Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 35. Den 27 Maj 1906 - »Skogens kung» af Allan Wide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOGENS KUNG. FÖR HVAR 8 DAG AF ALLAN WIDE.
Detta är historien om skogens kung.
Skogens kung var en tall — den högsta och
vackraste man gärna kunde se. Dess stam var
nere vid roten så tjock, att man icke lätt
famnade den — dess krona var uppe i toppen så tät
och lummig, att den kunde vara en skyddad
fristad för en mängd af skogens fåglar. Och rak
var stammen, rak och proportionerlig som den mäst
välformade maststång pà det stoltaste segelfartyg —
icke en krökning kunde man uppleta på den.
Skogens kung växte djupt inne i skogen. Rundt
om den stodo lummiga granar i en tät flock —
de bildade skogskonungens hof, brakade byfolket
säga. Det var väl också med uträkning, man icke
låtit en enda talltelning smyga sig in där bland
granarna — icke fick hoffolket vara af samma slag
som skogskungen själf! Granarna växte ganska
ojämna, stora och små om hvarandra — födda som
de voro vid olika tider. Åt dem alla hade
skogskungen själf stått fadder — han hade sett dem växa
upp, och hans krona var det, som gifvit dem
väl-behöfligt skydd mot storm och oväder under deras
första späda barndom.
Det gick många underliga sägner nere i byn
om skogskonungen.
Först och främst var det nu detta, att nära
nog alla af de infödda staminvånarne i byn hade
något af sina käraste minnen förknippade med den
skogskonungen. Rundt om trädets rot var
uppslagen en träbänk, som kallades »kärleksbänken». Och
«let hade blifvit en tradition att där — just där
och ingen annanstans — skulle ungersvennerna
första gången yppa sin kärlek för sina utkorade. Det
gaf lycka, sade man. Också hade, så långt
någon i byn kunde minnas tillbaka, bänken kring
skogskungens stam på de ljusa vår- och
försommar-kvällarna varit rent af belägrad af ungdom. Ty
våren och försommaren är ju som bekant den tid,
då känslor, som hittills legat väl förvarade djupt
nere i något försagdt hjärta, med våld spränga sina
fjättrar och brusa fram öfver läpparna — uttalas
i ord, som ofta genom sin glöd väcka häpnad till
och med hos den talande själf. Det är ju den
farliga, förrädiska vårstämningen, som så lätt
förleder äfven den förnuftigaste att låta känslan löpa
bort med förståndet.
Men äfven då vintern svept sitt istäcke
omkring trädets rot, och snön låg tung på
tallgrenarna, hände det ofta, att där kom någon sakta
smygande fram i djupa, trefvande fotspår till
skogskungens bänk. Först kom kanske han — ung och
kraftig, med hälsans rodnad på kinderna och en
målmedveten, beslutsam glans öfver ögonen. Han
satte så käckt i de tjocksulade stöflarna och gjorde
djupa, breda spår i den hvita snön till ledning för
henne, som kom efter. Han gick rakt fram mot
skogskungen och bröt i förbifarten af en tjock,
präktig granruska, med hvilken han omsorgsfullt sopade
rent på bänken — en plats la-om för två. Så satte
han sig ned och väntade Men den väntan
behöfde ej synas honom lång, om han rätt förstod
att lyssna till suset i skogskungens grenar och
tyda dess mening. Underliga fantasier och
framtidslöften kunde han inlägga i det suset, om han
ville — löften om den lycka, som nu väntade
honom. Ty löften om lycka sjöng alltid sången i
skogskonungens krona för alla älskande. Om
sedan dessa löften aldrig gingo i uppfyllelse — hvad
mer? Icke kunde skogens kung hjälpa, att
människorna icke rätt förstod att tyda lyckans språk.
Så — efter väntetidens slut kom hon. Tyst
kom hon smygande fram mellan skogens träd, blyg
och med nedslagna ögon sökte hon sig fram i hans
spår — det var som måste hennes ögon hela tiden
noga iakttaga fotspåren i snön för att hitta rätt.
Hon vågade ju icke möta blicken från honom, som
satt där och väntade — — —.
Så hade de funnit hvarandra, generation efter
generation, däruppe på bänken i skogen vid
skogskonungens fot. Var det då underligt, om de höllo
den platsen i hälgd — om de vallfärdade dit upp,
äfven sedan åren strött silfver i deras hår och
ris-tat fåror i deras ansikten, och arbetets tunga börda
krökt deras i ungdomen så raka ryggar? Hvart går
väl de gamla hällre än till minnets tämpel ?
Något sådant som att skogens kung skulle kunna
fällas — det hade visst aldrig fallit någon in.
Men så började det ändå smyga rykten omkring
i byn. Det sades, att Jan Ersson, som ägde
skogen där skogens kung växte, skulle ha sålt all sin
skog till afverkning. Först ryckte man bara på
axlarna åt talet och trodde det icke — man var
icke van vid, att man afverkade skog där i trakten.
Men så småningom antog ryktet allt fastare
former, och man började undra: skulle det verkligen
vara sannt? Jan Ersson var själf bortrest så man
kunde inte fråga honom, men en dag fick man i
alla fall vissheten. Det stod i tidningen. Den
aftonen samlades man som genom en tyst
öfverenskommelse där uppe vid skogens kung, gamla och
unga. Och där hölls dom öfver Jan Ersson.
Man talade om, hur förändrad Jan Ersson blifvit.
Då han var ung, hade han varit en omtyckt pojke,
glad och hurtig. Han var inte så rik då. Men
så småningom, sedan han fått ärfva både sin far
och farbror, hade han blifvit en förmögen man, och
så var det förändringen började. Han blef en
myndig man med stort inflytande i socknen. Och den
medgången kunde Jan Ersson visst ej bära. Hans
far och farfäder hade varit af en gammal aktad
bondesläkt, visserligen också de raka i ryggen, men på
ett så helt annat sätt. De voro bönder och satte
sin ära däri. Men Jan Ersson — han ville hällre
kallas herre än bonde. Och så plockades de gamla
hedervärda massiva trämöblerna bort, de som i
många årtionden prydt hans barndomshem och
gifvit det sin prägel, och ersattes af städernas prisbilliga
halfelegans. Där fanns både piano, grammofon och
spelkort numera hos Jan Ersson, men däremot hade
de gamla väfstolarnas klappande ljud a.hleles
tystnat. Och hans söner gingo i stadens
elementarskola — döttrarna kallades fröknar och spelade och
sjöngo hällre än de gingo i köket. Var det så
annat att vänta, än att det skulle gå på sned för
honom ?
Riktigt på sned måtte det väl också ha gått,
eftersom han sålt sina fäders skog. Men ändå —
hur galet det nu än var för honom — hur skulle
man kunna tillgifva honom detta? Att tänka sig,
att byns skog nu skulle falla — och då också
skogens kung!
Hvem det nu var, som först klädde denna tanke
i ord, visste de knappt, men så var det sagdt.
På en gång riktades alla deras blickar upp till
skogens kung. Han som nu snart skulle falla. Denne
högreste bjässe, som från sin höjd lika outgrundlig
skådat ned på människornas öden, som länkades vid
hans fot — kunde han ingenting göra för att freda
sitt lif? Ack nej, han var ju bara ett träd —
hvad skulle han kunna förmå för att skydda sig
mot det hvassa stålet i yxans ägg eller mot
girigheten i krämarsjälar ?
Så småningom upplöstes då skarorna, som
samlats däruppe och dömt Jan Ersson, och gingo på
skilda vägar hem till sitt igen. Ack, de kunde ju
häller ingenting mer göra än döma — fattiga
stackare voro de alla, och trävarabolaget, som köpt
skogen, var rikt — mycket rikt. —
Men knyta näfven i ursinne, det kunde de, och
det gjorde de också, då de gingo förbi Jan Erssons
gård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
