Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 25. Den 18 Mars 1906 - En stund vid Pontus Wikners graf. Af Maria Annerstedt - Helfrid Kinmansson †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Foto~ DtüiUrrrn, Upsala,
PONTUS WIKNERS GRAF å Uppsala kyrkogärd.
innersta märg. Tror du, att den stora
trädgårdmästaren skulle behandla mig så — jag har ofta för mig
själf tänkt: Så verkligen grymt och skoningslöst, ty
mina kval hafva stundom varit så underligt
tillspetsade, som man annars brukar finna det endast i
tragedien — om han funnit, att saften, som flyter uti
trädens grenar, vore fullkomligt frisk och ren? Säkert
inte. Men jag är i sanning glad öfver den tuktande
uppmärksamhet, hvilken den store örtagårdsmästaren
ägnat mig. Den är en borgen på det, att jag kan
blifva ett duktigt träd i Hans gård och att jag en gång
skall blifva verkligt ren. O, om du visste hvad jag
älskar renhet, hvad min själ trängtar efter den! Rena
anletsdrag, en ren stämma, ett rent öga, en ren känsla,
en ren tanke, en ren vilja, dessa äro för mig drag af
himlen."––-
Vi få genom dessa hans egna ord en tillräckligt
djup inblick i hans rika lidandes lif, och däraf kunna
vi ock fatta hans stora mänsklighet om jag så får
kalla det — hans kärlek till alla, särskildt till alla de
af sorg kvalda människohjärtan, som öfver allt mötte
honom i hans väg, som girigt och törstigt sökte
förståelse och kärlek hos honom. Och han förstod ock,
att intet så som lidandet är ett reningsmedel,
hvarigenom Gudsbilden klart danas fram. När han —
någon gång här och där — såg några drag däraf, finner
han ock något af himmelen.
Nu är hans törst mättad, hans längtan stillad, där
han står inför människones son. Frågorna hafva
tystnat, han har fått dem alla besvarade och gåtorna
lösta; han ser nu fullt och klart in i djupet af den
rikedom och visdom och kunskap som finnes hos
Gud; tron är förvandlad i åskådande, men — en ton
tränger sig hit ned till dem, han lämnat här, den ljuder
så outsägligt ren och klar från oförgänglighetens land:
"Nu behöfver ej min ande
mer med Tomas ängsligt spörja;
hvar är vägen? — Nu behöfver
ej min tanke rådvill leta
efter sanningen i gruset
af de ramlade systemen.
Nu behöfver ej mitt hjärta
tråna bort i ändlös trånad
efter lifvet, som det lefves,
i osäglig, helig kärlek:
Allt jag funnit, allt jag vunnit
i den ende, som är vägen,
som är sanningen och lifvet."
Under det jag så stod och hörde, såg och
lärde-inför grafven, väcktes jag ur mina drömmar af att en
liten ärla flög ut bakom bystens rygg. Hon såg sig
oroligt omkring, och då hon fick se mig, vågade hon
sig icke riktigt fram. Jag började ana, att hon bakom
bilden hade sitt lilla bo, och så var det ock — när
jag böjde mig framåt såg jag det lilla redet. Hon
visste hvad hon gjorde den lilla ärlan, då hon där valde
sitt bo — ingen tänkte där på att plundra, skada eller
störa — där var hon skyddad för både storm, oväder
och fiender. — En gripande bild af huru äfven de
små och värnlösa funnit skydd hos Pontus Wikner.
Men jag måste slita mig från den kära grafven, jag
fick ej stanna längre; hvad jag funnit fyllde dock mitt
hjärta med tacksägelse. Jag hade ej hunnit många steg
från grafven, då jag såg en ung student hastigt komma
emot mig. — Säg mig, frågade han, hvar är Pontus
Wikners graf? Det var, som om han visste, att jag
kom därifrån, och då jag visade honom till grafven,
skyndade han dit. Han var en af de finska
studenter, som för tillfället gästade vår lärdomsstad.
Jag kunde ej låta bli att tänka på Wikners ord: "O
hvad jag törstar efter sådana själar", då jag såg den unge
mannens ifriga steg mot grafven. Måtte han där få
erfara något, af hvad jag förut fått mottaga, måtte
han kunna tränga sig genom dunklet, mörkret, som
gärna lägrar sig kring våra grafvar, och i tron blicka
in djupt i hans väsen, som är vägen, sanningen och
lifvet.
Maria Annerstedt.
HELFRID KINMANSSON. †
En af svenska skådespelarkonstens allra främsta.
Helfrid Kinmansson har gått ur tiden. Dotter af
den store Olof Ulrik
Torsslow och maka
till Gustaf
Kinmansson, var hon på sin
tid en
utomordentligt uppburen
skådespelerska. Hon
började i den naiva
genren men höjde
sig alltmer till de
stora gripande
uppgifter hvilka gåfvo
hennes namn glans
och rykte.
Hon afled den 12
mars i Stockholm vid
75 års ålder.
Efter ett gammalt portrutt.
— 396 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
