åttio
vårar. Rak i ryggen som ett tändt ljus, satt hon i
sin stora korgstol och stickade, med glasögonen på
näsan, och den stora familjebibeln uppslagen framför
sig på fönsterbordet. Hon hade haft sin egen historia,
fast inte så många kände till den. Att hon haft en
stor sorg i sina unga da’r visste dock litet hvar, och
att det var denna, som gjort henne så där sluten och
tvär utaf sig. Hon hörde till det slags människor
som, oförstådda af världen, stänga sig inne med sina
minnen och döma sig själfva till ett slags frivilligt
klosterlif. Det påstods, att hon i sin lefnads vår varit
hemligt förlofvad med en kusin på mödernet, som
läste på prästexamen. Vid några och tjugo år bröts
hans förhoppningsfulla bana af en lömsk sjukdom
och en förtidig död. Och samtidigt därmed bröts
också mamsell Fredrikas förr så ljusa lefnadsmod.
Med orubblig envishet tillbakavisade hon sedan
under årens lopp det ena förmånliga anbudet efter det
andra och drog sig allt mer och mer undan ifrån
umgänget med sina jämnåriga. Då brodern gifte sig och
öfvertog gården, behöfde han pängar för att lösa in
brödernas andel, och det var då syster Fredrika
erbjöd honom att öfverta hennes del af arfvet mot att
hon för lifstiden fick disponera ett par rum i stora
byggningen samt kvartalsvis lyfta det lilla belopp, som
hon ansåg sig behöfva för sina blygsamma behof.
Inte för allt i världen skulle hon velat flytta från det
gamla hemmet, och lika motvilligt skulle hon ha
funnit sig i att befatta sig med några hushållsbestyr.
Det kändes obeskrifligt tryggt för henne att veta, det
hon framgent som hittills kunde få gå till dukadt bord
och sitta i sina gamla, kära rum, där allt minde henne
om framfarna, lyckliga dar. Så hade hon år för år
åldrats i kapp med de gamla aplarna och väntade
såsom de, stilla och undergifvet på den slutliga
förgängelsen.
Under broderns lifstid behöfde mamsell Fredrika
aldrig sakna något, hvarken i det ena eller andra
afseendet. Svägerskan beundrade henne för hennes
trofasta ungdomskärlek och hittade på tusen små
ömhetsbevis, hvilka alla mottogos med låtsad liknöjdhet, men
ändå i grunden gjorde den gamla outsägligt godt.
Så hade de små brorsbarnen kommit ett efter annat
och kastat strimmor af sol öfver hennes ensamma väg.
Och medan hon såg huru de frodades och sköto i
höjden grånade håret allt mer på hennes egen hjässa.
Hon såg sina kära bäddas ned i grafvarna, men ännu
dröjde liemannen att hämta henne, som dock minst
af dem alla hade hemortsrätt här nere. Nu satt hon
och såg från sitt fönster hurusom en ny liten telning
bars omkring ute i solskenet. Det var broderns
sonson, en liten ljuslockig, knubbig pys, som i sin
ordning skulle bli herre till Granberga. Mamsell
Fredrika höll nu för tiden mest till nere i flygeln. Hon
kände sig liksom afdankad hon också och trifdes inte
så bra som förr uppe i sina gamla rum. Den unga
frun spelade och sjöng halfva dagarna, men det var
en sådan där nymodig musik som mamsell Fredrika
- 329 —
FOto. Hf AH X DAG. Kiirhl ■ Henat SUfrmvam.
R. M. E. C. BJÖRNSTJERNA.
Ingick den 10 febr. i sitt 80 de år.
Foto. Hertzberg Stoeklmim n-ttchii Bengt Silfperipam
P. R. HASSELROT.
Nyutn. till öfverste o. chef för Vestmanl. Reg:te.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
