Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 28. Den 8 April 1906 - »På lek» af Elisa beth Kuylenstierna-Wenster - John Ericsons minne i Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
— Det är också en lek med elden.
Ester vet det. Hon ser klart i Torbjörns känslor,
men som de flesta kvinnor, kvilka kunna handskas
med män och för hvilka det är en dagvana att bli
älskade, är hon trygg i medvetandet att kunna "släcka
af", om det skulle flamma för högt.
— Käraste Torbjörn, du vet, att jag har mitt lugn,
som just aldrig rubbas, och jag vet, att du aldrig
skulle komma, om du fruktade eldsvåda. Låt oss inte
bli sentimentala, min vän.
Han nickar och återtar ett nyss abrupt afslutadt
ämne. De prata och skratta ibland lågt.
Greger irriterad:
— Om ni kanske skulle flytta er till ett annat
rum.
Ester beredvilligt:
— Gärna.
Ava med barnsligt koketteri:
— Å, så skönt, att ingen hör på oss, för
professorn är jag bara litet rädd, men för professorskan
så väldigt så.
Greger lägger med lätt otålighet handen på
hennes skuldra.
— Nu börja vi då! Ni spelar riktigt nätt, lilla
fröken. Det är bara de små fingrarna vi skulle styra.
Se, ett sådant litet sprattlande pekfinger.
Han tar om det. Ava skrattar förtjust. Som ett
svar ljuder Esters vackra, sonora skratt från
angränsande rum och Torbjörns strax därpå, basfylldt och
bredt.
Kvällen går med glädje, som tycks flyga
kvittrande genom rummen, med ljusa ord, lätta som
fjäderbollar och blickar varma och klara af samförstånd på
små områden. Det vackra hemmet bildar en ram
omkring de fyra, som förefalla så tillfredsställda.
Uppbrottet sker sent, Pratet och skrattet ekar efter gästerna
ända ned i trapporna. Greger stäger tamburdörren
onödigt energiskt, säger:
— Nå, det var rätt skönt att bli ensamma igen.
Ester går omkring och ordnar; mycket har inte
blifvit rubbadt, men hon vill utplåna de främmande
spåren. Hennes hem är så lefvande för henne, att
hon nästan lider af att se det besökt af hvem som
helst.
— Du har haft roligt i kväll, Ester?
— Ja mycket.
— Och inte tänkt på mig!
— På dig. . . var du hemma? Det tror jag
knappt.
— Jo, ofta. Jag försökte få en blick af dig mer
än en gång.
— Hvad skulle du med den? Den hade inte
gillat dig — inte lekt med.
Hon sätter sig. Hållningen är trött. Det smala,
bleka ansiktet tankfullt.
Han lägger armen omkring henne. Ironiskt:
— Du dömmer alltid mig. Du leker också.
— Ja.
— Är det rättare?
— Nej — det är det inte — — —.
Hon tystnar. Skälet vill hon inte fram med.
Hon vill inte erkänna, att hon på det sättet ville lära
honom låta bli. Och hon misstror plötsligt sin
förmåga, säger sig, att han bör få komma och gå som
han vill. Hon har sett, att hon gjort en verklig vän
ondt. I kväll har hon sett det, och det gör henne
själf ondt. Hon tänker också, att just vid sådana
tillfallen kan lek bli allvar, ty hon vet, att hon nu skulle
kunna smeka Torbjörn, kyssa hans panna, trösta
honom deltagande och varmt. Hon tycker, att hennes
fötter ila efter honom därute i snön och mörkret, att
hennes armar läggas som en bön om förlåtelse kring
hans hals, och hon darrar under intrycket af denna
stämning, hvilken aflägsnar henne från Greger.
— Ester, hvad tänker du på?
— På dem, som gått.
— Än?
— Ja — mest på Torbjörn. Du borde tänka på
lilla Ava.
— Borde jag! Nej, vet du, det ids jag inte.
— Hon går säkert och drömmer.
— Så låt henne det.
— Det är synd om sådana drömmar. De äro son.
blommor efter en oväntad frostnatt.
— Tag inte allting så högtidligt, Ester! Den lilla
har sina små fantasier. Vi ska vädra ut både henne
och dem nu och vara oss själfva, älskling.
Han drar henne intill sig och kysser henne länge
Hennes ögon se bort, blicken glider som spanade
den mot en lång väg.
— Hvad de bästa af oss, och dit hör du, göra
mycket orätt, säger hon sakta. En liten gosse bru
kade säga för hvarje sak, han bröt sönder: "Adjö mec
den leksaken!" Så gör du.
Han ler inte längre. Han minns Avas blåa ögon
och darrande röda mun. Han minns, hur han just
denna afton sett kvinnan vakna inom henne och hört
hennes röst få de par toner, som gå i moll med aning
om den första kärlekssorgen. Och han går fram till
fönstret, öppnar det, känner snön slå våt och kall mot
sitt ansikte, tycker sig förnimma vindens bitning i ett
par heta flickkinder, går också han i varma tankarna
efier kvällens lilla upprörda lekkamrat och säger —
med handen på hennes ljusa, silkeslena hår: "Glada
lilla Ava, oskyldiga barnet mitt, tro inte på allvar i
leken, tro inte!" Han ryser lätt; så det måste han
då säga henne:
— Tro inte!
Vänder sig mot Ester. Hon sitter med händerna
knäppta om knät. Han säger matt:
— Vi äro trötta, du.
— Ja — det är behållningen.
JOHN ERICSONS MINNE I AMERIKA
(Från vår korrespondent i Chicago).
Svenskarna i Chicago och staten Illinois ha i år firat den S
mars, 44:e årsdagen af striden mellan pansarkolossen Merrimac
och John Ericsons Monitor, med en festmiddag mera storstilad än
någon likartad fest, som anordnats af svensk-amerikaner. Lämp
ligt nog var Förenta Staternas marinminister, Charles J. Bona
parte (1), svenskarnas främste hedersgäst vid denna fest till
erinran om den minnesvärda sjödrabbning, då en svensk man i ett
slag räddade den amerikanska unionen och omskapade all värl
dens sjökrigsväsen. Om man skulle bli beskylld för att i dessa
ord ha öfverskattat Monitors seger på Hamptons redd har man
hemul hos herr marinsekreteraren själf, hvilken i sitt fästtal gaf
det fullaste erkännande åt John Ericsons snilleverk med orden:
"Hade Monitor blifvit färdig tjugofyra timmar tidigare, skulle den
besparat unionsflottan oerhörda förluster; om den blifvit färdig ett
dygn senare kunde detta inneburit omätligt större förluster icke
blott för vår flotta, utan för vår nation, ja, för hela mänskligheten.*
Vid fästmiddagen, som hölls å stora bankettsalen å
Auditoriumhotellet, var denna Chicagos rymligaste fästsalong fullsatt.
Deltagarnes antal öfversteg 730. Fästtalare, förutom innehafvaren at
marinportföljen, voro: rektorn vid Augustana College fil. d:r Gustav
Andreen (2), f. kongressmannen Frank O. Lowden (3), kongress
mannen Henry S. Boutell (4), samt f. talmannen i Illinois
representanthus Lawrence Y. Sherman. En sextett sjöng en för fästen
af redaktör Ernst W. Olson författad John Ericson-marsch samt
flera andra fosterländska sånger.
Bland öfriga hedersgäster må namngifvas: Kommendanten
J. M. Orchard (5), Kapt. W. F. Purdy (6), Kommendörslöjtn. L. L.
von Wedekind (7), Page (8) och De Witt Blamer (9), Bankiren
H. A. Haugan, (10>, Statsadvokaten John J. Healy (11), Postdir.
Fred A. Busse, Statsskattmästaren John Hanberg. Som
ceremonimästare fungerade Advokaten Edwin A. Olson och bland mera
bemärkta svenskar vid talarebordet märktes: f. Statsskattmästaren
i Illinois Moses O. Williamson, Legislatursekr. S. E. Erickson (14),
Domaren Axel Chrytraeus (15), Postmästaren W. S. Hussander,
— 446 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
