Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 26. Den 25 Mars 1906 - Vitalis Norström. Af Hjalmar Harald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VITALIS NORSTRÖM.
EN SUBJEKTIV STUDIE.
Det är trist att vara student — i Göteborg.
Upsalastudenten är från den eviga ungdomens stad.
Hvad han på allvar är och vill, blir nog ej så värst
uppskattadt af den göteborgske medborgaren, äfven
om han är af den estetikerande och boksynta typen,
som’icke är så sällsynt bland de högre lagren i
Göteborgs i mycket storstilade handelsstånd. Men man
tillerkänner den "riktige" studenten — den från
Uppsala eller i värsta fall Lund — ett estetiskt raison
d’ëtre i stil med liljorna på marken, som, om det
också ej bör förväxlas med uppskattning, verkar nog
så bestickande angenämt vid sångarfärder och dylika
tillfällen.
Men Göteborgsstudenten har inga privilegier.
Han är en anomali — en student i Göteborg.
Student är man i Uppsala eller Lund. I Göteborg är
högskoliten endast till för att bli föremål för den
stående frågan: Är det sannt att Ni äro färre än
professorerna?
Och dock är det ett minne för lifvet att ha
studerat i Göteborg och väl värdt priset att se sina
studentikosa illusioner få snufva i dess andliga
Londonfog. Äfven den, som sedermera varit lycklig nog att
ofvanpå allt få upplefva en studentikos indiansommar
i den lyckliga staden vid Fyris strand, där
illusionerna växa så fort, så fort, på nytt äfven på
gammalt och blaseradt folk. Äfven den, säger jag,
skulle icke velat ha utbytt sin trista Göteborgstid mot
sin glada Uppsalatid, om han stode i valet mellan
dessa goda ting.
Skälen härtill äro flere, ett af de allra starkaste
är — Vitalis Norström.
Det svenska tänkandet har i honom fått en
härskarenatur och en hjältegestalt sådan det icke ägt,
sedan fader Erik Gustafs dagar.
Icke i mästaren Boström själf. All heder åt
honom! Ingalunda har han fått, hvad honom
tillkommer af den vetenskapliga lekmannapublik, som i
honom bara ser författaren till grundteorier, som
lektionshungrige docenter mot alltför dryga — tyckte
man — arvoden slogo i motsträfviga "filare". All
heder åt honom, gamle Jakob Christofer, som förstått
vårt svenska författningslif som ingen annan. Icke i
dess historiska vardande, därvidlag torde först och
främst Harald Hjärne gå om honom, men i blick för
den ideella fällning, som kan analyseras fram inom
utvecklingens resultat. Men mästaren har ändå något
öfver sig åtminstone för dem, som ej varit hans
personliga lärjungar af allt detta, som karaktäriserar
medeltidens vidtberömda och vördnadsvärda doktorer och
magistrar, något, som vi pietetslöst sammanfatta i
ordet — skolaetik.
Och så Wikner. En äkta religiös personlighet,
det erkänner icke minst den, som fått hjälp af honom
i en religiös kris. Men också något af asketens
liklukt öfver sig trots all sin rika humanism. Något af
den, som utrifvit ögat eller haltar med afhuggen fot
bort från denna värld, där han icke mera lefver ett
verkligt lif. Därför blef han bara en oppositionsman
inom Boströms skola, en längtan utifrån Boströms
frostkalla idévärld till lefvande Guds Rike. där hans
hjärta var. Men ur den store läsarens tankeformler
kom han på allvar ej.
Och till sist den af de döde, som starkast lefver
— Viktor Rydberg. Han som med sin blanka sköld
täcker allt hvad som finnes kvar af idealitet hos vårt
stackars på den varan obarmhärtigt af denna världens
mäktige plundrade svenska folk.
Men Rydberg blef icke. hvad han kunnat bli och
alltså bort bli för Sveriges folk. I sin studerkammare
och i sina verk öfvervann han liberalismen. Den li-
beralism, som skall öfvervinnas. Icke den historiska
skatt af ädla mäns människokärlek och
mänsklighetsdåd, som var liberalismens anda och kraft i dess ung
dom och ännu i dag utgör ett arf personlig friskhet
hos dess bäste män, hvarpå den ännu icke utan en
viss god rätt lefver. Den kunna vi icke få nog af.
Utan liberalismens teori. Denna teori, som för de
store liberale idealisterna och kämparne var endast
murbräckan mot medeltiden i deras samtid, men som
för epigonerna i all sin negativitet skall vara
lifsåskådning. Skedvatten som näringsmedel. Gunås!
Den liberalismen blef aldrig Rydbergs. Han, den
organiska lifsuppfattningens kämpe, som ingen annan
var denna liberalisms fiende innerst inne, som ingen
annan. Men, hvad vi sakna, är ett öppet
urarfvagö-. rande, som skulle hindrat pygméerna att dölja sig i
hans mantel.
Här har Vitalis Norström tagit vid och gjort det
som en man.
I de skrifter som framalstra de i viss mån af
stundens polemiska behof af en inre enhet
samman-slutit sig 111 hans "Tankelinjer" framträder denna
ståndpunkt i hela sin rikedom och renhet. I de
föregående skrifterna bindes han ännu i sin flykt i någon
mån af sina läromästare, de historiska former af
filosofiskt tänkande hvarur hans egen framvuxit. Länge
kämpar han med dem. I "Hvad innebär en modern
ståndpunkt i filosofien" har han fullt brutit sig loss
och utkämpar skoningslöst den afgörande
slutkampanjen med de gamla ståndpunkterna. Stolt
förkunnande att det nya nu skall komma.
Ödmjuk är annars den mannen, liksom hvar och
en, som lefvat ett verkligt andligt lif, ett lif i den
ande, som icke är min eller din, emedan den är det
i allt individuellt andligt lif bärande och öfvergripande
som bara kan annammas äfven af den starkaste.
Ödmjuk, men bara af hjärtat, liksom den störste af
människors barn varit före honom. Annat höfves icke
en höfdingagestalt. Han skall med kraftig stämma
och åtbörder som bjuda lydnad, samla folket ikring sig.
Stolt har Vitalis Norström förkunnat det budskap
som gifvits honom och icke utan romantisk
kraftbe-rusning. Romantik är en hans väsens grundvalar.
Icke för har han växt upp på samma jord, som
gifvit oss Selma Lagerlöf, hvars diktning han icke för
intet högt skattar. Han är från Värmland, sagornas
sångernas, skaldernas och siarnes land, fruktbarare än
något annat i Svea Rike.
Han är romantikern med den rika känslan och
den öfverströmmande fantasien. Och honom har Ellen
Key på ett par rader i sina lifslinjer trott sig kunna
affirda som den torre logikern och regelrätte
systematikern, som aldrig känt lifvet och brutit sönder sin fiol.
Logiken och systematikern finnas också, men de
ha kommit efteråt. Vitalis Norström har i motsats
mot Ellen Key... ja det är synd om Ellen Key och
i grund och botten mera synd om Vitalis Norström,
åt hvars klassiska gestalt denna följeslagarinna
ger en kuriös relief. Men de höra tillsammans dessa
båda modärnitetens representanter. Den klart och
medvetet fattade "modärna ståndpunkten" och den
modärna tidens oklara jäktande efter en ståndpunkt.
Man och kvinna, ande och kaos.
I motsats mot Ellen Key i hennes själfbekännelse
om sitt arbete har Vitalis Norström verkligen arbetat.
Arbetat till blods och tagit sitt kors uppå sig, etikens
och den intellektuella etikens, logikens. Detta
sammanhänger med hans religiösa allvar. Vitalis
Norström är religiös, men icke med den religiositet, som
tvifvelsutan borde se sin sanna symbol i de efeciers
Diana med hundraden af modersbröst. Utan den re-
– 410 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
