Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 33. Den 13 Maj 1906 - På noshörning- och flodhästjakt. Af Yngve Sjöstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
illa skrämd, att han först, då vi följde honom,
vågade söka efter patronlådan, som han ej hade en aning
om, hvar han kastat ifrån sig; dystra moln voro
lägrade öfver hans drag, och gång efter annan hördes
han mumla "kifaru baya"! ("noshörningen dålig"!),
ständigt blef han efter under vår fortsatta färd,
ständigt måste rop ljuda för att ej förlora honom i den
svåra terrängen, där vi hvarje stund måste vara beredda
att ånyo få höra det hetsande flåsandet af en ny best.
Vi hade nu under dagens marsch åter inkommit
i detta noshörningarnes eldorado, hvar vi sågo korsade
deras spår vår väg, terrängen blef allt tätare, här och
där med friare mellan skogspartier sig sträckande
delar, och sumpsjöarne målet för marschen, kunde ej
vara långt borta. Just i samtal med Akida härom,
kom buller från en åt vänster varande öppen plats
oss att hastigt kasta hufvudet åt detta håll för att i
samma ögonblick se två noshörningar på omkring
femtio alnars afstånd med högt hufvud komma
framsprängande mot oss. "Kifaru mbili!" (två
noshörningar!) ljuder det från man till man bland de på spridda
afstånd efter kommande bärarne, hvar och en rusar åt
sitt håll för att nå något skydd, själf hade jag med
Akida framkommit till en af buskar beväxt plats, blott
en akacia reste sig ett par meter från oss, dit jag
med några steg hinner fram beredd att där möta de
båda tjockhudingarne, som med hornen i vädret
linjerakt dit fortsatte sin väg. Det var en kritisk stund,
blicken som för några ögonblick lämnat djuren för att
granska terrängen vid trädet, söka åter sina
motståndare, ej ett hagelhåll voro de nu aflägsna, muskler och
nerver spännas, geväret gripes fast, klaffen kastas om,
då i ett nu den i spetsen framrusande hanen vänder
in bland buskarne, följd af den efter kommande
makan; geväret till ögat och en fullmantlad mauserkula
susar genom luften inborrande sig i det väldiga
djurets bröst, utan att dock komma kolossen att ens
rygga till; gräs och buskar vaja hit och dit visande
den väg djuren tagit. Snabbt nästan som tanken hade
det hela gått, och först nu kunde jag klart reflektera
öfver hvad som passerat.
Efter några minuter fortsattes färden, då det
plötsligen föll mig in, att ett förföljande af djuren kanske
kunde bringa något af dem i mitt våld; visserligen
var terrängen tät och farlig men "våga vinna" heter
ett gammalt godt ordspråk, en handfull patroner
stoppades i fickan, Akida och en af uppassarne — Amesi
litade jag icke längre på — få tillsägelse att följa,
under det de öfriga fortsätta bort till lägerplatsen vid
de ej långt aflägsna sjöarne för att där afvakta vår
ankomst. Snedt åt vänster styra vi in på mellan
buskagen varande öppnare terräng sökande djurens
spår, hvilka strax utan svårighet upptäcktes, som två
breda vägar visade den nedtrampade buschen, hvart
djuren styrt färden, och följande dessa togo vi oss
fram i samma riktning. Knappt hafva vi vändt in på
spåren förr än Akida granskande allt omkring sig
pekar på marken, ögonen tindra och uppryckande
några med blod fläckade örter ropar han med dämpad
röst gång på gång: "piga, piga" (sårad). Vi granska
terrängen närmare, först visa sig enstaka blodstänk på
gräs och löfverk, längre fram ännu mer, tills hela
vägens sidor på gräs och blad äro öfverstänkta med
stundom fradgigt blod, visande att detsamma äfven
uppkommit genom svalget. Men vi fortsätta följande
spåren. Få jakter äro så farliga som förföljandet af
en sårad noshörning, isynnerhet i sådan tät och svår
terräng, knappt en bösslängd är synfältet fritt, halft
krypande tar man sig fram under öfverhängande
bladverk, grenar och gräs, då och då lyssnande om något
flåsande kan förråda djurets närhet, blodet löper
oroligt i ådrorna, hvarje prassel kommer en att som
fastnaglad stanna, spännande alla nerver, beredd att
det sårade djuret rusar fram, man vet ej från hvilket
håll. Lyssnande gå vi sakta vidare, än in i låga af
djuren genom den täta vegetationen brutna
tunnelliknande gångar än på något friare terräng, snart
framkommande till en liten öppen fläck; här hafva djurens
vägar skilts, rakt fram har den osårade fortsatt sin
färd, den andre åter brutit af till vänster borrande sig
in i de tätaste och svårgenomträngligaste snåren. Det
är stickande hett, mellan de täta moln, som dragit
fram öfver en stor del af himlen, strålar solen
brännande ned, i stora droppar flyter svetten från panna
och ansikte, och den tunga, oändligt obekväma
sol-hjäimen måste åter påtagas i stället för den behagliga
lätta mössan, i hög grad hindrande alla rörelser i de
täta snåren. Jag hade stannat några ögonblick
torkande min panna, då en hvissling från den i snåren
vidare sakta framträngande Akida kom mig att lyssna
och fortsätta in under det öfverhängande bladverket,
följade de öfverallt synliga blodstänken; troende
signalen endast gällde att finna hvarandra besvaras den,
hvarpå en skarp utdragen ny kom mig att hastigt
fråga om han påträffat noshörningen. "Ndio, caputi!"
(ja, han är död!) kom det snabba svaret ljudande som
musik i mina öron, hastigt är jag framme vid Akida
som gående före pekar bort bland de täta buskagen
där efter några ögonblick ett mörkt föremål
framskymtade, den stupade noshörningen. Var han
död eller blott sårad, skulle han i sista
ögonblicket rusa upp mot sina förföljare, se där frågor
som genomkorsade hjärnan försättande blodet i hastig
svallning, hjärtat började arbeta häftigt, då vi nu
alldeles inpå djuret ej hade stor utsikt att lyckligt
undkomma ett angrepp. Omöjligt att närmare urskilja den på
blott några meters afstånd inom det täta bladverket
liggande stora mörka massan, hukar jag mig ned
finnande en öppning genom hvilken bröstpartiet nu
tydligt kunde urskiljas, ett skott och med spänning
af-vaktande utgången blir jag stående i nedböjd ställning
för att då intet ljud förnams skynda fram till det
orörligt liggande bytet. Nu sändes bud till de åt
sumpsjöarne fortsättande bärarne att återvända, då läger här
måste slås för preparering af det värdefulla djuret som
— en hona — jämte den förut fällde hanen en dag,
såsom jag hoppas, skall blifva en prydnad för vårt
Riksmuseum, då ej blott hudarne utan äfven
fullständiga skelett af båda exemplaren konserverats. Någon
timme har förflutit då bärarnes röster höras från de
hela terrängen bland spridda högre akacier sig
utbredande, med slingerväxter genomväfda snåren, snart
äro de framme, afkasta sina bördor samlande sig vid
det fällda djuret, en plats afröjdes, tältet uppslås och
arbetet med prepareringen börjar sedan Sandberg från
det ännu i den ställning det fallit liggande djuret för
kommande montering skisserat dess konturer och
viktigaste partier. Vi äro nu midt inne i de vilda
stordjurens eldorado, ett menageri under fri himmel, på
alla sidor genomkorsa noshörningar och elefanter
skogens buskager, på ringa afstånd börja sumpsjöarne
med sina talrik flodhästar, hvaraf närmare ett tjugutal
på en gång stucko upp sina hufvuden, då jag med
Akida samma afton dit framkom, under det att en på
andra stranden i en där stående akacia sittande "stor
apa" plötsligen inför våra ögon förvandlades till en
leopard vigt försvinnande nedför stammen innan jag
öfverraskad af den hastiga transformationen hann
sända den en kula, hyenornas tjut, än ett
karaktäristiskt "u-ur", än ett utdraget morrande, ljöd hela
natten rundt kring lägret, där djuren vädrande det
öfver wadschaggas eldar hängande köttet och de på
slaktplatsen kvarliggande inelfvorna, oroligt ströko
fram och åter, allt bildande en tafla af oförfalskad
afrikansk vildmarksprägel, en stämningsbild, som sent
skall blekas ur mitt minne.
— 533 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
