Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21. Den 18 Februari 1906 - »I vägen» af Vera Sander - Från Riksdagens utskott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
inte förstod sig på. Och knappast förgick någon dag,
utan att det var främmande. Ofta dansades det till
långt in på nätterna i stora salen ofvanpå, rakt öfver
hufvudet på mamsell. Sådana nätter fick den gamla
knappast en blund i ögonen, men det var det
minsann ingen som frågade efter.
Lifvet hör de unga till, och de gamla få maka åt
sig. De kunna väl inte i evighet få stå och förhindra
jorden häller. Direkt var det förstås ingen, som sade
något sådant, men mamsell förstod det utan ord, fast
hon i själfva verket inte kunde underlåta att hålla
ungherrskapet räkning för, att de lade band på sin
motvilja och bemötte gumman höfligt.
En kväll låg hon som vanligt vaken och hörde
huru vagnen körde fram till stora trappan för att skjutsa
ett par långväga gäster till stationen. Hon låg och
lyssnade till vagnsrasslet, som så småningom dog bort
i fjärran, medan värdfolket ensamma återvände in i
salongen. De voro upprymda och pratade högröstadt.
Någon lust att gå till sängs måtte de inte haft, ty frun
slog sig ner vid pianot och stämde upp en af sina
konstbesynnerliga arior. Mannen satt och hörde på i
den lilla hörnsoffan alldeles bakom mamsell Fredrikas
hufvudgärd. När sången var till ärfda kom hon bort
till honom och det blef ett fasligt kuttrande. Mamsell
Fredrika såg i andanom huru hon smög sig intill
honom och hur han böjde sig ned emot henne och
kysste henne. Fastän de bara talade halfhögt hörde
den gamla hvartenda ord där hon låg. De
resonne-rade om huru de bäst skulle kunna ändra om
våningen för att få den ändå bekvämare.
— Det är bra dumt, hörde hon frun förtrytsamt
säga, att gamla faster skall ta upp de bästa rummen.
Kunde man inte lata gumman flytta upp i andra
vaningen.
— Nej, hvad tänker du på? Hur skulle hon,
som är så gammal orka gå i trapporna. Och för
resten har hon bott här nere hela sitt lif.
— Ja, kom det resigneradt, då får man väl lugna
sig så länge. Hon kan väl inte lefva i evighet häller.
Tänk, så bra det skall bli att ha det stora solrummet
till barnkammare.
Hvad mannen svarade, hörde mamsell Fredrika
inte. Det ringde och susade för öronen på henne.
Det kändes så outsägligt bittert detta, att där inte fanns
plats för henne längre i det gamla barndomshemmet.
Aldrig hade hon känt sig så öfvergifven och bortglömd.
Hon gömde hufvudet i kudden och lät tårarna tillra
utför de fårade kinderna.
Dagen därpå kände hon sig så ovanligt trött. Det
kom sig väl af, att hon sofvit så litet på natten. Men
fram på förmiddagen blef hon kryare så att hon kunde
äta middag nere i flygeln som vanligt.
Brorsonen tyckte till och med, att han inte på
länge sett henne så intresserad och liflig, och efter
kaffet ville gumman nödvändigt ha honom med sig
upp för att prata med honom mellan fyra ögon. Det
var inte i går någonting sådant händt. Men efter den
dagen var mamsell Fredrika inte riktigt sig lik. Hon
talade ouppörligt om att flytta ifrån sina gamla rum.
Där var för varmt och soligt, och hon trodde bestämt,
att hon skulle trifvas bättre nere i flygeln. Ingen fäste
sig dock vid hennes griller. Gamla människor få ju
merendels så besynnerliga idéer.
En morgon, då den lilla tjänsteflickan bar upp
frukostbrickan, fann hon till sin förvåning, att
mamsell Fredrika, som brukade vara en sådan ottefågel,
ännu låg kvar i sängen. Men hon nändes icke väcka
henne, utan smög sig ut igen. Hela den dagen och
tre hela dagar därtill fortfor mamsell Fredrika att sofva
och under sömnen gick hon med ett leende på
läpparna så oförmärkt in i den eviga hvilan. Man
hittade ett bref i hennes skritbordslåda. Det var adres-
seradt till unga frun, och under utanskriften stod det:
"Till en barnkammarmöbel åt lillen från gamla faster".
Unga frun kände det som om något fastnat i halsen,
då hon öppnade kuvertet. Inuti låg mamsell
Fredrikas sista kvartal, som hon lyftat nyss förut. Hur i
all världen hade gumman kunnat gissa sig till, att de
just önskat sig en barnkammarmöbel? Ingen hade
nämnt ett ord därom. För första gången kände unga
frun sig tacksam mot mamsell Fredrika. Det rörde
hennes modershjärta, att den gamla ungmön tänkt på
deras lille älskling så i det sista. När allt kom
omkring kanske hon känt på sig att hon började bli
öfverflödig. Redan samma kväll skrefs det till
Stockholm efter priskuranter, och dagen därpå skickades
det bud till staden efter målare och tapetserare.
Men gamle Nils skjutsade mamsell Fredrika på
hennes sista färd ifrån Granberga. "Hvem tro resan
gäller härnäst?" undrade han, då han vid hemkomsten
ledde in hästarna i stallet och strök dem öfver de
svettiga ryggarna. Och de vände på hufvudena och
gnäggade som hade de velat säga: "Ja, nu är det tid
på, att du också makar åt dig". Men ute i
köksträdgården stå de gamla aplarna ännu i dag. Ingen näns
att hugga ner dem. "De stå ju inte i vägen för
någon", säger godsherrn.
Och det har han rätt i.
statsutskottet.
(Till fotografien å nästa sida.)
H. 8. D. fortsätter härmed serien af för tidskriften
specielt tagna fotografier öfver de olika utskotten vid
innevarande års Riksdag.
Statsutskottet, som skall undfå del af konungens
angående statsverkens tillstånd och behof till
riksdagen aflåtna proposition och äga tillgång till alla
statsverkets räkenskaper och handlingar, åligger att granska,
utreda och uppgifva stats- och riksgäldsverkens
tillstånd och förvaltning samt föreslå ej mindre hvad till
fyllande af deras behof erfordras, sedan nödiga
indragningar och besparingar blifvit iakttagna, än äfven
beloppet af de summor, hvilka, jämlikt 63 §
Regeringsformen, skola för särskilda händelser afsättas, så ock
att uppgifva, huru mycket bör genom bevillningar
utgöras.
Utskottet tillkommer ock att efterse och granska,
huruvida gjorda eller förordnade utbetalningar af
statsmedlen icke öfverstigit beloppet af de hufvudtitlar,
hvilka af riksdag uti uppgjord statsreglering blifvit
fastställda, och huruvida utbetalningarne äro grundade
på behörigen upprättade stater, eller konungens med
vederbörlig kontrasignation utfärdade anordningar, samt
styrkta med behöriga kvittenser af dem, som medlen
emottagit. Skulle, mot riksdagens beslut, de till
någon hufvudtitel anslagna summor befinnas dragna till
andra ändamål än dem, som under samma
hufvudtitel höra, eller något af riksdagen fastställdt anslag
befinnas öfverskridet, skall utskottet hos kamrarne
göra anmälan emot den ämbetsman, som en sådan
anordning kontrasigneradt, hvarefter förfares enligt 106
och 107 §§ i Regeringsformen. Ej må dock, emot
föreskriften i 90 § Regeringsformen, utskottet i något
klander af konungens gjorda anordningar ingå; ej
häller de för statsutgifterna redovisande tjänstemän
personligen för utskottet eller riksdagen till ansvar
ställas, utan må, där så nödigt finnes, hos konungen
af Riksdagen anmälas de anledningar, som förekommit
att mot någon sådan tjänsteman i laglig ordning
ansvar yrka.
— 330 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
