Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 37. Den 10 Juni 1906 - Hos jesuiter. Af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOS JESUITER.
ETT RESEMINNE AF MARI MIHI. FÖR HVAR 8 DAG.
Att ha besökt
Rom utan att ha
åhört det
berömda Sixtinska
kapellet är inte stort
bättre än att ha
sett Neapel utan
att dö! Och att
hafva rest i
Spanien, utan att ha
fått sina
västerländska humanitetsbegrepp sönderslitna af en
tjurfäktning eller
utan att hafva sju
resor böjt sig i
stoftet inför
Alhambras bjärta
sagovärld eller
Ge-neralifes rosendoftande lyckodröm, detta är
hardt när lika orimligt.
Dock, därnere på solsidan om Pyrenéerna finnes
något lika äktspanskt som toreadorerna, något lika
tidstrotsande som Boabdils borg, nämligen jesuiterna
och deras orden.
För oss innebär bara ordet jesuit något afskyvärdt,
något lömskt och tyst tassande, någonting på samma
gång glatt, halt, finpoleradt som dystert, obevekligt,
ofrånkomligt. En ensam, svart man, den där med ett
håligt leende på
läpparna och med
dolken i mantelvecket
smyger sig fram
genom världshistorien,
tills han står
framför øss i hela sin
mystiska
skräckfull-het. Ack, när ett
oblidt och
oblidke-ligt öde träder oss
till möte med
hotfullt rynkad panna,
stora fraser och
drastiskt omfångsrika
rörelser, då fordras det
endast en smula mod
för att skåda det öga
mot öga. Men när
det nalkas med
leende mun, med
saktmodigt framsagda ord
och med behärrskadt
afmätta rörelser, då
kunna vi endast i
fasa skyla våra
blickar med de
skälfvande händerna och
rysande bida
banehugget! —
I Spanien är det
ju så mycket, som
gör väsen af sig, så
mycket politisk
käbbel, så många lytta
tiggare, så många
granna uniformer, så
många
galatillställningar, så många
SPANIENS FRÄMSTA JESUITSKOLA.
nitcké: Bengt Silfversparre.
vackra, solfjädersvippande spanjorskor och så
förskräckligt mycket dålig musik, att det dröjer rätt länge,
innan man påminner sig att det äfven är D. Ignatio
de Loyolas land, det tysta folkets land.
En kväll sporde jag den hetlefrade, bondsvenskt
hederlige gamle guiden på hotel de Quatro Nacones
om de hade många jesuiter i Madrid. Och karlen
blef så arg. att han fnyste af ilska, då han svarade:
— Om vi ha några jesuiter i Madrid! Jo, minst
tiotusen stycken. Och förbannelse öfver det svarta
packet!
Nå, alla spanjorer ha inte hans uppfattning, ty
då ginge det väl med dem som på Carlos III:s tid.
Denne förträfflige monark gaf ju sin premierminister
Florida Blanca order att inom tjugufyra timmar låta
utvisa alla jesuiter. Fast de kommo snart igen för
att spinna små garn mera snärjande än någonsin.
Någon tid efteråt språkade jag en afton, på dsn
lilla tyska bierkneipen vid Plaza S:a Ana, med en af
mina amigos om jesuiterna. Min baskiske vän Senen
Buenaga kände till dem mycket väl, eftersom han fått
sin uppfostran i en jesuitskola i Nord-Spanien.
— Men det måtte ha varit rysliga år ni ti 11
-bräkte där?
— Tvärtom. Ni finner ingenstans på jorden så
kunniga och så välvilliga lärare som hos Jesu orden.
Sällan ett ord i vrede och aldrig ett slag i
uppbrus-ning. Icke desto mindre veta de att uppehålla
disciplinen, därför att de själfva äro så väl discipline-ade.
Det ingår i deras program att försäkra sig om
pojkarnas förtroende och tillgifvenhet för att således binda
deras sympatier genom all framtid. De försökte också
inbilla oss att kvinnan är en varelse af lägre slag,
skapad till mannens fördärf. Måhända hade de rätt.
men de kunde åtminstone inte få oss att tro det. Vi
spanjorer äro mera lagda för en annan uppfattning,
smålog Buenaga och fortsatte:
—- Bland våra preceptorer fanns äfven en broder
Martin, som blef allas vår idol. Vi hade aldrig sett
honom skratta eller vredgas — och hans lektioner
sedan! Han gjorde matematik och naturalhistoria till
äfventyrsböcker, där vi genom okunnighetens täta
busksnår letade oss fram till dolda skatter. Där gick
ett tal bland kamraterna, att broder Martin aldrig sof,
utan att han vakade hela nätterna vid arbetslampan.
Naturligtvis var detta öfverdrifter, men det sporrade i
alla fall vår flit. Och många af oss hängde näsan
öfver boken halfva nätterna, för att likna broder Mar-
STATY ÖFVER IGNATIUS
LOYOLA.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
