Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 25. Den 18 Mars 1906 - En stund vid Pontus Wikners graf. Af Maria Annerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN STUND VID PONTUS WIKNERS GRAF.
Junisolen strålade
brännande ned öfver gatorna i
Uppsala, och hettan kändes
olidlig. De löfrika
promenaderna, parkerna och
lundarne, hvari den täcka
staden liksom ligger inbäddad,
gåfvo dock åt vandraren
skuggrika, sköna platser till
hvila och skydd.
För att finna en sådan
plats ställde jag mina steg
in på den lummiga och väl
vårdade kyrkogården. Huru
svalt kändes det ej här inne
i skuggan af de höga
skyddande träden! Man kände
att här hade oron, brådskan
därute i staden intet att
skaffa — innevånarna här
hade arbetat ut.
Hvarje gång foten
beträder "de dödas åker", gripes
djupet af min varelse af en
känsla af vanmakt inför
förgängelsens obevekliga lag
Trots den härliga
midsommarskrud, som naturen nu
hade iklädt sig, trots att
hvarje grässtrå, hvarje buske
och träd talade sitt tysta,
men vältaliga språk om
ny-vaknadt lif, firade döden
dock här en triumf, en
seger öfver lifvet. Voro icke
dessa som nu genomgingo
förgängelsens process där
nere i jorden under mina fötter, bevis härpå? Hade
icke hvar och en af dem lefvat ett lif här på jorden
Samma friska, synliga lif, som nu hvarje gräs och
blomma inför mina ögon — och var icke deras lif
förgängligt — likt naturens. Om några månader skall
äfven detta lif — jag nu såg — vara sköfladt och
borta och vinterns bårtäcke vara lagdt öfver det hela,
det har då endast delat allt annat lifs natur — att dö.
Under det mitt hufvud arbetade med sina tankar
och jag vandrade bland grafvarna, måste jag vika af
från en af gångarne för att slippa möta den skara
sörjande som nyss måst lämna ett nytt offer åt
förgängelsen. Plötsligt stod jag inför en grafsten, som
på ett särskildt sätt väckte mitt intresse. Den var
hög och hvit, och i stenen var uthuggen en
fördjupning, hvari bilden stod af den man, som jag aldrig
sett, men som likväl så mången gång fört min själ
och tanke till ro. Jag kände att det var han, innan
jag läste namnet därunder, och mina blickar voro
liksom fastnaglade vid de ädla dragen. Jag stod inför
Pontus Wikner — vid hans graf. Stoftet låg därnere
i jorden — multnadt och förgånget. Han är borta ur
lifvet och smärtan däröfver tar en stund ut sin rätt,
men småningom börjar minnet — klarare och klarare
— framkallar hans ord och tankar, och bland dem
hör jag ett ord, ljudligare och mera lifgifvande än alla
andra, hvilket jagar undan skuggorna, som en stund
velat samla sig omkring mig, — jag hör liksom hans
egen stämma hviska till mig: "Jag har en fast tro på
uppståndelsen. Ja, jag till och med tror, att döden
och begrafningen är en synvilla, som den lefvande
tron korrigerar. Jag tager därför min tillflykt till tron".
Och trons stråle bröt sig vid denna hälsning på
ett förunderligt sätt mot grafven, och blef "ljus öfver
TILL DÖDSDAGEN DEN 15 MARS.
KLxchi. Bengt Silfversparre
PONTUS WIKNER.
† i Kristiania den 15 mars 1888.
griften". Fjärrskådande
blickade mina ögon in i de
vidder, som allt mer
öppnade sig, och det dunkel,
som nyss omgaf mig,
började skingras, jag såg — för
att begagna Viktor Rydbergs
ord — den "strålväg som
går till det eviga hän från
förgängelsens land", jag
förstod, att lifvet omkring
mig ej var en fata morgana
utan början till det lif som
förblifver.
Nu kunde jag ock se
omkring mig med en hel
annan blick än för en
stund sedan — dissonansen
var borta — jag såg nu
endast, att skapelsen var
iklädd sin skrud och stod
och "drömde om Gud",
bådande den frihetsdag, då
förgängelsens lag skall
upphäfvas, då den skall kunna
lefva det fulla rika lif,
hvartill den är bestämd.
Men ännu en hälsning,
når mig från grafven,
under det mina ögon ånyo
försjunker i betraktande af
bildens ädla drag: "När
jag skall tala vill jag
framlägga mitt lif som
vittnesbörd" — så lydde orden.
Hos ingen framstår lif
och lära i större samklang
med hvarandra än hos Pontus Wikner. Han var en
fullödig personlighet, en kristlig karaktär, och därför
har han ock kunnat så mycket i lifvet, därför var han
mera än någon skicklig i att hänföra och leda sin
stora ungdomsskara, som han älskade med hela den
glöd, haraf hans väsen var mäktigt. Dock — det är
icke blott som uppfostrare, tänkare, skald, filosof,
skriftställare m. m. som Pontus Wikner är stor —
klarast kanske hans bild strålar mot oss som
människa. Och det är i lidandets svåra skola, han
fostrats för denna uppgift. Han låter ibland en flik af
täckelset falla, som döljer för människoögon den
lidandes väg, han vandrat, synnerligast gör han det en
gång i ett själfförsvar, då någon kallat honom
"kvinnligt vek": "Att under hela sin ungdom", säger han,
"mer än två decennier, dagligen hafva haft att
bekämpa tysta kroppsliga smärtor, ådragna fordom, när
i fattigdomens, brödlöshetens koja storm och snö och
rägn nådde ända till den späde i vaggan — jag talar
icke i bilder — att ideligen höra de unga, friska,
starka, förlöjliga ens bristande krafter och oduglighet
i manliga idrotter, utan att någonsin någon — knappt
en gång egen moder — hört ett ord till klagan —
kanske har det varit kvinnlig vekhet".–-
Och i ett bref till en vän skrifver Pontus
Wikner en gång: "Tror du, om jag ej behöfde renas, att
jag då blefve underkastad denna reningsprocess, denna,
om jag så får säga afkvistningsprocess, hvilken sedan
tretton år tillbaka karaktäriserar mitt inre lif? Jag är
ett träd, som likt andra träd skjuter kvistar och
grenar, bär blommor och frukter, om hvilka man säger,
att de se bra nog ut; men det fins hos mig ingen
enda gren, hvilken icke blifvit afhuggen så tätt invid
stammen, att, när den afhöggs, det kändes i stammens
– 395 —
Efter porträtt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
