Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 35. Den 27 Maj 1906 - »Skogens kung» af Allan Wide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Bland dem, som varit med däruppe, var också
em helt ung flicka — Stina i Hagen. Hon var den
sista, som gick därifrån, och hennes ögon stodo
fulla af tårar, då hon vände sig om och såg bort
mot bänken. Ack, hon älskade ju skogens kung
så högt — och hon väntade så mycket af honom.
Hit var det de stämt möte — hon och granngårdens
Karl, när han kom hem igen från exercisen.
Stina gick sakta och dröjande en omväg genom
skogen hem. Hon gick och tänkte på hans
afskedsord — dessa ord, som ringt i hennes öron allt
sedan dess: »Säg Stina, när jag kommer hem igen
i höst — skola vi mötas då däruppe vid
skogskungens bänk?» Dessa ord, som hon vändt och
vridit på otaliga gånger — var det möjligt, att de
icke skulle äga den betydelse, han imagt i dem ?
Hon ville icke tro det — han måste ha menat det
— han visste ju så väl, h\rad det betydde att
mötas vid skogskungens bänk! Så m å s t e det vara,
och de voro osanna alla dessa historier, de hviskade
bonnes öron fulla med, de bestälisamma människorna.
Som att Karl skulle ha sett åt en annan flicka än
henne! De ljögo — ingenting annat än lögnare
voro de dessa människor, som ville göra henne ondt
med sitt tal. Han älskade henne — lika högt som
hon honom — och det skulle bli uppenbart för
alla en gång, när de två mötts däruppe under
skogskungens träd. Och till dess — fick hennes varma
längtan hålla henne skadeslös vid de elaka
människornas tal.
Men nu — om de aldrig fingo mötas däruppe?
Om de grymma yxhuggen skulle hinna före ?
Detta var hvad Stina gick och tänkte på, och
som gjorde hennes annars så spänstiga gång
dröjande och hennes klara panna molnhöljd och dyster.
Om skogskonungen och lians bänk skulle vara borta
en gång, när Karl kom tillbaka! Ack, ja visst
— om han nu älskade henne — nog skulle de
då likafullt kunna mötas på en annan plats än just
denna aftalade. Men — om hon så sade sig detta
tusende gånger — hon kunde ej hjälpa det — det
var ej detsamma. Just på den platsen borde de
ha mötts — skogskungens bänk gaf ju lycka! —
För hvarje dag hela sommaren igenom
vandrade Stina sedan upp till skogskungens bänk. När
dagens arbe le var slut, och solen lutade till
nedgång, kom hon punktlig som en klocka fram ur
skogen. Och för hvarje gång hon fann allt i sitt
gamla skick och såg, att sköflingsarbeLet ännu ej
börjat, knäppte hon oreflekterad t och enkelt ihop
händerna och tackade Gud. Närmare och närmare
kom dagen, som var hennes längtans mål — kanske
skulle hennes skogskung stå till dess. —
Men så en dag frampå sensommaren, när hon
kom dit upp, mötte henne en ohygglig syn. Rundt
omkring, hvart hon vände blicken, voro de märkla
träden, med ett hemskt tecken — dö Ismärket.
Öfverallt lyste det emot henne, del hvila, färska såret
i barken — timmerhuggarnes märke, på hvilka som
först skulle dö. Och slörst och hvilast lyste såret
i skogskungens stam!
Stina sjönk nästan bedöfvad ned på marken,
slog händerna för ansiktet och grät. Alltså — detta
var det grymma svaret på hennes hopp! Hårdt,
obarmhärtigt hårdt var del!
Efter några minuter lys!e dock hoppet åter. Det
är så svårt att helt släppa hoppet, då man är
ung. Kanhända skulle de ändå ej hinna utföra
dödsdomen, bodarne, kanske skulle han ändåh.nna
före. Om också hennes lycka skulle stadfästas
under ett dödsdömt träd — men bara det ändå blef,
innan skogskungen föll. — — —
Och så fortsatte då Stina sina vandringar. För
hvarje dag med allt större ängslan, ty de hade börjat
sitt härjningståg nu, yxorna. Rundt om gåfvo de
genljud i skogen och påskyndade hennes steg —
skulle de väl ha hunnit hit i dag? Ty det biel
rent af hennes fixa idé detta, att detta skulle vara
tecknet. Om de hunne före — ja, då dödade dc
lyckan för henne!
Så var det då dagen före, innan Karl skullf
komma hem. Och när Stina kom på sin vanliga
vandring, stod hjärtat nästan stilla i bröstet på henne.
Ah — så var det då ute med hennes hopp! Rundt
om skogskonungen låg hela hans hof fallet — borta
voro de alla, som stått som en skyddande mur
kring hans rot! Ensam stod han kvar ännu i sitt
högresta majestät, men dödsmärket lyste som ett
öppet sår i hans bark, och Stina förstod, att i
morgon skulle hans tur komma. Och det märkvärdiga
var, att hon för ett ögonblick nästan glömde sig
själf af smärta vid tanken på hans öde. Hon gick
fram och strök sakta öfver stammen: »Stackars,
stackars, dödsdömde kung», mumlade hon sakta, »i
morgon skall din gamla kungakrona falla för yxhuggen.»
När hon rätt lyssnade efter, så hörde hon också
skogskungens svar. Många underliga melodier hade
hon hört susa i hans krona, men aldrig någon så
sorglig som i dag. Han sjöng sin egen dödssång,
tänkte hon.
Den natten kunde Stina ej få en blund i sina
ögon. Icke var det för stormens skull, som rasade
därute, och kom de gamla träväggarne att knaka
och fönstren att skalla. — Stina hade hört många
värre stormar än denna. Nej, det var tankarna,
som höllo henne vaken.
Det var ju i morgon hennes öde skulle afgöras!
Kunde hon sofva då ?
Och så var det skogskungen. Han hade nu
en gång blifvit så sammanlänkad med hennes egei
öde, att hon icke kunde få honom bort därur. Till
sist, när hon ej kunde få ro för tankarne, rann
det henne i hågen, hur hon brukat göra som barn.
Alltid bara gå till Gud med allt som oroade. Och
så tro att han kunde hjälpa. Hon knäppte hårdt
ihop händerna och bad att — huru eller på hvad
sätt, det var detsamma — bara detta enda: att
Gud ville förskona skogskungen för yxhuggen.
Så fort det blef morgon, var Stina på benen.
Som en stormvind ilade hon fram genom skogen
— hon måste se, om Gud hört hennes bön.
Detta, att det var för tidigt att afgöra — att
timmerhuggarna icke hunnit dit ännu — föll henne
icke in — hon måste se. Och hon såg. Var det
ett underverk? Knäckt midt af låg skogskungen
med sin stolta krona sopande marken biand alla
sina slagna hofmän.
Dock för yxhugg hade han icke fallit — nattens
storm hade brutit honom.
Om blott Stina hunnit reda sina tankar litet,
kunde hon ju ha sagt sig själf, att det icke var
något underverk — nu sedan skogskungen icke
längre hade sin skyddanu hofstat utan ensam måste
motstå stormens raseri, m_ -.fe den ju knäckas. Men
hon hann aldrig så långt i sin tankegång. Ty där
bredvid skogskungens brutna stam lyste ett par
trofasta ögon emot henne, och Karl beredde leende
rum åt henne bredvid sig på bänken.
Så blefvo Karl och Stina det sista par som
funno hvarandra på skogskungens bänk! Och ännu
i dödsminuten sjöng den fallne veteranen sina
vackraste lyckovisor för dem. — — —
Men nere i byn gladdes man öfver, att
skogs-sköflarna icke skulle skörda den grofva vinst, de
drömt om på skogskungens lik genom att sälja
honom till maststång, och när äfven Jan Ersson slöt
sig till dem som gingo upp för att bese den fallne
kungen, vände byfolket bort ögonen för att slippa
hälsa på honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
