Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 28. Den 8 April 1906 - »På lek» af Elisa beth Kuylenstierna-Wenster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ LEK.
NOVELL I DIALOGFORM FÖR HVAR 8 DAG AF ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER.
gifta.
Ester 32 år
Greger 31 år
Ava 17 år.
Torbjörn Bung 28 år.
Esters och Gregers hvardagsrum, elegant men ej
alldeles stereotypt inredt, lampor tända. Lefvande
blommor i höga vaser. Förfriskningar på ett bord.
Ester vackert klädd i ljus, klädsam hemmadräkt.
Hennes utseende är intelligent, något maktmedvetet.
Ögonen tala äfven när munnen tiger. Håruppsättningen
anger världsdam.
Greger går fram och åter, han ser ut som hade
han det utmärkt. Händerna krypa själfsvåldigt ner i
byxfickorna och en munter hvissling leker i
mungiporna. Hans hållning är käck. Fötterna sättas ned
som om de aldrig behöft tveka att taga ut steget.
Han stannar framför sin hustru och säger varmt:
— Hvad vi är lyckliga, vi två!
Hon ler:
— Ja, vännen min, så lyckliga!
— Det är egentligen synd, att vi bjöd den där
lilla flickan till oss i kväll. Hon är inte vidare rolig.
— Inte i mitt tycke, men du skämtar ju gärna
med henne.
— Det är så lustigt att se henne rodna och tappa
•koncepterna. Hon tror sig vara världens åttonde
underverk, när den framstående språkforskaren Greger
Tonn sysselsätter sig med henne.
— Du har aldrig tänkt dig den möjligheten, att
hon kunde taga ditt skämt för allvar och bli kär i dig?
— Kär — kär — neej . . . Och än se’n? Då
lar hon skylla sig själf. Hvem ber henne inbilla sig
sådana dumheter? För att jag pratar litet skräp med
den lilla gåsen, spelar ett par bitar à quatre mains
med henne och en gång af en ren slump följer henne
hem från en föreläsning! — Nej, vet du! Skulle det
falla dig in att taga åt dig sådant?
— Vid sjutton år — ja.
Ester ser allvarlig ut och då blir hennes mun
sträng.
Greger skrattar:
— Du gör mig väl inte den äran att vara
svartsjuk?
— Nej Greger. Du är inte mig eller rättare
mina tankar så nära, då du leker med lilla Ava, att
jag kan bli svartsjuk. Mitt inre säger dig ett vänligt
au revoir, och så — arrangerar också jag en lekstund
au coin de feu.
— Med hvem?
— Hälst med Torbjörn Bung. Han tar mig i
handen nu som förr och leder mig genom
barndomens gröna skogar, ut på ungdomsdrömmens slätt.
Allt ha vi delat en gång: bannor, kakor, läxor och
-fristunder.
— Han är ju en pojke emot dig, fyra år yngre.
— Och tio år friskare till sinnet, moget starkare
till själen. Han är som härdadt stål. Och hans
ungdom, hvad gör den mig? Vi, modärna kvinnor, väga
inte känslor på åldersvikt. Vi ge oss hän åt våra
personliga sympatier. Du är också yngre än jag.
— Ett fattigt år.
— Fem, sex, om vi räkna erfarenhetens årsringar.
Greger lägger händerna smeksamt om hennes an-
siktsoval.
— Min kloka, lifsgenomträngda och lifsskeptiska
Ester, Min älskade kamrat och vän, just sådan du
är, vill jag äga dig. Men hör du, jag vill äga dig.
Du får inte dela dig.
Ester tar hans händer i sina, ser upp i hans ögon
och ler.
— Bara på lek — som du själf.
— Jag delar mig aldrig.
— Jo vän, det gör du och det gör jag, när vi vill
behaga andra för ro skull.
Han vänder sig häftigt mot henne.
I detsamma jungfrun in:
— Fröken Eke.
Ester reser sig. hennes min blir moderligt blid.
Hon går emot lilla blyga, allt för påtagligt finklädda
Ava, som niger ocn tager i hand dansskolemässigt.
Esters tonfall är dämpadt som lugnande musik.
— God afton fröken, välkommen.
Ava barnsligt, onyanseradt:
— Tack så mycket. Det var så vådligt roligt att
få komma hit.
Greger emot henne.
— God afton! Se, hvad rosor i vår vinter, se,
hvad liljor himlen gett.
Han för henne lekfullt fram till en stor spegel.
Ava med små röda händer för ansiktet:
— Usch ja, det var så kallt ute, och nu har jag
blifvit så het så.
Ester mjukt, men dock öfverlägset:
— Kom och sitt här hos mig, fröken Eke, här
är ett svalt hörn. Jag vill, ni skall ha det godt hos oss.
Hon ordnar några sidenkuddar bakom tafatta lilla
Ava, som spärrar upp ett par stora blå ögon och ler
meningslöst, därför att Greger ser på henne.
Nu öppnas dörren af Torbjörn Bung, en manlig
gestalt med intelligent, ej vackert ansikte och stora,
fasta händer. Rakt fram till Ester, som reser sig
lifligt och gladt välkomnande.
— Att du kom ändå, Torbjörn, du var så
upptagen af dina kemiska experiment!
— Kunde som vanligt inte motstå dig, Ester.
Han skakar kraftigt hennes hand, vänder sig så
till Greger, de hälsa med främlingsförbindlighet, Ava
presenteras, men tycks vara luft för Torbjörn, han
säger senare till Ester, när de båda andra gått till
pianot:
— Sådana små människofrön förstår jag mig inte
på. De bli till reseda eller persilja och ha
fortplantningen som lifsmoment, tills de en höstdag frysa
bort, skrumpna och lätt glömda.
Ester sitter i en högkarmad stol och syr utan
brådska eller styngräkning, det är en lång, jämn fåll,
som löper fram mellan hennes händer. Hon ser ofta
upp på Torbjörn med en varmt vänskapsfull blick.
Till musiken lyssna de ej. De sitta i rummets andra
ända och kunna tala lågt utan att störa. Ester lugnt:
— Fröken Eke är söt; en liten Karl Larssons
pastell af "En ung flicka".
— Greger roar sig med att göra henne kär i sig,
tycks det. Har han inte växt ifrån den svagheten än?
— Växer en bortskämd l’ami des dames ifrån
sådant?
— Du skulle lärt honom.
Ester ler halft smärtsamt.
— Nej, så dyrt kunde jag inte köpa min lycka.
Jag låter honom leka med andra och vet, att just den
friheten behöfver han för att mena allvar med mig.
Torbjörn ser på henne med en egendomlig blick.
— Och medan han är borta för dig, bjuder du
din gamle lekkamrat till dig.
Hon räcker honom handen.
— Ja, och har det så godt. Å, vi kunde visst
tala i veckor och månader om våra minnen utan att
tröttna.
— Det kunde vi säkert, men–-
— Men?
– 445 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
